Medvetenhet och kunskap

Att ta reda på graden av medvetenhet om ett fenomen genom att ställa frågor till dem det gäller låter sig inte göras så lätt. För att helt, eller åtminstone mer uttömmande kunna svara på frågan skulle ha krävts mer ingående studier, observationer och

intervjuer med användare. Jag har intervjuat fyra bibliotekarier med ett mer eller mindre uttalat ansvar för biblioteksbesökare med särskilda behov och därför förmodligen med mer kunskap om olika handikapp. Intervjuer med besökande dyslektiker skulle också ha behövts för att kunna fastslå att bemötandet är gott på de undersökta biblioteken.

Antaganden om bibliotekariernas medvetenhet blir därför gissningar byggda på vad som sagts och inte sagts i intervjuer och enkäter.

Enligt de intervjuade bibliotekarierna finns medvetenheten om dyslektiker som en möjlig användargrupp hos de sörmländska bibliotekarierna i allmänhet, och det har ökat på senare år. Man vet att det kan komma människor som har svårt för att läsa och skriva, och att det finns hjälpmedel på biblioteket för den gruppen. Ett bibliotek nämner att dyslektiker någon gång kan nekas att låna talböcker, men att det händer mycket sällan. Bibliotekarierna är medvetna om problemen att nå dyslektiker och flera bibliotek har väl fungerande utåtriktad verksamhet och samarbetar med olika föreningar och skolor. Däremot är det bara två bibliotek som svarar i enkäten att de har någon i

personalen som är ansvarig för personer med dyslexi. Förmodligen har alla bibliotek en bibliotekarie med särskilt ansvar för verksamhet för besökare med särskilda behov, men

att så få räknar dyslektiker till den gruppen kan tyda på att de inte självklart finns i medvetandet hos personalen.

Medvetenhet bygger på kunskap och vikten av en kunnig personal dyker upp i litteraturen med jämna mellanrum, men också bristen på utbildning. Tuula Nylund nämner bland annat hur viktigt det är att personalen kan behärska datorer med

hjälpprogram för att de ska komma till nytta. Trots detta kan man i Nyengs artikel läsa att bara 18% av bibliotekarierna i undersökningen hade genom exempelvis

vidareutbildningar fått teoretiska kunskaper om handikappade användare. Jag har inte funnit liknande siffror för Sverige, men kan utifrån svaret på enkäten ana att det ser liknande ut. Detta trots att EU rekommenderar att ”utbildning om funktionshinder bör finnas allmänt tillgänglig för personal inom fritids- och kulturförvaltningarna.”

I Södermanland har länsbiblioteket varit aktivt i att utbilda bibliotekspersonal i länet och informera om dyslektiker och vad biblioteket kan göra för dem. Länsbiblioteket

anordnade under Dyslexikampanjen kurser för länets socialbibliotekarier och andra anställda vid biblioteken, bland annat med hjälp av boken Det var ju inte dum jag var. Att få möta någon med dyslexi, som några bibliotekarier fick tillfälle till under

kampanjen, verkar ha varit ett sätt att få en aha-upplevelse. Ändå är detta något som man bara minns på bibliotek A och D. Tänkbara förklaringar kan vara att personalen har bytts ut sedan kampanjen eller att frågan gav associationer till mer avancerad

utbildning. På bibliotek E säger man sig exempelvis inte ha genomgått någon utbildning, men nämner sedan under ”Övriga synpunkter” flera föreläsningar, kurser och föredrag. Intressant är att så få mindes att de hade gått någon utbildning i ämnet, men att de ändå kände sig kunniga och medvetna om dyslexi.

Ansvaret hos biblioteken är tydligt, och de bibliotekarier jag har talat med säger sig också tycka att det är något självklart. Men det är inte självklart att medvetenhet och kunskap alltid leder till handling, något som Lena nämnde i intervjun. Det behövs ständiga påminnelser, menar de intervjuade bibliotekarierna, och konkreta förslag för biblioteket att underlätta en dyslektikers besök. Ett exempel är att få av de danska bibliotekens hemsidor var anpassade till funktionshindrade, trots att majoriteten av bibliotekarierna var medvetna om hur mycket en väldesignad hemsida betyder ur tillgänglighetssynpunkt. Det verkar som om kunskaper och därmed utbildning om olika typer av hjälpmedel till datorer behövs hos personalen. Datorer som ingen kan använda är meningslöst, konstaterar Nylund.

Jag upplevde att det överhuvudtaget finns ett stort intresse och en god vilja hos de intervjuade bibliotekarierna och att bibliotekariernas kunskaper om olika typer av funktionshinder är god. Om en person med läs- och skrivsvårigheter kom till något av de aktuella biblioteken verkar det som om hon eller han har en stor chans att bli väl bemött och omhändertagen. Liknande uppgifter, om ett intresse för besökare med dyslexi, finns både hos Rutledge och i Kulturrådets rapport (1998). Det bör dock åter påpekas att de bibliotekarier jag har intervjuat har haft särskilt ansvar för personer med särskilda behov, och jag vet inte hur kunskaperna ser ut hos personalen i övrigt.

6.4. Dyslexikampanjen

Medvetenheten och kunskap kring dyslexi har ökat i samhället, nämner bland andra Britta Ericsson. Gyda Skat Nielsen har märkt samma tendens i Danmark.

Dyslexikampanjen verkar i hög grad ha bidragit till att sprida information om dyslexi och samtliga intervjuade nämner kampanjen som en viktig anledning till att fler har kunskaper om handikappet. Personer med möts av större förståelse av omgivningen, vilket för många gjort det lättare att själv acceptera och tala om för andra att de har läs-och skrivproblem. ”Där har jag märkt en förändring, att folk skäms inte längre för att de inte klarar av att läsa”, säger en av de intervjuade och får medhåll i enkäterna; ”fler har sökt sig hit och törs öppet tala om sitt handikapp” har någon bibliotekarie skrivit. Gyda Skat Nielsen har visserligen noterat en ökad kunskap om dyslexi i det danska samhället även utan en kampanj, men det verkar som om Dyslexikampanjen uppnådde sitt mål att öka förståelsen för och kunskapen om dyslexi. Kanske har Britta Ericsson rätt när hon säger att kampanjen är det vikigaste som har hänt för dyslektiker i Sverige under 90-talet.

Problemet med kampanjer är att de ju har ett slut. Rutledges upptäckt att projekt riktade mot dyslektiker har en tendens att klinga av efter en tid bekräftas av de intervjuade – ”det var ju en stor grej och så kommer det nästa grej, det har en tendens att bli så”, som Daniela säger i intervjun. Bristen på svar om eventuell utbildning visar också att det hela tiden är något nytt som ska fokuseras på och att det krävs att någon eller några arbetar för att resultaten ska finnas kvar efter att projektet avslutats. Trots detta verkar det som om kampanjer och projekt är ett mycket bra sätt att nå ut med information. Det är något som syns och involverar många personer, och är förmodligen ett utmärkt sätt att ge dyslektiker information om vad som finns på biblioteket.

6.5. Information

I de olika styrdokumenten står inte uttryckligen att biblioteken bör informera de berörda om särskilt anpassade medier. Däremot skriver Kulturrådet (1999) om vikten av

information till målgrupperna, då tjänsterna ofta är okända för dem som har behov av dem. Det innebär att information om biblioteket är en minst lika viktig del som att tillhandahålla material och medier. Tyvärr är informationen från biblioteken ofta bristfällig, vilket både Kulturrådet och Rutledge har upptäckt.

Svaren på enkäten visar också att metoderna för och intensiteten i att sprida information skiftar mellan de nio biblioteken, från aktivt samarbete till att inte ge någon information alls. Ett lättläst informationsblad är ett av de enkla medel som finns för att göra

biblioteket mer tillgängligt och nämns av bland andra Rutledge och Lisbeth Flodman. Bara ett bibliotek hade en lättläst version av sin information om biblioteket.

”Om vi fick förfrågningar skulle vi göra allt vi kunde för att hjälpa”, säger en av de intervjuade bibliotekarierna. Problemet är att många dyslektiker inte vet vad som finns för dem på biblioteket, och därför inte kommer med förfrågningar eller krav.

Att nå ut med information om bibliotekens särskilda tjänster till dem som inte är besökare upplevs som ett stort problem på samtliga undersökta bibliotek i

Södermanland. Framför allt tycker man det är svårt att veta vilka som är dyslektiker. De är för bibliotekarierna en ”osynlig” grupp. Dyslexi märks inte förrän i vissa situationer,

när det är nödvändigt att läsa eller skriva en text. För många dyslektiker är det

fortfarande ett skamligt handikapp som man håller hemligt, och bibliotek är då snarast en plats att undvika. Lisbeth Flodman talar om ”dumstämpeln” som är så svår att få bort. Att berätta för en bibliotekarie eller någon annan om sin dyslexi kan vara ett stort steg och gör arbetet med att nå dyslektiker särskilt svårt.

Utveckling av samarbete, särskilt med handikapporganisationer, rekommenderas av Kulturrådet (1999). Rådet nämner inte utbildningar, vilket verkar vara en viktig kanal för att nå dyslektiker. Samarbete med skolor, omsorg och arbetsförmedlingar finns i de flesta av kommunerna i undersökningen och kan ibland vara förutsättningen för

biblioteksverksamhet som rör barn, äldre och andra med särskilda behov. Det verkar som om utvecklingen när det gäller samarbete med andra organisationer kommit längre än i Danmark, där bara 14 % av biblioteken hade kontakt med en handikappförening. Under Dyslexikampanjen bildades flera samarbetsgrupper som särskilt skulle syssla med frågor kring dyslexi. Grupperna existerar inte i samma utsträckning längre, men några av de upparbetade kontakterna finns kvar. Samarbetet med FMLS har dock minskat för att i några kommuner helt ha försvunnit, ibland beroende på att det inte längre finns någon lokalförening.

Svårigheterna med samarbete kan bero på bristen på gensvar, skriver Kulturrådet (1998). Irene håller med i intervjun, det känns tröstlöst när biblioteket alltid måste vara den pådrivande kraften. Det verkar som om samarbetet fungerar bäst med stora

etablerade organisationer som skola och arbetsförmedling. Med intresseorganisationer är det viktigare med en personlig kontakt. Särskilt i de mindre kommunerna verkar också samarbetet bygga på personliga kontakter och intresse.

Inget av biblioteken ansåg sig nå ut med tillräckligt mycket information till dyslektiker, men sätten att göra det på och ambitionsnivån är olika. Förmodligen är det så att de bibliotek som har ett aktivt samarbete med skolor och föreningar också har funderat mer över hur informationen ska gå till och problemen med att nå dyslektiker. Alla bibliotek har alltså svårigheter med att nå ut med informationen, men har förmodligen olika uppfattningar om hur många som behöver nås.

Att det skulle vara så som Kulturrådet skriver, att en orsak till brist på information beror på rädslan att det ska locka till många som vill utnyttja de särskilda tjänsterna, har jag inte funnit något belägg för. Snarare handlar det om omedvetenhet om hur betydelsefull information kan vara. ”Är det rimligt att man satsar så många arbetstimmar på fem personer”, frågar sig en av bibliotekarierna i intervjun. Det är förstås inte fem personer det handlar om, i den aktuella kommunen borde det handla om flera hundra som kan kalla sig dyslektiker. Antagligen är hon egentligen medveten om detta, men det visar ändå skillnaden mellan att tala om dyslektiker i allmänhet och dyslektiker som kommer till biblioteket. De senare skulle antagligen bli bemötta på ett mycket bra sätt och bibliotekarierna skulle göra allt de kunde för att välkomna honom eller henne. Men så länge biblioteken nöjer sig med att ta hand om de dyslektiker som själva söker sig till biblioteket kommer de inte bli mycket fler än fem personer, åtminstone inte inom en snar framtid.

”Man tänker inte på dem man inte når”, sade länskonsulenten i sin intervju. Får inte dyslektikerna reda på vad som finns på biblioteket kommer de inte dit. Bibliotekarierna

uppfattar då inte att det finns intresserade dyslektiker och fortsätter med alltför

knapphändig information. Behovet av information och det faktum att dyslektiker är en stor grupp skulle kanske några av bibliotekarierna behöva påminnas om.