Mötet mellan förskolan och socialtjänsten

Samverkan mellan de olika förskolorna och socialtjänsten ser väldigt olika ut. Bodil, Catharina, Elin och Fia har ingen samverkan med socialtjänsten kring barn som far illa förutom när de har gjort en anmälan. Däremot har Catharina och Elin haft kontakt med socialtjänsten i samband med andra ärenden som exempelvis vårdnadstvister och

adoption. Fia har vid något tillfälle ringt och fått råd i avidentifierade fall. Förra året efterfrågade Anna och hennes kollegor information från socialtjänsten kring

anmälningsskyldigheten för att uppdatera och friska upp sina kunskaper. Det resulterade i två halvdagsföreläsningar men förutom det finns det ingen samverkan mellan dem och socialtjänsten. Den enda personen som har regelbunden kontakt med socialtjänsten är Doris och hon uppfattar att samverkan fungerar jättebra. Hon ingår sedan nio år tillbaka i en nätverksgrupp tillsammans med socialsekreterare,

sjuksköterska från BVC och psykolog. Nätverket träffas ett par gånger per termin och där finns det möjlighet att diskutera avidentifierade fallbeskrivningar, ställa frågor och få råd. Efter varje möte delger Doris vad som sagts till sina kollegor på förskolan så att alla får samma information. Alla som ingår i nätverksgruppen anser att det är mycket givande och för Doris del innebär det att hon har fått mer kunskaper om hur socialtjänsten arbetar och hon upplever att det är lätt att få kontakt med den

socialsekreteraren som ingår i nätverket. Hon uppfattar även att socialtjänstens kunskaper om och förståelse för förskolan har ökat vilket har underlättat samarbetet.

De intervjupersoner som har haft kontakt med socialtjänsten anser att återkopplingen är otillräcklig och Anna menar att det är bristen på återkoppling som gör att

samverkan med socialtjänsten uppfattas som svår. Hon anser att det känns svårt att göra en anmälan och sen inte få veta hur det fortsatte och slutade för barnet. Doris uppfattar att återkopplingen ibland är bristfällig och hon beskriver att det finns många obesvarade frågor efter en anmälan:

Den har varit bristfällig ibland. Det är det som vi har saknat jättemycket. Vi släpper detta sen, sen tar socialen över, det är deras jobb, men vi går ju fortfarande lite och tänker hur gick det? Hur funkade det? Blev det bra eller gjorde vi något fel? Kunde vi ha gjort något annat sätt åh? Hur gör vi nästa gång? Alltså någon form av utvärdering utan, utan för den skull gå in, där är ju sekretessen också, ja det är ju så.

Elin menar också att hon egentligen inte får veta så mycket om vad som händer efter anmälan men vid ett tillfälle gjorde socialtjänsten ett undantag och berättade lite om vad som hade hänt ett barn efter utredningen. Doris har också liknande erfarenheter då hon fått information genom nätverksgruppen.

Anna berättar att socialtjänsten efter en anmälan reagerade när personalen berättade vilken förskola de ringde ifrån, då de inte hade hört någonting därifrån tidigare. Detta gör att hon undrar hur mycket som passerar förbi och inte blir taget på allvar. Bodil berättar att hon enbart får höra historier från ett håll då socialtjänsten aldrig yttrar sig. Det får henne att undra om det verkligen fungerar på det viset hon får höra om och läser i tidningen. Oavsett påverkar detta hennes förtroende för socialtjänsten som hon uttrycker som inte så gott vilket i sin tur skulle påverka vid en anmälan då hon skulle tänka till en extra gång innan hon gör en. Anna menar att förtroendet för socialtjänsten påverkar om en anmälan görs eller inte, finns det inget förtroende hade man inte vågat göra en anmälan:

Ja du, det är svårt att säga, jag hoppas jag har, jag vill ju ha ett bra förtroende för dem. Det är ju viktigt annars tappar man ju allt. Det är ju jätteviktigt annars vågar man ju verkligen inte göra någonting åt saker och ting. Så det är klart att det har jag ju.

Både Doris, Elin och Fia säger sig ha ett bra förtroende för socialtjänsten. Elin och Fia menar att de erfarenheter de har av socialtjänsten har varit bra, de har skött sitt arbete. Doris menar att hennes förståelse för socialtjänstens arbete har ökat under hennes nio år i nätverksgruppen vilket i sin tur har lett till ökat förtroende. Catharina uttrycker att det är svårt att säga vilket förtroende hon har för socialtjänsten då de inte har någon relation till varandra.

Doris och Elin uppfattar inte att samverkan med socialtjänsten behöver förbättras. Doris menar att den är hyfsad och Elin menar att det inte behövs mer samverkan om det inte är någon anmälan. Däremot uppfattar Anna, Bodil och Catharina att

samverkan skulle förbättras om de visste vem de skulle ta kontakt med när de hyser oro för något barn. Anna och Bodil skulle tycka att det vore skönt att ha ett ansikte på en socialsekreterare så att de vet vem de ska pratar med. Bodil uppfattar att det alltid är svårare att diskutera allvarliga saker med någon hon inte känner och föreslår därför att en kontaktman kopplas till varje område i kommunen. Kontaktmannen skulle även kunna ge mer återkoppling, något som Fia också anser skulle förbättra samverkan. Bodil beskriver att det känns som om socialtjänsten svävar lite ovanför, att hon blir

lite liten när de träffas. Detta förklarar hon med att hon inte alls vet vilken människa hon ska träffa, det är alltid ett helt nytt ansikte. Doris i sin tur menar att det ibland känns som om socialtjänsten har ett revir som är svårt att komma innanför om det inte finns en relation mellan dem.

Bodil uppfattar att anmälningsskyldigheten medför en trygghet för personalen när det misstänker att något inte står rätt till med ett barn. Tryggheten är att de inte själva behöver klara ut situationen utan de kan ringa till socialtjänsten som därefter kan utreda situationen. Däremot har Doris erfarenhet av att ringa till socialtjänsten då hon hyste stark oro över ett barn som betedde sig underligt vid blöjbyte och fått svaret att det var för tunt för en utredning när hon inte såg några fysiska tecken på skador.

9.3.1 Analys

Det finns inte mycket samverkan mellan förskolorna och socialtjänsten förutom vid en anmälan eller om socialtjänsten vill få information kring ett barn i samband med andra utredningar. Kommunikationen emellan socialtjänsten och förskolan kan försvåras om informationen inte anpassas efter mottagaren och för att kunna anpassa krävs det kunskap om varandras verksamheter (Payne, 2002). Nilsson och

Waldemarson (2007) menar också att om samspel ska kunna ske måste vi ha kunskap om varandra för att kunna förutsäga vad andra och vi själva kommer att göra. Enligt Järvinen (2002) har socialtjänsten ett maktövertag över förskolepersonalen då de kan reglerna och rutinerna vid anmälan. De får samla in vilken information dem vill och behöver inte ge någon återkoppling. Doris är den enda som har regelbunden kontakt med socialtjänsten genom en nätverksgrupp och hon menar att både hennes och socialtjänstens förståelse för och kunskap om varandras verksamheter har ökat. Doris för i sin tur vidare sina kunskaper till sina kollegor. I alla små sociala system finns det handlingsregler och ges information till en person i gruppen kommer den att spridas och påverka de andra (Payne, 2002).

De intervjupersoner som har haft kontakt med socialtjänsten uppfattar att

återkopplingen var otillräcklig och detta leder enligt Nilsson och Waldemarson (2007) till att relationen sätts på prov vilket kan skapa osäkerhet. Att Doris upplever att det

finns många obesvarade frågor efter en anmälan kan tolkas som osäkerhet då hon inte vet om hon gjorde rätt eller inte. Bodil berättar om en händelse där socialtjänsten aldrig yttrade sig vilket lett till att hon blivit osäker på hur de egentligen arbetar. Om socialtjänsten har gett återkoppling utan att den har uppfattats kan det bero på att det fanns hinder för informationsbearbetningen (Payne, 2002). Anna, Bodil och Catharina menar att samverkan med socialtjänsten skulle kunna förbättras om de visste vem de skulle vända sig till vid misstanke. Nilsson och Waldemarson (2007) menar att det kan skapas en osäkerhet och ängslan hos en person i mötet med en okänd. Detta kan förklara varför Anna och Bodil vill ha ett ansikte på den person som de ska prata med.

Bodil berättar att hon ibland känner sig liten i mötet med socialtjänsten och Doris menar att det känns som om de har ett revir som är svårt att komma innanför. Detta kan tolkas att det är en ojämlik relation (komplementär) mellan förskolan och socialtjänsten. Det kan enligt Lundsbye (2000) bero på uttalade eller outtalade maktförhållanden samt kompetensskillnader.