Maktbalans

I de vägledande dokument, bland annat förvaltningslagen, som alla myndigheter har att utgå ifrån och som styr deras uppdrag framgår det att respektive myndighet ska vägleda enskilda individer att få rätt hjälp både ur ett maktperspektiv och ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Trots att dessa

perspektiv finns utskrivna i styrdokument upplever alla informanter att kontakten med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen inte ger dem den tryggheten. Min tolkning är att informanternas upplevelse av ovan nämnda myndigheter stämmer överens med det Rothstein

53 (2011) fick fram i sin undersökning vid SOM-institutet. Arbetsförmedlingen har ett väldigt lågt

förtroende bland befolkningen och Försäkringskassan har ett lågt förtroende bland medborgarna, även om man i statistiken kan utläsa en viss uppgång i förtroendet för Försäkringskassan. Min uppfattning är att myndigheterna kan öka sitt förtroende genom förändrade kommunikations-strategier och ett utökat samarbete. Dessa myndigheter har många beröringspunkter i verksamheten kring informanterna och om man ser det ur ett individperspektiv ligger det även i myndigheternas intresse att individen får bra vägledning och hjälp att hantera sin vardag. Min tolkning av

informanternas oro över hur processens gång ser ut beror, än en gång, på bristande samverkan mellan myndigheterna, men oron kan också bero på tidpunkten och situationen (Knutagård, 2003) som budskapet kommuniceras på. Eftersom informanterna är unga vuxna har de troligtvis inte utvecklat tillräcklig förståelse för hur regelverken fungerar och de upplever att de har fullt upp att klara av skolan och sin vardag.

Foucault benämner förståelsen för ett regelverks konsekvenser som vetandet och praktiken (Nilsson, 2008) och Foucault poängterar att man behöver undersöka vad vetandet får för konsekvenser i praktiken. Ingen av informanterna har tagit reda på vad en lagtext som har meddelats dem innebär utan de har accepterat fattade beslut eller överklagat med samma utgångspunkt. Min tolkning är att å ena sidan finns det en ojämlik maktbalans mellan myndigheterna och individerna eftersom den ena har tjänstemän som är skolade jurister och de andra är lekmän. Å andra sidan har informanterna tillägnat sig schackspelets regler och de använder det Ross benämner som tolkningsschemat då de skriver följebrev för att lyfta fram varför det är viktigt att de få ett positivt beslut – viljan att bli självförsörjande.

En informant har ”ramlat mellan stolarna” i myndighetskontakterna och myndigheternas agerande att ”bolla” informanten mellan sig utan att vägleda denna tolkar jag som ett sätt att avhända sig sitt ansvar som myndighet såväl som ett maktuttryck. Om denna händelse studeras utifrån det sätt Foucault menar att makt ska studeras på, det vill säga hur makten manifesteras samt vad det är som händer i en maktrelation, uppenbaras det fler saker. För det första kan effekten av händelsen tolkas som att myndigheterna har gjort ärendet till ett ickeproblem genom att hänvisa individen till olika lokalkontor utan att förvissa sig om att någon har ett övergripande ansvar. För det andra har individens känsla av att betrakta sig som en vuxen individ underminerats eftersom denne återigen fått ta hjälp av föräldrar för att hantera myndighetskontakterna då vägledningen från både

Arbetsförmedlingen, LSS-handläggaren och Försäkringskassan uteblivit trots att informanten uppnått myndighetsålder. För det tredje har effekten av myndigheternas agerande medfört en fördröjd start på vuxenlivet som innebär ett arbete, egen bostad och självständighet för denne informant. Min tolkning av denna händelse är att detta kunde ha undvikits om LSS-handläggaren på ett tidigt stadium hade tagit ansvaret som åligger myndigheten och samordnat den utredning som synliggör individens helhetsproblematik (Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten,

Socialstyrelsen) och där olika funktionsnedsättningar kan orsaka en komplex helhetsbild.

Ovanstående exempel kan också få exemplifiera diagnosens betydelse för att få adekvat hjälp såväl som vikten av att ett läkarintyg som är tydligt, beskrivande och välskrivet. Alla informanter intygar att diagnosen och läkarintyget är avgörande för vilken hjälp och vägledning som de erhåller i kontakten med myndigheten. Enligt LSS-lagen ska myndighetsutövaren utgå från individens helhetsbild. I denna situation anser jag att informanterna har obetydlig makt i sitt ärende. Handläggaren på myndigheten tillskriver intygets utformning stor vikt i arbetet att förbereda ärendet inför ett beslut, vilket är bra ur

54 en rättsäker synpunkt och för att välfärdssystemet ska förbli transperent. Det problem som jag kan utläsa är en avsaknad av flerstämmigheten i beslutsgången. Engeström (2001) menar att ett

verksamhetssystem realiseras och återskapar sig själv genom att den skapar och återskapar aktivitet och handling och att dessa handlingar/aktiviteter är kopplade till rättigheter och skyldigheter i förhållandet mellan myndighet och individ.

I närstudien av enskilda dokument som informanterna fått från myndigheterna är de ibland tvungna att komplettera ansökningar med till exempel nya läkarintyg eller andra typer av handlingar. Trots att de diagnoser som informanterna har är av permanent art behöver de skicka in nya intyg för att ursprungsintyget anses vara för gammalt eller för dåligt skrivet av utfärdande läkare. I praktiken innebär det många turer fram och tillbaka för den enskilde som därför upplever att

kommunikationen är en form av utmattningsteknik från myndighetens sida. Informanterna uttrycker att relationen mellan dem och myndigheten kan bli irriterad eftersom det ”alltid saknas något” i ansökan som individen upplever det. Min tolkning är, trots informanternas upplevelse av

utmattningsteknik, att myndigheten har till uppgift att säkerställa all form av dokumentation för att inte handläggare ska bedöma ansökningarna utifrån sina egna moraliska värderingar (Hultgren, 2011). Min tolkning är att myndigheterna arbetar på ett legitimt sätt och gör det som de är satta att göra; de arbetar således på ett rättsäkert och transparent sätt (Förvaltningslagen, 1986) som ibland måste få ta tid men att arbetssättet i slutänden gynnar individen. Här får man väga maktbalansen mot rättsäkerheten, anser jag, för att avgöra vad som på ett samhällsplan upplevs som det bästa alternativet för att upprätthålla en jämlik och rättvis beslutsgång.

Om man lyfter ut diskursen, som Foucault (Nilsson, 2008) anser att man bör göra för att förstå subjektet (individen), så utgörs en av diskurserna av resultaten av myndighetskontakterna. Då kan en tolkning av diskursen vara att det råder en skev maktbalans mellan stat och individ som uppstår i och med att myndigheterna använder sig av lagtext när de meddelar ett beslut. Lagtexten kan då vara ett effektivt verktyg för att minska mängden individer som uppbär ersättning, eftersom om den enskilde överklagar ett beslut utgår de inte själva från en lagtext, ny eller den som myndigheten lutar sig emot i avslaget, utan de ber myndigheten i princip bara att den ska ompröva sitt första beslut. Min tolkning av diskursen, det vill säga resultatet av myndighetskontakten, förblir en skev maktbalans som

dessutom blir större än den skulle behöva vara i och med myndighetens vetskap om att de, i sin egenskap av att vara just en myndighet, utgör samhällets starkare part i relationen stat och individ (Förvaltningslagen, Försäkringskassans vägledning, 2004:7 version 3) då de till stor del hänvisar till lagtexter i kommunikationen med medborgare.

55