Material och metodanvändning

Jakten på ”case”

För vår journalistiska produkt insåg vi tidigt i arbetet att det var viktigt att hitta lämpliga ”case”. Från början trodde vi inte att detta skulle innebära några större problem. Via en snabb googling hittade vi ett anhörignätverk här i Göteborg, Suicidprevention i väst (SiV), som jobbar med just det namnet antyder. Vi hade tur såtillvida att nätverket hade sitt årsmöte redan under första veckan vi på allvar började arbeta med exjobbet. Sista anmälningsdagen hade gått ut, men ett telefonsamtal till den bokningsansvarige, Ingvor Blom, räckte för att vi skulle få komma med. Vi såg detta som ett utmärkt tillfälle att skapa en första kontakt med de involverade människorna inom föreningen och samtidigt presentera vårt arbete.

Vi hade också tur i den meningen att den mest insatte i ämnet i Västsverige, Jan Beskow, tidigare överläkare på Sahlgrenska inom psykiatri, höll en timmes föreläsning under årsmötet om de senaste forskningsrönen. Eftersom vi verkligen befann oss i researchfasen, var det ett gyllene tillfälle att bilda oss. Vi fick ett gott bemötande på SiV – de var pratsamma och intresserade sig för vårt ämnesval. ”Målsättning 2010: Bryt tabut kring självmord” stod det på whiteboardtavlan i konferensrummet där både föreläsningen och årsmötet hölls. Vi hamnade bredvid en man som hette Mikael Romild. Han fattade intresse för oss, och när vi berättade om vårt arbete för honom tände han till och ville ge oss en föreläsning om självmord i allmänhet. Vi bokade in ett möte med honom i slutet av mars.

Den 23 mars gick vi på Romilds miniföreläsning. Vi det laget hade vi själva hunnit sätta oss in i en hel del inom forskningen, därför var mycket av det Romild berättade redan bekant för oss. Däremot gavs även ett tillfälle till en pratstund med SiVs ordförande Else-Marie Thörnberg, tillsammans med Romild, om möjligheten att komma i kontakt med ”case”. Det var nu ett litet orosmoln började dyka upp på himlen. Båda trodde nämligen att det kunde bli svårt. De menade att självmord är ett ämne som det är svårt att få människor att prata om. Särskilt män vill ofta lägga det hela bakom sig och inte älta det som varit. Vår egen teori och förhoppning om att personer som tidigare haft ett suicidalt beteende gärna pratar öppet om det – för att hjälpa andra som befinner sig i samma situation som

39 de själva en gång hamnat i – föll på sniskan. Men båda lovade ändå att hålla utkik om något lämpligt ”case” skulle dyka upp. Något modfällda återvände vi till JMG.

Dagen efter träffade vi vår handledare Torsten Malmström som erinrade sig en radiointervju med författaren Börge Hellström. Under intervjun skulle denne mycket kort ha berättat om ett eget självmordsförsök. Efter att ha diskuterat Börge internt, bestämde vi oss för att försöka få honom att berätta hela sin historia för oss. Det faktum att det i så fall inte skulle bli vårt eget upphittade ”case” valde vi att strunta i för stunden. Dessutom var det bara en liten del av radiointervjun som berörde Börges självmord; vinkeln var en helt annan. Via en informationsansvarig på Börge Hellströms förlag skickade vi över en förfrågan om Börge kunde tänka sig att ställa upp. Redan efter ett par timmar fick vi svar. Börge tackade för visat intresse, men hade fullt upp med att skriva på sin kommande bok och inte hade tid för annat.

En vecka senare gick vi på ytterligare en föreläsning med Jan Beskow på Socialmedicinska enheten vid Sahlgrenska. Efteråt bad vi om tips på ”case”. Den enda Jan Beskow kom på var Sonny Wåhlstedt, ordförande i Svenska ångestföreningen och även knuten till SiV. Efter ett samtal med Sonny visade det sig att han aldrig gjort ett egentligt försök att ta livet av sig, men haft långt gångna tankar på det under en period på 15 år då han levde med ångest och social fobi.

Vi tyckte först inte att Sonny Wåhlstedt var något optimalt ”case”. Dels hade han de facto aldrig gjort ett självmordsförsök, även om han varit suicidal under en längre tid, dels jobbade han professionellt med frågan och hade dessutom tidigare uttalat sig i flera medier om både självmord och

ångestsjukdomar. Vår förhoppning var att hitta en ”vanligt” man som gjort självmordsförsök. Men i brist på bättre ”case” bestämde vi oss ändå för att intervjua Sonny och höra hans historia. Och efter intervjun med Sonny kände vi oss bättre till mods. Det gick att tona ner Sonnys professionella roll och en hel del av hans historia stämde mycket väl överens med det vi önskade berätta.

Men den 19 april e-postade Mikael Romild oss igen och berättade att han eventuellt hittat en kille åt oss som kunde tänka sig att ställa upp. Killen hette Simon Eidorson och hade gjort tre

självmordsförsök. Ett samtal senare visade det sig att han gärna ställde upp och hade inte några problem med att prata om det som skett. Vi bokade omedelbart in ett möte för intervju. Simon valde plats, Fröken Ohlssons café. Intervjun går väldigt bra. Simon är öppen om det inträffade och hade en spännande historia att berätta. Från att ha varit nere på noll lever han idag lyckligt. Precis en sådan feelgoodhistoria vi hade hoppats på – och en fin kontrast till historien om Patrick.

Förutom att hitta berättelser från källor som varit direkt drabbade av självmordstankar och

självmordsförsök, ville vi också få med en anhörighistoria. I början av vårt arbete uppmärksammades en bok i GP, en sann berättelse om en man med bipolär sjukdom som tog livet av i Strömstad. Boken ifråga, Patrick, var skriven av den döde mannens närmaste vän, Mikael Nabrink. Idén att kontakta Nabrink för en anhörigintervju var inte given; historien hade redan uppmärksammats av medierna och dessutom publicerats som en bok. Vad som talade för var Nadbrink var att det fanns något gripande och starkt i historien: en manlig nära vän som hjälpte och stöttade Patrick, men som ändå tvingades se honom gå under. Anhörignätverket Suicidprevention i Väst hade mestadels kvinnor anslutna, och visst, en intervju med någon av dem var inte otänkbart för arbetets syfte. Men i berättelsen om Patrick fanns något unikt och något som låg närmare vad vi kände att vårt exjobb handlade om.

40 Vi ringde upp Mikael Nabrink som gick med på att låta sig intervjuas. Han bad oss skicka iväg e-post med kontaktinformation och föreslaget datum. Därefter blev det tyst. Först i mitten av april fick vi svar. Intervjun, som gick mycket bra, gjordes i Strömstad på Strömstad Spa.

I samtliga tre ”case” vi slutligen intervjuade och presenterar i vårt exjobb finns källkritiska problem. Vi förlitade oss på att berättelserna var sanna, trots att vi bara hade en enda källa till varje berättelse. Dessutom låg händelserna Sonny Wåhlstedt berättade om över tio år tillbaka i tiden. Simons

självmordsförsök var också av ett äldre datum. Och det fanns naturligtvis faktakontroller vi kunde ha gjort i efterhand: var Sonny Wåhlstedt anställd som taxichaufför på Mölndal taxi under den perioden han uppgav, levde Simon i Norge och är Mikael Nabrink verkligen den person han utger sig för att vara? I fallet Mikael Nabrink finns det flera skäl varför en närmare faktakoll kändes onödig.

Händelserna låg nära i tiden; tidningar, däribland GP, hade skrivit om honom och hans bok. Att träda fram med bild och namn i samband med en sådan historia, om den skulle visa sig vara falsk, faller på sin egen orimlighet. Lika orimligt skulle det vara om Simons och Sonnys historier skulle vara ”ljug”. Simon har rakryggat gått med på att låta sitt namn vara med och är själv snart en färdigutbildad journalist. Sonny Wåhlstedt har delvis som arbete att föreläsa och berätta om erfarenheter av sin ångestproblematik. Det finns helt enkelt alldeles för mycket för dem att förlora om de for med osanning.

Experterna/forskarna

Vi förstod från början att vi skulle behöva prata med flera experter/forskare inom olika områden för att arbetet skulle bli optimalt. Vår första kontakt blev JMG:s egen forskare Ann-Sofie Magnusson som skrivit en avhandling om mediebilden av psykiatriområdet. Hon tipsade oss om en doktorand på JMK som forskat i ämnet, Mikael Westerlund. Ett telefonsamtal gav kanske inget konkret, förutom en viktig uppmuntran och bekräftelse i början av arbetsprocessen att vårt ämne var angeläget och, inom journalistiken, obehandlat.

Ett annat givet namn vi tidigt snappade upp var Västsveriges ledande expert på området, Jan Beskow. Han var tidigare överläkare på Sahlgrenska, numera pensionär. Men han är fortfarande en aktiv föreläsare och dessutom vice ordförande för SiV. Med sin långa erfarenhet inom ämnet och sitt brinnande engagemang hoppades vi att han kunde bli ”vår” expert. En intervju med honom skulle ge oss den tyngd som påståendena inom forskningen visar tänkte vi. Vi träffade honom redan första veckan på SiV:s årsmöte där han höll ett föredrag. Vi presenterade oss och frågade om vi kunde kontakta honom framöver, vilket han inte motsatte sig.

När vi någon vecka senare ringde upp honom för att boka in en intervju, visade det sig att hade ont om tid och snart skulle åka på en längre semesterresa. Som en slags kompromiss bjöd han oss istället att komma på hans föreläsning på Enheten för social medicin dit han var inbjuden för att tala om självmord. Han lovade anpassa föreläsningen till vårt ämne om män.

Föreläsningen ger oss mer kunskap. Vi får även tillfälle att fika med honom under rasten och efteråt följa honom från lektionssalen till utgången. Jan Beskow talar snabbt och ”professorslikt”, det vill säga vi sköljs över av ordmassor som visserligen innehåller mycket nytt, klokt och intressant, men

41 som är svåra för oss att fånga upp. Det blir mer föredrag än intervju. Efter detta tyckte Jan Beskow att han gjort sitt framöver och föreslog att vi kunde ta kontakt med NASP, nationellt centrum för suicidprevention.

Danuta Wasserman, chef på NASP, kändes som den allra mest givna experten inom området att få en intervju med. Ett problem med att få kontakt med Wasserman var dock hennes fulltecknade schema. På SiV blev vi bemötta med ett godhjärtat hånskratt när vi berättade att vi hoppades få en halvtimme med Danuta Wasserman.

Vi tog kontakt med informatören på NASP, Cecilia Johansson. Hon tipsade oss om rapporten

Könsparadoxen som handlar om just det faktum att fler män än kvinnor tar livet av sig, samtidigt som

fler kvinnor är diagnostiserat deprimerade. Forskaren bakom rapporten, Susanne Ringskog

Vagnhammar, är överläkare inom psykatrin. Vi skickade iväg ett e-postmeddelande till henne där vi förklarade vårt arbete samt berättade att vi gärna ville tala med henne. Hon ställde upp på ett samtal. Under telefonsamtalet visade det sig att hon inte längre var så engagerad i forskningen kring varför män tar livet av sig i större utsträckning än kvinnor. Men hon kom ändå med en hel del användbara tankar och åsikter kring ämnet. Hon rekommenderade också att vi skulle ta kontakt med professor Wolfgang Rutz.

Wolfgang Rutz var ett namn vi kommit i kontakt med tidigare. Under 1980-talet basade han för psykiatrin på Gotland, som på den tiden var landskapet i Sverige med högst självmordstal. För att ändra detta sattes olika självmordspreventiva åtgärder in. När det hela utvärderades några år senare visade det sig att Gotland fått ner självmordstalen, men enbart bland kvinnor. För män förblev självmordstalen oförändrade. Med dessa erfarenheter som facit tyckte vi att Wolfgang Rutz var en given forskare att tala med. Vi fick Wolfgangs e-postadress av Susanne och skickade över en förfrågan till honom om en intervju med en hänvisning till Susanne Ringskog Vagnhammar.

Wolfgang lovade ställa upp när han kommit tillbaka från sin påsksemester i Alperna. Han tipsade oss även om ett par artiklar han skrivit i ämnet. Vi läste artiklarna och föreberedde vår telefonintervju. När vi på den aktuella dagen ringde upp Wolfgang kl 09.00 enligt överenskommelse, verkar det som vi väcker honom. En smula butter till en början, hänvisade han ofta till artiklarna han redan skrivit i ämnet. Vi däremot är så klart ute efter pratminus. Efter ett tag lättade han upp en smula och intervjun blir okej med delar som kan användas i våra artiklar.

I litteraturen hade vi stött på ett eget område inom självmordsforskningen: de äldre och självmord. Eftersom äldre män utgör en stor del de män som tar livet av sig tyckte vi det kunde finnas en vits med att tala med en forskare inom det gebitet. Margda Waern, psykiater och docent vid Sahlgrenska akademin, var en sådan forskare som vi först mejlade, sedan fick en telefonintervju med. Problemet med svaren vi fick var att forskningsområdet, som är märkligt outforskat, helt verkar saknar en könsproblematisering. Dessutom var orsakerna till självmordet inom den här gruppen så pass specifika att vi upplevde det svårt att föra samman dem med vårt eget avgränsningsområde.

Efter en längre väntan på svar, visade det sig tyvärr att Danuta Wasserman på NASP inte hade tid att träffa oss, utan hänvisade oss istället vidare till forskaren Gergö Hadlaczky som hon jobbade nära med och som hon menade skulle kunna ge oss lika bra svar som hon själv. Gergö ställde mer än gärna upp. Vi bokade in ett möte uppe på NASP i Stockholm för en längre intervju. Gergö kommer

42 ursprungligen från Ungern och har bott i Sverige i ca 20 år. Han ville svara på engelska under

intervjun då han tyckte sig bäst kunna formulera sig på det språket i ämnet. Men frågorna kunde dock fortfarande ställas på svenska. Under intervjun med Gergö ställde vi frågor kring alla möjliga tänkbara orsaker till varför män är överrepresenterade. Gergö berättade vad forskningen påstår och hade även egna tankar och reflektioner i ämnet.

Tidigare hade vi till största delen använt oss av telefonen när vi gjort våra intervjuer, främst på grund av distansproblemet. Men vi ville från början åka upp till NASP för en intervju eftersom det är där Sveriges elit på området befinner sig. Och dels ville vi få in experten i en miljö för en mer levande artikel, dels tyckte vi att det är enklare att föra längre intervjuer öga mot öga och få med alla nyanser som lätt går förlorade i ett telefonsamtal. Vi blev så klart lite störda av att inte få en riktig intervju med Danuta Wasserman, men resonerade sedan att det inte var hela världen för vårt arbete. Gergö var väldigt kunnig inom området och dessutom trodde vi inte att mannen på gatan vet att Danuta Wasserman och inte Gergö Hadlaczky är Sveriges ledande expert på självmord.

Det stod tidigt klart för oss att orsakerna till mäns överrepresentation i självmordsstatistiken var många. En betydande orsak verkar vara mansbilden i dagens samhälle. För att tidigt få en bild av vad forskare anser om den ringde vi upp idéhistoriker Claes Ekenstam som skrivit böcker om

manlighetsrollens historia. Han kom med en del insikter om att män förväntas vara på ett visst sätt, vilket kan ha del i att män tar livet av sig i högre grad. Han nämnde bland annat att män inte ska visa sig svaga, att de ska klara sig själva, inte vara deprimerade och så vidare.

En av våra första träffar på forskare i ämnet män och självmord var amerikanen Jed Diamond. På nätet, en gratissida där vem som helst kunde ladda upp texter, fann vi ett par rapporter han

sammanfattat. Enligt hans egen hemsida leder Jed Diamond ett amerikanskt nätverk för mäns hälsa och sitter med i internationella världskongressen för manlig hälsa. Men han verkade inte gjort något större avtryck inom suicidforskningen i Sverige. Gergö Hadlaczky kände inte till namnet, ej heller någon annan på NASP. Jed Diamonds analyser skiljer sig dessutom heller inte från övriga forskare när man väl satt sig in i ämnet varför vi valde att inte gå djupare in på detta spår. Dessutom berör hans forskning, logiskt nog, enbart amerikaner.

Gun-Marie Pettersson, utredare för delbetänkandet från Självmordspreventionsutredningen, lät sig villigt intervjuas per telefon. Istället för att rikta in frågorna på detaljer om den föreslagna budgeten i utredningen, fick Gun-Marie mestadels svara på våra frågor om männens självmord och hennes syn på tvångsvård. I efterhand kan vi tycka att frågorna var en smula missriktade. Skälet var att vi från början tänkt skriva ihop artiklarna om delbetänkandet och om tvångsvården. Vi fick dock ett par bra pratminus från henne om utredningens idé med rikstäckande utbildningar i psykisk livräddning. Jan Svedlund, verksamhetschef Psykiatri Sahlgrenska, svarade på frågor om vår undersökning av fallen av psykiatrisk tvångsvård från i år och hans syn på delbetänkandet. Det främsta skälet till att vi intervjuade just honom var hans trevliga sekreterare som blev positivt inställd till att vi ringde från just JMG. Hon förklarade också att det var oklart vem som hade chefsöverläkarepositionen på Östra och Mölndal för tillfället. Jan Svedlund lät defensiv till en början, men öppnade upp sig ju längre intervjun pågick.

43 Jan Beskow fick flera veckor efter vårt senaste möte svara på frågan hur han såg på tvångsvård som en självmordspreventiv åtgärd. Svaret han gav var långt, men intressant. Delar av det kom sedermera med i två av våra sidoartiklar.

Olika spår

Arbetet med ett exjobb är en process som går ut på att foga samman ett antal pusselbitar som tillsammans, förhoppningsvis, ska ge en slags fungerande helhet. En del pusselbitar plockas upp, undersöks och ratas av olika skäl. Nedan följer ett antal spår som av olika skäl inte kom med i vår granskning om männens självmord.

Olika spår 1: Diskriminerar vården män?

En tes vi fick tidigt efter att vi börjat läsa litteraturen var att man inom vården var dåliga på att se tecken på självmordsbenägenhet hos män. På SiV fick vi höra att en psykiatrisjuksköterska vid namn Marianne Bäckvall var en smula engagerad inom nätverket. Vi skickade ett mejl, och hon ställde gärna upp för en liten pratstund kring ämnet.

Vi träffade henne på hennes arbetsplats på Mölndals sjukhus. Hon hade funderat mycket inför vårt möte och även talat med kollegor och chefsöverläkaren. Alla gav samma svar: att de snarare är mer lyhörda när det gäller män. Anledningen är att män i regel behöver längre tid att öppna sig och berätta om sina självmordstankar eller sin depression. Hon förklarade mer ingående hur hon brukar försöka skapa en vanlig kontakt med män och låta ett förtroende växa fram för att sedan få dem att öppna sig. Vår tes föll en smula. Dock rörde det sig om en specialistavdelning för psykiatrisk sjukdom där man redan på förhand visste att män som hamnade där led av någon form av psykisk sjukdom. Marianne Bäckvall trodde däremot, precis som vi, att det är skillnad inom primärvården där läkare saknar utbildning i att upptäcka självmordsbenägenhet hos patienter, särskilt män som söker kontakt