Visuell analys av figur 10 och 11.
Figur 10 och 11 visar på en tydlig ökning av den maximala styrkan i samtliga tre tester hos båda försökspersonerna mellan testtillfället ett och två. Vid testtillfälle tre ses endast en styrkeökning i figur 10 i axelpress och figur 11 i marklyft. Övriga resultat vid testtillfälle tre är desamma om vid test två. I figur 10 ses en markant ökning mellan test ett och två, medan mellan test två och tre har effekten avtagit men fortfarande ses en förbättring.
Sammanfattning av resultat
Resultaten som redovisas i figur 4-9 påvisar en signifikant nivåförändring vilket tyder på en förbättrad förmåga i submaximal syreupptagningsförmåga, explosiv styrka samt rörlighet. Denna förbättring i förmåga går dock inte att koppla till interventionen då celerationslinjerna i baslinjen genomgående har en större lutning i förhållande till interventionslinjen. Undantag för detta är figur 7, stående längdhopp för försöksperson 2, där lutningen på celerationslinjen i baslinjen gör att resultatet kan kopplas till interventionen.
De båda försökspersonerna har enligt figur 10-11 ökat sin maximala styrka (1RM) i knäböj, axelpress och marklyft. Figurerna visar även att generellt avtar effekten mot slutet av interventionen.
21
Diskussion
Metoddiskussion
Det finns flera nackdelar med denna studiedesign. Dessa nackdelar är till exempel det etiska dilemmat med att försökspersonerna måste testas regelbundet många gånger både innan, under och efter interventionen (Carter et al, 2011), vilket kräver mycket tid av försökspersonen.
Denna studiedesign gör det även svårt att generalisera studiens resultat till den bredare populationen, detta då det enbart deltog två försökspersoner i studien. En tredje nackdel att testerna kräver hög intrareabilitet då de utförs många gånger under studietiden. Trots dessa nackdelar ansåg författarna att denna studiedesign lämpade sig bäst för att undersöka syftet på grund av att försökspersonerna kunde vara sina egna kontroller.
Försökspersonerna ansågs vara lämpliga för studien då de saknade tidigare erfarenhet av CrossFit-träning men hade en gedigen träningsbakgrund och erfarenhet av traditionell styrketräning, vilket ansågs vara en fördel för studien på grund av den korta tidsperiod som studien hade att tillgå. Försökspersonerna representerade en målgrupp av yngre män med tidigare träningserfarenhet. Då resultaten för båda försökspersonerna blev likvärdiga med varandra ger det ett stöd för en större överförbarhet till liknande målgrupper. Fler försökspersoner hade gett studien en större trovärdighet och en bättre överförbarhet till den generella målgruppen för CrossFit.
I och med alla grafer utom en visar på en markant uppåtgående lutning av celerationslinjen under baslinjen går det inte att fastställa att det är CrossFit som har gett den positiva effekten.
Författarna hade där med önskat mer tid för baslinjemätningar samt att använda en öppen baslinje för att kunna kontrollera när försökspersonerna fått en stabil nivå på baslinjen, och därefter påbörjat interventionen. Med en längre, öppen baslinje med likande resultat från interventionen så hade en tydligare koppling mellan interventionen och resultaten kunnat fastställas.
För att öka intrareliabiliteten och minska eventuella felkällor i de olika testen genomfördes alla test på ett standardiserat sätt utifrån nämnda kriterier beskrivna i metoddelen. Då studiedesignen kräver test som går att utföra regelbundet flera gånger i veckan utan någon nämnvärd träningseffekt valdes stående längdhopp, Sit-And-Reach test och Åstrands
22 cykelergometertest. Samtliga tester är enkla att utföra, dokumentera och varken material eller tidskrävande. Stående längdhopp är ett test som har en god validitet och reliabilitet för att mäta explosiv styrka (Maulder & Cronin, 2005). Ett problem som uppstod vid detta test var när FP1 inte kunde registrera något giltigt hopp vid två tillfällen under interventionen, detta för att FP1 inte standardiseringarna för testet, försökspersonen kunde inte hålla balansen vid landning och föll, inget resultat kunde därför inte registerras. Detta är en felkälla som kan ha påverkat resultaten. Ytterligare en felkälla vid detta test är att författarna i förväg inte hade standardiserat hur mycket det fick skilja mellan fötterna i sagittalplanet vid landning. Sit-And-Reach test är ett test med måttlig validitet för mätning av flexibilitet av hamstringsmuskulaturen men med en hög reliabilitet (Patterson, Wiksten, Ray, Flanders & Sanphy, 1996, Minkler et al, 1994). Det går att diskutera om Sit-And-Reach test är ett relevant test då detta test endast mäter flexibiliteten och rörligheten i ländrygg och hamstringsmuskulatur och inte andra leder. Ett alternativ till detta test kunde ha varit att mäta rörligheten i specifika leder med goniometer, då detta är ett instrument med hög validitet och reliabilitet vid vinkelmätning (Adams, Greene &
Topoozian, 1992).
En studie av Macsween (2001) visar att Åstrands cykelergometertest har både god validitet och reliabilitet när det gäller att räkna ut en persons VO2-max och kan användas både kliniskt likväl som i forskningssyfte. Det finns ett antal felkällor gällande Åstrands cykelergometertest som kan ha påverkat resultaten. Detta kan vara bristande i arbetsmetodik, ojämn trampfrekvens och felaktig inställd belastning (Ingeby & Larsson, 2007). Genom utbildade testledare samt standardiserade tester så minskar risken för felkällor. Ytterligare felkällor som inte går att påverka är att testet generaliserar en människas maxpuls enligt formeln 220 slag per minut – ålder (Roberg & Landwehr, 2002).
Resultatet i denna studie visar på att samtliga tester i denna studie verkar ha en tillvänjningseffekt samt en träningseffekt vilket baslinjemätningarna visar för båda försökspersonerna. Då studiedesignen kräver regelbundna tester är dessa två effekter svåra att undgå. Författarna ansåg inte att det fanns några tester som hade lämpat sig bättre för denna studie.
Då det är svårt att mäta den maximala styrkan flera gånger i veckan utan att få någon inlärnings- och träningseffekt av testerna genomfördes kompletterande CrossFit Total Test för maximal
23 styrka. Något som bör nämnas är att CTT inte genomgått någon validitets- eller
reliabilitetsgranskning. Allt detta gör dessa tester mindre relevanta för studien, dock ansåg författarna att dessa tester bidrog till en uppfattning om hur den maximala styrkan påverkas av CrossFit-träning.
Då tanken vara att försökspersonerna skulle träna efter CrossFit-konceptet planerades träningen helt av CFLÅ. Valet av träningsduration (5ggr/vecka) planerades i samråd med försökspersonerna utefter deras tidigare träningsvanor och generella riktlinjer (Glassman, 2012) Utifrån försökspersonernas förutsättningar ansågs detta upplägg vara lämpligt. Interventionen genomfördes utan avbrott i form av sjukdom, skador eller andra orsaker och all träning genomfördes som planerat. Upplägget ansågs som det mest optimala för den relativt korta interventionsperioden och resultaten hade troligen inte förbättrats av ett annorlunda upplägg av träningen.
Resultatdiskussion
Syftet med studien var att studera effekten av 8 veckors CrossFit-träning på tre av CrossFits fitnessdomäner; explosiv styrka, rörlighet, submaximal syreupptagningsförmåga och maximala muskelstyrkan. Vi kunde i denna studie visa på signifikanta nivåhöjningar av variablerna submaximal syreupptagningsförmåga, explosiv styrka och rörlighet (se figur 4-9). Även den maximala muskelstyrkan ökade under interventionen (se figur 10-11). Däremot medförde de stigande baslinjerna att de signifikanta nivåhöjningarna inte kunde kopplas till själva interventionen. Undantag för detta var explosiv muskelstyrka hos FP2 där baslinjens lutning i korrelation med interventionseffekten säkerställer en signifikant skillnad tack vare interventionen (se figur 7). Den maximala muskelstyrkan har enbart analyserats visuellt och går därmed inte heller att koppla till interventionen. Underlaget för mätresultatet är för svagt och inlärnings-och träningseffekten kan ha varit för stor för att kunna dra slutsatsen att den maximala muskelstyrkan ska ha ökat tack vare CrossFit-träningen.
I likhet med denna studie redovisar tidigare studier, Devor (2013) och Hayden (2013), att deltagarna fick en förbättrad kapacitet i de fitnessdomäner som utvärderas. De fitnessdomäner som testades i studien var VO2-max, kroppssammansättning, rörlighet, aerob kapacitet, maximal styrka, smidighet, explosiv styrka, och muskeluthållighet. Till skillnad från denna studie kan både Devor och Hayden i sina studier påvisa att den signifikanta förbättringen sker
24 tack vare CrossFit-träningen som utförs. Användningen av flera försökspersoner och en längre interventionsperiod samt en annan studiedesign är faktorer som kan spela in i att Devor och Hayden kunnat fastställa korrelationen mellan interventionen och resultatet. En längre interventionsperiod, i detta fall två veckor längre, kan ha lett till större träningseffekt på så vis gett ett förbättrat resultat jämfört med denna studie. Att använda sig av fler försökspersoner ger en större datainsamling och ökar då överförbarheten till en större del av befolkningen. Ett större antal försökspersoner i denna studie hade varit att föredra i avseendet att stärka resultaten. Dock använder ingen av dessa studier, till skillnad från denna, en baslinje. Att varken Devor eller Hayden använt sig av en baslinje gör det svårare att veta om försökspersonernas resultat beror på CrossFit-träning eller förbättrad adaption till testerna från första till sista testtillfället. En fördel med denna studie var att en baslinje användes vilket gör att resultaten kan bli mindre missvisande i jämförelse med studierna av Devor och Hayden.
I motsatts till Devor som noterade ett bortfall på 16 % av deltagarna på grund av skador under interventionsperioden, har deltagarna i denna studie inte drabbats av eller noterat några skador eller obehagskänslor under de 40 träningstimmar som utfördes. Deltagarna i studien av Devor hade tidigare erfarenhet av CrossFit-träning och den fysiska kapaciteten och
träningsbakgrunden varierade hos deltagarna, detta kan vara en orsak till det höga antalet skador. Försökspersonerna i denna studie hade en mer liknande fysisk utgångspunkt och träningsbakgrund. Detta tillsammans med den goda träningskunskapen och de sjukgymnastiska kunskaperna om träningsfysiologi och biomekanik kan ha bidragit till att båda
försökspersonerna klarade sig genom hela interventionsperioden utan skador.
I denna studie deltog endast två försökspersoner av samma kön och ålder med liknande träningsbakgrund och fysiska förutsättningar. Detta gör att denna studie har en liten överförbarhet till den generella populationen. Även tidspressen i studien, att en kort baslinje användes och försökspersonerna enbart fick träna i 8 veckor kan ha påverkat resultatet negativt, då till exempel baslinjen inte blev stabil innan interventionen påbörjades. Författarna anser att fler studier bör genomföras på denna träningsform för att fastställa effekten av CrossFit.
Framtida studier bör även ta hänsyn till alla fitnessdomäner som nämns inom CrossFit samt att använda en RCT-design på studien som jämför CrossFit jämtemot andra träningsformer. För en större överförbarhet till den generella befolkningen krävs en större datainsamling på fler deltagare. Deltagarna bör även representera en större del av populationen i avseende kön, ålder,
25 träningsbakgrund och fysiska förutsättningar i allmänhet. Även en längre interventionsperiod är önskvärt samt uppföljningar för att utvärdera den långvariga effekten av träningsmetoden.
Konklusion
Studien kunde inte säkerställa effekten av CrossFit-träning på explosiv styrka, rörlighet, submaximal syreupptagningsförmåga eller maximal muskelstyrka. Undantag för detta var explosiv muskelstyrka hos FP2 där en signifikant ökning noterades som går att koppla till interventionen. För att säkerställa effekten av CrossFit-träning krävs fler och mer omfattande studier inom ämnet.
26
Referenslista
Ababatzi F, Kellis E. (2012). Olympic weightlifting training causes different knee muscle-coactivation adaptations compared with traditional weight training. Journal of Strength & Condition Research.
2012;26(8):2192-201.
Adams, L. S., Greene, L. W. & Topoozian, E. (1992). Range of motion. In Casanova, J. S. (Ed.), Clinical Assessment Recommendations. American Society of Hand Therapists. 1992;(2):55-70.
Bowles DK,Woodman CR, Laughlin MH. Coronary smooth muscle and endothelial adaptations to exercise training. Exerc Sport Sci Rev. 2000;28:57-62.
Broberg C, Tyni-Lenné R. (2010). Sjukgymnastik som vetenskap och profession. Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund. www.sjukgymnastforbundet.se Hämtat 20131031.
Byiers B, Reichle J, Symons F. (2012) Single-Subject Experimental Design for Evidence-Based Practice.
American Journal Of Speech-Language Pathology. 2012;21(4):397-414.
Carter RE, Lubinsky J & Domholdt E. (2011) Rehabilitation Research. Principles and Applications.
Fourth Edition.Elsevier Saunders 2011 ISBN: 978-1-437-70840-0.
CrossFit Map (2013) Find a Local CrossFit Location. http://map.crossfit.com/ Taget från nätupplaga 20130910
Devor ST, Smith MM, Summer AJ, Starkoff BE. (2013).CrossFit-based high intensity power training improve maximal aerobic fitness and body composition. Journal of Strength & Condition Research:
2013 February 22.
Dube, R. (2008). "No puke, no pain - no gain". The Globe and Mail.
http://www.theglobeandmail.com/life/no-puke-no-pain---no-gain/article666270/. 2008 January 11th. Hämtat 20130909.
Glassman, G. (2012). Understanding CrossFit. The CrossFit Training Guide 2012.
www.crossfit.com. Hämtad 20130910.
27 Hak PT, Hodzoviz E, Hickey B. (2013). The nature and prevalence of injury during CrossFit training.
Journal of Strength and Condition research / national Strength & condition Association.
2013, November 22. Epub ahead of print.
Harman E, Garhammer J. (2008). Administration, scoring, and interpretation of selected tests.
Essentials of Strength Training and Conditioning (2nd ed.). T.R. Baechle and R.W. Earle, eds.
Champaign, IL: Human Kinetics, 2000 T.R. Baechle & R. W.Earle (Eds.), Essential of strength training and conditioning. Champaign: Human Kinetics. 2008;(3):249-292.
Hayden D. (2013). A comparison of CrossFitt training to traditional anaerobic resistance training in terms of selected fitness domain representative of overall athletic performance. Indiana University of Pennsylvania. August 2013.
Holmström E, Moritz U. (2010). Rörelseorganets funktionsstörningar. Lund: Studentlitteratur AB.
Hurley B, Seals D, Ehsani A, Cartier L, Dalsky G, Hagberg J, Holloszy J. (1984). Effects of high-intensity strength training on cardiovasculary function. Medicin and science in sports and exercise 1984;16:483-488.
Ingeby K, Larsson R. (2007). Konditionstester- Enjämförelse av resultat mellan Åstrands Cykelergometerstest och 1-Mile Walk Test. Mälardalens Högskola. Sjukgymnastik, C-uppsats, 2007.
Kaikkonen H, Yrjama M, Siljander E, et al. (2000) The effect of heart reate controlled low resistance circuit weight training and endurance on maximal aerobic power in sedentary adults. Scand J Med Sci Sports. 2000;10:211-215.
LaChance PF, Hortobagyi T. (1994). Influence of Cadence on Muscular Performance During Push-up and Pull-up Exercise. Journal of Strength & Conditioning Research. 1994 May.
Lake JP, Lauder MA. (2012). Kettlebell swing training improves maximal and explosive strength.
Journal of Strength & Conditioning Research. 2012;26(8):2228-33.
Läkemedelsvärket (2006). Förebyggande av hjärt-kärlsjukdom till följd av åderförkalkning (ateroskleros).
http://www.lakemedelsverket.se/malgrupp/Allmanhet/Att-anvanda-lakemedel/Sjukdom-och-
behandling/Behandlingsrekommendationer---listan/Hjart-karlsjukdom-till-foljd-av-aderforkalkning-ateroskleros/. Hämtad 20130919
28 Macaluso A, Devito G. (2004). Muscle strength, power and adaption to resistance training in older people. Eur J App Physiol. 2004;91:450-472.
Macsween, A. (2001). The reliability and validity of the Astrand nomogram and linear extrapolation for deriving VO2max from submaximal exercise data. The Journal of Sports Medicine & Physical Fitness. 2001;41(3):312-317.
Maulder, P & Cronin, J.(2005). Horizontal and vertical jump assessment: Reliability, symmetry, discriminative and predictive ability. Physical Therapy in Sport. 2005;6(2):74-82.
Minkler S, Patterson P. (1994). The validity of the modified sit-and-reach test in college-age students.
Res Q Exerc Sport. 1994;65(2):189-92.
Nelson M, Fiatarone M, Morganti C, Trice I, Greenberg R, Evans W. (1994) Effects of High-Intensity Strength Training on Multiple Risk Factors for Osteoporotic Fractures, A Randomized Controlled Trial. Journal of the American Medical Association. 1994; 272(24):1909-1914.
Paavolainen L, Alvar BA, Burkett LN. (1999) Single versus multiple set for strenght: a metaanalysis to adress the controversy. Res Q Exerc Sports. 2002;73:485-488.
Patterson P, Wikstena D, Ray L, Flanders C, Sanphya D. (1996). The Validity and Reliability of the Back Saver Sit-and-Reach Test in Middle School Girls and Boys. Research Quarterly for Exercise and Sport 1996. 1996;64(4):448-451.
Rippetoe M. (2006). The CrossFit TO+AL. http://journal.crossfit.com/2006/12/the-crossfit-total-by-mark-rip.tpl. The CrossFit Journal. 2006. Hämtad 20130905.
Roberg, A.R. & Landwehr, R. (2002). The surprising history of the 220-age equation. Journal of Exercise Physiology. 2002;(5):1-10.
Robertson DG, Wilson JM, St Pierre TA. (2008). Lower extremity muscle functions during full squats. J ApplBiomech. 2008;24(4):333-9.
SBU. (2013) Utvärdering av metoder i hälso- och sjukvården: En handbok. Version 2013-05-16 Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). www.sbu.se/metodbok Hämtad 20140113.
29 Stasinski R. (2013). Träna nu! Magazine. 2013 Egmont tidskrifter AB. Fjärde utgåvan, 2013 18 April.
Svenska Läkarsällskapet, (2011). Rekommendationer omfysisk aktivitet för vuxna.
http://www.yfa.se/wp-content/uploads/2012/03/SLS-Rekommendationer-om-fysisk-aktivitet-för-vuxna-2011.pdf. Hämtad 20130915.
Tabata Times (2013) How fast is CrossFit growing? The chart tells the story.
http://www.tabatatimes.com/how-fast-is-crossfit-growing-the-chart-tells-the-story/. Hämtad 20130909.
Thomeé R, Augustsson J, Wernbom M, Augustsson S, Karlsson J. (2008). Styrketräning för idrott, motion och rehabilitering. SISU Idrottsböcker, Stockholm 2008. ISBN13:9789185433551
Åstrand P-O. (1964). Ergometri konditionsprov. Varberg: Monark Crescent AB.
1 Bilaga 1