Detta kapitel är en allmän redogörelse för den svenska arbetslöshetsrö- relsen under mellankrigstiden.1 Dess uppbyggnad, omfattning och sam-
mansättning är av särskilt intresse. Vi ska även se hur man inom arbetslös- hetsföreningarna försökte förhålla sig till de effekter som arbetslösheten medförde och hur man försökte motverka dem. Inledningsvis ska vi se när- mare på hur arbetslöshetsrörelserna såg ut i andra länder utifrån samma aspekter som vi senare ska studera den svenska rörelsen.
Den huvudsakliga avsikten är att visa att den svenska arbetslöshetsrörel- sen var ett mer omfattande fenomen än vad tidigare studier har gett bild av och att den svenska rörelsen passar in i det internationella mönstret av de arbetslösas organisationssträvanden och politiska kamp under mellan- krigstiden.
internAtionell utblick
Belägg för organisationer av arbetslösa under mellankrigstiden har gått att finna i Australien, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Holland, Italien, Kana- da, Norge, Polen, Spanien, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Tyskland, USA och Österrike.2 Sannolikt fanns det någon form av arbetslöshetsrörelse i
alla länder som hade påbörjat en industrialisering och drabbades av kris under 1920- och 1930-talen.
Osäkra uppgifter har gjort det svårt att få grepp om organisationernas
Tanken är att i detta kapitel redogöra för sådant som inte berör den politiska verk-
samheten eller relationer till andra aktörer. Detta är huvudteman för de återstående kapitlen.
72 kApitel 4
numerära omfattning. I USA ska vid mitten av 1930-talet den dominerande organisationen, enligt egna uppgifter, ha haft omkring 600 000 betalande medlemmar i 1 600 olika avdelningar. Den tyska arbetslöshetsrörelsen hade i början av samma årtionde omkring 80 000 medlemmar. Enbart i Paris ska det i slutet av 1920-talet ha funnits 40 arbetslöshetsföreningar. I Storbritannien skall år 1920 omkring 100 000 arbetslösa ha varit betalande medlemmar i arbetslöshetsrörelsen, organiserade i 300 lokalkommittéer. Därefter sjönk medlemssiffrorna till 10 000 år 1926. Några år in på 1930- talet ska åter 100 000 arbetslösa ha varit medlemmar. Enligt uppgifter från organisationsledningen ska mer än en miljon ha passerat förbi i medlems- listorna fram till 1936. I Tjeckoslovakien finns det uppgifter på omkring 1 100 arbetslöshetsföreningar i början av 1930-talet.3
Uppbyggnaden av arbetslöshetsrörelserna skilde sig mellan länderna. När de arbetslösa var som mest aktiva i USA i början av 1930-talet fanns flera nationella organisationer. Etnisk tillhörighet var en viktig faktor i or- ganisationsbildandet. Den viktigaste skillnaden mellan organisationerna var dock politisk. I USA, som kanske var det land där arbetslöshetsrörel- sens politiska splittring var som tydligast, var den mest aktiva organisa- tionen Unemployment Councils som samarbetade med kommunistpartiet. Där fanns också det socialistdominerade Unemployed Leagues och det mer nationalistiska Conference for Progressive Labor Action, även kallad ”the Musteites” efter deras ledare A.J. Muste. Därjämte fanns en del mindre organisationer av religiös eller anti-kommunistisk karaktär. Trots antago- nismen lyckades 1936 de större organisationerna ena sig i Workers’ Alliance
of America, men rörelsen var då i slutskedet av sin verksamhetsperiod.4 Siffrorna bygger på Bagguley (1991), 86; Burnett (1994), 256; Perry (2000), 156 &
189 f.
Det finns en omfattande litteratur som berör arbetslöshetsrörelsen i USA. Några
av dessa är Folsom (1991); Keyssar (1986); Mattick (1973); Piven & Cloward (1977). Det finns också ett flertal artiklar, bl.a. D.J. Leab, ”United We Eat”, Labor History 8 (1967). Roy Rosenzweig har skrivit flera artiklar om fenomenet, bl.a. ”Organizing the unemployed”, Radical America 10 (1976) samt ”Radicals and the jobless”, Labor History 16 (1975). En artikel som tar upp den nära kopplingen mellan de arbetslösas organisationer och svarta är Andor Skotnes, ”The Communist Party, Anti-Racism, and the Freedom Movement”, Science & Society 60 (1996).
73
mellAnkriGstidens Arbetslöshetsrörelse
Om splittring karaktäriserade de arbetslösas organisationer i USA så var det sammanhållning som kännetecknade organisationsbildningen i Stor- britannien. Redan i början av 1920-talet organiserade sig de arbetslösa i
National Unemployed Workers’ Movement (N.U.W.M., fram till slutet av
1920-talet under namnet National Unemployed Workers’ Committee Mo-
vement). Trots att N.U.W.M:s aktivitet varierade var den landets enda bety-
delsefulla arbetslöshetsorganisation. Sammanhållningen är förvånansvärd då organisationen hade en stor del av sin bas i Skottland och Wales.5
Organisationssträvandena bland de arbetslösa i Tyskland följde ytterli- gare en utvecklingslinje. Strax före 1920 samlade sig de arbetslösa i orga- nisationer med skiftande namn och ursprung. Till följd av inre splittring försvann snart organisationerna, för att återuppstå 1924. Organisatoriskt förefaller den tyska arbetslöshetsrörelsen ha varit något närmre den ameri- kanska splittringen än den brittiska enigheten. Även om nationella organi- sationer existerade verkar ingen ha varit stabil. Arbetslöshetsföreningarna försvann efter nazisternas maktövertagande genom att de helt enkelt för- bjöds. Redan innan nazisterna kom till makten ska den tyska arbetslöshets- rörelsen dock ha spelat ut sin roll.6
Även i Norge och Danmark bildade arbetslösa särskilda sammanslut- ningar. I Norge, där det fanns ett större antal lokala arbetslöshetsfören- ingar, fördes diskussioner om att centralisera verksamheterna. I början av 1920-talet bildades, enligt samtida svenska uppgifter, ett De arbetslösas
faellesförening. I slutet av årtiondet ska det också ha funnits ett Arbeids- löses landsförbund som hade samröre med det norska kommunistpartiet.
Landsförbundets verksamhet verkar dock ha varit begränsad. Under delar av perioden ska det i Danmark ha funnits en centralkommitté för arbets-
Det finns även en hel del litteratur om N.U.W.M. i Storbritannien. Två översikter
av organisationens hela verksamhetstid är Croucher (1987) och Richard Flanagan, ”Parish-fed Bastards” (London, 1991). Se även Perry (2000); John Stevenson & Chris Cook, Britain in the Depression (1977, första upplagan under titeln The Slump), 2:a upplagan (Harlow, 1994), kap. 9 & 10.
För litteratur om de arbetslösas organisering i Tyskland se bl.a. Dettmer (1977),
Huber-Koller (1977). I Richard J. Evans & Dick Geary red., The German Unemploy- ed (London, England & Sydney, Australien, 1987) finns flera artiklar som berör de tyska arbetslösas organisationssträvanden och politiska kamp.
74 kApitel 4
lösa: De Arbejdsløses Organisation. Dess slagord ska ha varit ”Bröd och frihet” och de anordnade demonstrationer med stor uppslutning runt om i landet. Den danska kommittén är intressant också för svenskt vidkom- mande eftersom det är den enda organisationen som verkar ha stått i kon- takt med rörelsen i Sverige.7
Oavsett land uppvisade arbetslöshetsrörelserna vissa likheter. Alla be- drev verksamhet som syftade till att lösa medlemmarnas omedelbara problem som mat, husrum, värme etc. Ett genomgående sätt att avhjälpa de kortsiktiga problemen var understödsverksamhet till medlemmarna. Understödet finansierades genom bidrag från organisationer och genom insamlingar. En annan metod var att försöka påverka kommunala myndig- heter till ett större ansvarstagande för de arbetslösa. De omfattande lokala aktionerna var troligen arbetslöshetsrörelsernas viktigaste kännemärke i de flesta länder.
Samtidigt som man försökte tillfredsställa de mest omedelbara behoven arbetade arbetslöshetsrörelserna också mot mer långsiktiga mål. Genom politisk lobbying och demonstrationer försökte man exempelvis få till stånd eller förbättra arbetslöshetsförsäkringarna. Vid sidan av lokala demonstra- tioner har arbetslöshetsrörelserna blivit ihågkomna för hungermarscher, ofta med större antal arbetslösa.
Den mest slående bilden av arbetslöshetsrörelserna är hur de befann sig mellan, å ena sidan, politisk medvetenhet och, å andra sidan, en avgrund av desperation. Både välorganiserade politiska protester och rena upplopp följde i spåren av de arbetslösas aktioner.
Det går också att se likheter mellan de arbetslösas protester under mellankrigstiden och tidigare. En sådan är närvaron av karismatiska le- dare som gav de arbetslösa röst. I Boston, där Morrison Swift hade lett de arbetslösa i protester från slutet av 1800-talet, övertogs hans roll 1920 av
För utvecklingen i Norge se Johannesen (1975); Kaldal, (1981), kap. 3. Se också spe-
cialnummer om mellankrigstidens arbetslöshet i Tidskrift for arbeiderbevegelsens historie 8:1 (1983). Numret innehåller flera artiklar om den norska arbetslöshetsrö- relsen. Den svenska uppgiften är hämtad från FDP 31/3 1922. Om fenomenet i Dan- mark se Kirkemoe Kirkemol (1979); Olsén (1982), 137 ff. Den kontakt som jag funnit mellan arbetslöshetsrörelserna i Danmark och Sverige består av ett lyckönsknings- telegram i anslutning till en svensk arbetslöshetskonferens under 1920-talet.
75
mellAnkriGstidens Arbetslöshetsrörelse
Urbain Ledoux. Även om Ledoux hade en annan politisk agenda än före- gångaren så kom otaliga demonstrationer att känneteckna perioden. Mest uppmärksammat var inslaget att vid offentliga auktioner ”sälja” arbetslösa som slavar.8 Den annars mest kända ledaren för de arbetslösa i USA under
mellankrigstiden var A.J. Muste. I Storbritannien fanns en annan karisma- tisk ledare, Wal Hannington, som på nationell nivå kom att bli närmast synonym med den brittiska arbetslöshetsrörelsen.9
Dessa data säger sammantaget att arbetslöshetsrörelser var ett utbrett in- ternationellt fenomen och att arbetslöshetsföreningarna omfattade många, även om de inte utgjorde någon majoritet av de arbetslösa. Samtidigt är det klart att dessa rörelser inte enbart ska bedömas utifrån medlemsantal. Vid manifestationer, demonstrationer, hungermarscher och andra aktio- ner kunde uppbådas betydligt fler deltagare än vad som var medlemmar. Arbetslöshetsrörelserna bedrev i vissa avseenden liknande verksamheter, men det fanns även betydelsefulla skillnader i uppbyggnad och utveckling. Låt oss nu vända oss mot arbetslöshetsrörelsen i Sverige.
svenskA nAmnformer
Arbetslöshetsföreningarna i Sverige gick vanligen under namnet De arbets-
lösas förening. I namnet ingick oftast ortsnamnet; exempelvis De arbetslö- sas förening i Luleå, eller i omvänd ordning, t.ex. Tidaholms De arbetslösas förening. Även andra namnformer förekom, om än i mindre utsträckning.
Här märks De arbetslösas klubb, Föreningen Arbetslösa och De arbetslösas
samorganisation för att nämna de vanligare. Ibland gick arbetslöshetsför-
eningarna under benämningen De organiserade arbetslösas förening för att understryka att enbart fackligt organiserade kunde bli medlemmar. På några orter fanns också De arbetslösas aktionsutskott vilket skvallrar om förbindelser med kommunisterna.
Oavsett namnkonstruktion kallade tidningarna arbetslöshetsförening- arna vanligen för ”de arbetslösa”, vilket får ses som ett tecken på att de an-
Keyssar (1986), 247 ff.
En intressant redogörelse inifrån rörelsen, skriven av dess förgrundsgestalt, är Wal
76 kApitel 4
sågs föra de arbetslösas talan. Det var sannolikt också föreningarnas be- nämning i vardagligt tal.
Det fanns också arbetslöshetsorganisationer som enbart organiserade vissa segment av arbetslösa. Sådana kunde heta Arbetslösa kvinnor, Arbets-
lösa tjänstemän eller Arbetslösa ungkarlar. Sett över landet var dessa för-
eningar få.
utbredninG, medlemsAntAl och sAmmAnsättninG Arbetslöshetsföreningar existerade i hela Sverige. Ingen del av landet ver- kar ha varit helt utan organisationer. Inte heller förefaller något område ha varit mer benäget att bilda organisationer än andra. Några geografiska fak- torer verkar ändå ha påverkat organisationsbildandet. Arbetslösa i städer tycks ha varit mer benägna att bilda föreningar. Det fanns förvisso en hel del föreningar också på mindre orter och på landsbygden, men dessa var inte lika frekventa. De hade vanligen också en mer begränsad verksamhet med tyngdpunkt på att samla in understöd till medlemmarna. Vid sidan om städerna var förbindelsen till industriorter en faktor i föreningsbildan- det.
Det är omöjligt att fastställa det totala antalet arbetslöshetsföreningar i landet under mellankrigstiden. Inga samtida beräkningar gjordes och att i efterhand exakt fastställa antalet låter sig inte göras av källmässiga skäl. Vissa försök har ändå gjorts. Det har hävdats att 88 arbetslöshetsföreningar var verksamma 1921–23.10 I ett annat sammanhang att det 1930 fanns åtminstone
30 arbetslöshetsföreningar och år 1933 75 stycken.11 I en sentida arkivgransk-
ning har hittats över 130 föreningar i landet under mellankrigstiden.12
Samtliga uppgifter underskattar det totala antalet föreningar. I betydligt högre utsträckning än vad som har uppmärksammats bildade arbetslösa organisationer under mellankrigstiden. Det har gått att spåra över 200 platser där arbetslöshetsföreningar existerade under perioden. Dessa 0 Lindeberg (1968), 211.
Kennerström (1974), 69 ff. Det var det antal föreningar som deltog vid två arbetslös-
hetskonferenser dessa år.
Falk (1983), 3. Se bilaga.
77
mellAnkriGstidens Arbetslöshetsrörelse
verkade inte samtidigt. Föreningarna var påfallande instabila; de bildades, var verksamma under en period för att försvinna och – ofta – återuppstå. Utöver dessa arbetslöshetsföreningar fanns också ett stort antal nöd- hjälpsarbetarföreningar, vilka enbart organiserade arbetslösa vid nöd- hjälpsarbetsplatser. Dessa föreningars roll är svårgripbar då de ibland del- tog i aktioner, sammankomster och andra aktiviteter som kan tillskrivas arbetslöshetsrörelsen. Men den mesta verksamheten kan liknas vid tra- ditionell facklig verksamhet: att företräda dem som arbetade ute på nöd- hjälpsarbetsplatserna mot ”arbetsgivaren”. Nödhjälpsarbetet påverkade också arbetslöshetsrörelsen på ett annat sätt. Genom att många arbetslösa blev ivägskickade till nödhjälpsarbete, ofta långt från hemmet och till svår- tillgängliga områden, bidrog de till svårigheterna att skapa stabila arbets- löshetsföreningar.
Antalet medlemmar i arbetslöshetsföreningarna är ännu svårare att få grepp om. Inga sentida studier över medlemsantalet har genomförts. Käll- materialet tillåter heller inte sådana med något högre mått av precision. En försvårande omständighet är att medlemsomsättningen var hög. Medlem- marna kom och gick i takt med att de förlorade och återfick arbete, skicka- des på nödhjälpsarbete eller möjligen flyttade. På kort tid kunde en stor del av medlemmarna bytas ut utan att det sammanlagda antalet för den skull påverkades nämnvärt.
Enda gången som ett mer omfattande försök att fastställa medlemsanta- let gjordes var vid en nationell arbetslöshetskonferens 1933 då, enligt egna uppgifter, representanter för över 43 000 medlemmar i olika arbetslös- hetsföreningar ska ha funnits närvarande.14 Medlemsuppgifter som pre-
senterades utanför föreningarna kan dock inte tas för sanning då det kan ha funnits skäl att överskatta antalet. Två tänkbara skäl är att framstå som mer politiskt betydande eller för att inbringa mer understöd från exempel- vis kommunen. Även om jag inte har kunnat belägga någon uppenbar lögn med medlemssiffrorna så inger omständigheterna anledning till vaksam- het. Det statistiska material som användes internt har större trovärdighet.
ARAB, De organiserade arbetslösas centralorganisation, Protokoll m.m. 1920–1930-
tal, Protokoll fört vid Arbetarnas Rikskonferens i Stockholms Konserthus Lilla salen den 14–15 jan 1933.
78 kApitel 4
Medlemsantalet kunde röra sig om allt från ett tiotal personer på mindre orter till flera tusental i de större städerna. Exempelvis hade arbetslöshets- föreningarna i de tre största städerna i början av 1928 sammanlagt ungefär 10 000 medlemmar.15 Fler än 100 000 bör uppskattningsvis under den ak-
tuella perioden någon gång ha varit medlem i en arbetslöshetsförening. Det ska understrykas att det är svårt att jämföra antalet medlemmar i Sverige med rörelser i en del andra länder då medlemskapet där var kopp- lat till avgifter. Det förekom här också, men bara i några föreningar. Med- lemskapet kom ändå alltid med krav på motprestationer. Vanligen bestod dessa av deltagande i insamlings- och understödsarbetet, i aktioner och närvaroplikt på sammankomster. Ett annat krav som många föreningar ställde var facklig organisering. Frågan om kravet på facklig organisering var komplex och hör samman med relationerna till fackföreningsrörelsen över huvud taget, vilket är ett genomgående tema i studiens andra del. Viss statistik om medlemmarnas yrkesbakgrund har gått att finna. Som framgår av tabell 4.1 hade medlemmarna vanligen någon form av industri- bakgrund, utifrån de medlemmar som det gått att få fram uppgifter om. I Jönköping och Göteborg dominerade metallarbetare bland de yrkesgrup- per som det går att säga något om. I Sundsvall dominerade hamnarbetare. Samtidigt är det många medlemmar som det saknas information om. In- trycket är att de flesta av dem som det saknades uppgifter om var ungdo- mar som ännu inte hade en fast förankring i arbetslivet och därmed sak- nade fackföreningstillhörighet.
Den relativa dominansen av några yrkesgrupper gör att det går att tänka sig en yrkesmässig gemenskap från tiden före arbetslöshetens inträffande. Många gånger anmälde sig personer med samma yrkesbakgrund samtidigt som medlemmar, vilket indikerar att beslutet att söka medlemskap var kol- lektivt fattat bland f.d. arbetskamrater.
Det fanns också flera mindre yrkesgrupper representerade i förening- arna. Bland annat märks kommunal- och transportarbetare. Där fanns också en del livsmedels- och bageriarbetare. Ingen av dessa yrkesgrupper utgjorde dock en särskilt stor del av det totala antalet. Det fanns också en hel del medlemmar med byggnadsarbetarbakgrund.
79
mellAnkriGstidens Arbetslöshetsrörelse
De skiftande yrkesbakgrunderna tycks inte ha skapat några spänningar. Som diskuterades i kapitel tre suddades tidigare skillnader i lön och social status ut genom arbetslösheten, vilket torde ha bidragit till att hålla spän- ningarna nere.
Tabell 4.1 Yrkesbakgrund utifrån fackföreningstillhörighet i Sundsvalls, Gö- teborgs (1927 och 1929) och Jönköpings arbetslöshetsförening.
Källa: MA, DAF Sundsvall, medlemsstatistik; RSG, DAF Göteborg, årsberättelser 1926–27 och 1928–29; JFA, DAF Jönköping, medlemsmatrikel.
Anm. 1. ”Ingen uppgift” inkluderar även ”Övriga”.
Anm. 2. De flesta utan uppgiven fackföreningstillhörighet var oorganiserade. Några var också organiserade hos syndikalisterna.
Det är intressant att se arbetslöshetsrörelsen ur ett genusperspektiv. Det fanns förvisso en del kvinnor bland medlemmarna, särskilt i de större stä- derna. I början av 1930-talet fanns det även Arbetslösa kvinnor med över 400 medlemmar.16 Men andelen kvinnor utgjorde hela tiden en minoritet ARAB, De organiserade arbetslösas centralorganisation, Protokoll m.m. 1920–1930-
tal, Protokoll fört vid Arbetarnas Rikskonferens i Stockholms Konserthus Lilla salen den 14–15 jan. 1933.
Kap. 4 Mellankrigstidens arbetslöshetsrörelse 08-01-17
7