Denna artikel var införd i Ny Tids specialnummer till Väners-borgs 300-årsjubileum år 1944.
Texten undertecknades av signa-turen T.F
Det står en silverpokal på buffén hemma hos Emanuel Johansson, nyligen pensionerad kanalförman i Vänersborg. Det är det synliga beviset på att ”Manne vé Brona”
är Carnegiehjälte. Det var en poj-ke som föll i kanalen från en båt en dag 1917. Det blåste orkan och strömmen gick med åtta knops fart.
Pojken följde med strömmen. Man-ne, som såg händelsen, tvekade inte en sekund. Han brukar inte göra det när någon är i fara, berättar de som känner honom. Med storstövlarna på hoppade han i vattnet från bron och simmade efter pojken. Han kommer också ifatt honom men just då gick pojken till botten och
Manne hade rätt jobbigt att ta sig i land med de vattenfyllda storstöv-larna och i den starka strömmen.
Emanuel Jansson har räddat många människor – 20 eller 22 – han minns inte så noga. Förresten vill han inte tala om sina räddningsbrag-der. I förbigående nämnde han att han räddade tre personer samtidigt i älven nära Göteborg. Det hade varit slagsmål ombord på en båt och alla
Viktor Emanuel ”Manne” Jansson, le-gendarisk brovakt. Manne var son till Jan Petter ”Farao” Jansson och bror till Ulrika ”Rika” Jansson på Blåsut.
tre hade fallit i vattnet, där de låg och kämpade för sina liv när Manne kom i en båt och drog upp dem.
Att Emanuel Jansson haft krafter som räckt till för sådant syns på hans kämpagestalt. Han är en trygg och lugn man, en som man skulle vilja ha som sällskap om man befann sig i fara.
Han gick på sjön i unga år, började som trettonåring som kockpojke på en vänerskuta och seglade sedan på många vatten innan han 1899 kom till kanalverket i Vänersborg som brovakt. Där stannade han, de senaste 20 åren som Broförman. För övrigt är han född på Blåsut 1878.
-Det var ett rörligt liv i Vänersborgs hamn på den tiden, berättar han. Från klockan sex på morgonen till klockan ett på middagen kunde man ha upp till femtio båtar som skulle genom bron. De släpptes ige-nom allt eftersom de kom, så bron fick sällan vara stängd. Besvärligast hade man med den starka strömmen i kanalen. På den tiden fanns ju inga motorer och skutorna måste dragas genom kanalen med linor från kajen. Arbetarna, som på morgonen skulle över bron, brukade hjälpa till att dra i linorna, men fastän det kunde vara ett hundratal man som drog en båt hjälpte ibland inte, båten låg ohjälpligt fast. När det blåste
Gamla Dalbobron. I Kanalverkets hus bodde brovaktarna. Texten i vykortet inleds med orden: ”Ett särdeles fint motiv...
emot kunde fartygen få ligga i veckotal väntan på att komma igenom.
När vinden låg länge på nordosten kunde 60- till 70-tal skutor ligga förankrade, den ena intill till den andra och ute i yttre hamnen, i väntan på att vinden skulle vända sig så att man kunde ge sig ut på Vänern.
Då var det som en skog av master där ute. Den längsta väntetiden jag minns hade en slup som hette Alfred. Den fick ligga i nio veckor och hela tiden blåste nordlig vind.
Vid sådana tillfällen var det ett rörligt liv i staden, där hundratals sjömän då uppehåll sig. De många ölstugorna och krogarna frekvente-rades livligt och slagsmål och bråk var inte något ovanligt.
När storm eller tjocka råder på Vänern är den ett farligt vatten för sjöfolk och den har krävt många offer. En svår olycka inträffade 23 oktober 1921 då galeasen Concordia gick på Normansgrund utanför Skräcklan. Det var snöyra och blåste nordostlig orkan. Concordia, som var lastad med plank, hade fyra man ombord och två av dem frös ihjäl under natten, då sjöarna ideligen bröt över fartyget. Det fanns inga möjligheter att komma de nödställda till hjälp. På morgonen, när vin-den mojnat, gick man ut med en båt och bärgade de överlevande. De omkomna var två unga pojkar, som tydligen varit för dåligt klädda.
Fartyget hade satt sig så fast på berget att det inte gick att få loss. Det höggs sedan ner.
I Dalbosjön mellan Normans grund och Naven ligger många fartyg som gått under i storm eller tjocka. Emanuel Jansson kan på stående fot räkna upp namnen på de flesta av dem. Den första från Vänersborg räknat är ångaren ”Vadstena”, som blev sänkt vid en kollision med ångaren ”Regulus”, vidare ”Ragnar” som gick under efter en kollision i en storm. ”Teodor” som var på nedgående lastad med props, försvann
i Dalbosjön, ”Sture” gick bort en natt, och ”Nora Bergslag” som lig-ger upp emot Naven åkte av berget och gick till botten när man skulle bärga den. På ”Teodor” omkom en restauratris.
Vänersborg hade i slutet på förra århundradet en rätt stor segelflotta.
Axel Andersson var den största redaren. Han hade tre tremastade skutor
”Konstantin”, ”Klara” och ”Hedvig” samt ett tiotal galeaser. Sjökapten Oskar Abrahamsson hade ett par segelfartyg och två ångbåtar, ”Värm-land” och ”Vänern”, och en broder till honom hade fem galeaser. Allts-omallt fanns ett tjugotal segelfartyg hemmahörande i Vänersborg. På den tiden fanns också ett par varv, som ägdes av von Platen.
Seglingssäsongen var kort, man lade upp redan i slutet av oktober och folket skingrades åt alla håll. Manskapet var i allmänhet från Bo-huslän och de reste hem på hösten. De hade ibland eget folk med sig
som besättningsmän. Men många var hemmahörande i Vänersborg.
Man seglade mest med grovt timmer, som lossades på Tackjärnsback-en där Tackjärnsback-en såg fanns. PropslastTackjärnsback-en gick vidare på järnväg till Göteborg eller Uddevalla, men sedan Lelångenbanan kom till det är det slut på propsfrakterna på Vänersborg. En stor del av Vänersborgsskutorna är nu upphuggna eller sålda. På Vänern finns nu inte en enda seglare kvar.
”Manne ve Brona” har tjänat kanalverket i 45 år. Han går och ser en smula rotlös ut. Manne står i begrepp att flytta från sin bostad i kanal-verkets hus vid Residensbron en plats som Manne är knuten till med så många minnen. Huset ska rivas och en ny fast bro ska ersätta den gamla svängbron, där repet, som man drog då bron skulle öppnas eller stängas, ännu hänger kvar.
T.F
Liv och rörelse i Vänersborgs hamn. Ibland fick Manne öppna bron ett femtiotal gånger på en förmiddag.