Stockholms bevarade tänkeböcker startar vid inledningen av ämbetsåret 1474, och redan i december år 1475 noterades namnen på en grupp ”gode men” som i överskriften benämns Communitas deputata ad providendum de bonis istius ciuitatis, d.v.s. en församling som skulle vaka över stadens tillgångar. Enligt tänkeboksnotisen skulle de ”wara fultmektoge pa menog-hetins vegna bade göra och lata, ner swa behoff är oc borgamestarene, radet them tilsigiande worda”.925
Sådana listor med uppräkningar av borgare som skulle representera me-nigheten förekommer nio gånger i Stockholms tänkeböcker från 1400-talet,
922 Barron 2004:132, 197.
923 Kermode 1988:91, Miller 1961:77f., Nicholas 1997b:149.
924 Nicholas 1997b:149.
925 STb 1:39. Två volymer av tänkeböcker har funnits före år 1474, men de är sedan länge för-komna, se Dahlbäck 1988:61.
men härrör enligt Jonas Berg, som i en artikel 1967 analyserade ändringar och tillägg i listorna, från 21 tillfällen. Han kommer fram till att det finns en stor kontinuitet i listorna, med undantag för några år, då många namn har försvunnit från föregående lista utan ”naturlig” orsak, som att de blivit råd-män eller att de avlidit. Bergs undersökningar visar att dessa menighetsrepre-sentationer, som omtalas som ”de 24” eller ”de 24 av menigheten” (i den mån de över huvud taget benämndes), utgjorde ett permanent inslag i Stock-holms förvaltning, vars medlemmar registrerades i stort sett en gång om året.
Berg vederlägger därmed en tidigare uppfattning att institutionen fram till 1490-talet främst hade utgjort en tillfällig rådsförstärkning vid kritiska situa-tioner. Utskottet hade från början 24 medlemmar, men antalet varierade un-der slutet av 1400-talet, och det utökades vid början av 1500-talet permanent till 48 medlemmar.926 Liksom i de engelska städerna representerade medlem-marna stadens fyra kvarter med ungefär lika många personer från varje.927
C. C. Sjödén anför åsikten att Stockholms menighetsrepresentation hade funnits före dess första uppträdande i tänkeboken 1475 men inte lämnat några spår efter sig i källorna.928 Det sätt på vilket den presenteras i det första omnämnandet får dock mig att tro att det var en nyskapelse. Här definieras vilket syfte gruppen hade och vilken relation den hade till rådet, medan gruppen aldrig definieras mer än som representanter för menigheten vid de övriga omnämnandena.
De ärenden som behandlades när menigheten hade kallats in rörde främst handelsregleringar och allmänna ordningsföreskrifter. Ofta var det samma ämnen som togs upp i burspråket, och eftersom de ständigt återkom var det frågor som utan tvekan uppfattades som viktiga för dem som levde i Stock-holm.929
Sjödén menar också att det inte finns något som tyder på att menighetsre-presentanternas beslut var bindande för rådet. Henrik Schück påpekar att det inte finns spår efter någon motsättning mellan menighetsutskottet och rådet och menar att menigheten knappast kunde påverka rådets maktställning.
Marko Lamberg visar dock att utskottet vid några tillfällen kan ha haft en viktig roll i politiska diskussioner men menar att dess viktigaste betydelse var att rådet med jämna mellanrum kommunicerade med menigheten. Me-nighetsutskottet kom att utgöra en rekryteringsbas till rådet. Enligt Lamberg blev hela 24 av borgarrepresentanterna senare invalda i stadens råd. 930
Det finns inga belägg för att något liknande representativt organ har funnits i andra svenska städer. Troligen berodde detta på skillnaden i storlek;
926 Berg 1967. Jfr Lamberg 2001a:221. Om den tidigare uppfattningen, se exempelvis Sjödén 1953:77.
927 Jfr Lamberg 2001a:221.
928 Sjödén 1953:76.
929 Listorna återfinns i STb 1:39, 110, 282, STb 2:12f., 327, 395f., STb 3:44ff., 179f, 225f.
930 Lamberg 2001a:221f., Schück 1951(1940):20, Sjödén 1953:78.
i mindre städer var det enklare att samla alla borgare när det behövdes.931 Sven Ljung vill emellertid se Arbogas tolv män som en liknande menighets-representation och skriver att institutionen säkert funnits även i Uppsala och i flera städer, fastän källor saknas.932 I Visby omtalas i en urkund från 1532
”de 24” efter borgmästare och råd, men om gruppen hade funnits tidigare finns inga uppgifter om.933 Den enda menighetsrepresentation på svenskt område som kan anses vara belagd från medeltiden är således den i Stockholm.
Hur ska man då tolka tillkomsten av ”de 24 av menigheten”? Berg ser det som en konsekvens av Stockholms stora befolkningstillväxt, som under 1400-talet kan ha inneburit att det saknades tillräckligt stora utrymmen för att samråda med hela borgerskapet.934 Menighetsrepresentationen kunde alltså vara en praktisk lösning på ett utrymmesproblem, som kunde likställas med en allmän rådstuga. Det skulle förklara varför en sådan grupp inte åter-finns i andra svenska städer, som ju var mindre än Stockholm.
Henrik Schück tolkar istället notisen om menighetsutskott 1475 som en möjlig eftergift från de styrandes sida för att undvika det slags stridigheter mellan köpmän och hantverkare som var vanliga i tyska städer. Han pekade på att det bland de 24 utsedda borgarna fanns åtminstone 6 hantverkare.
Denna förklaring verkar dock långsökt, och Schück är själv något försiktig, då han också menar att det helt enkelt kunde ha varit rådet som önskade ett utskott för att ge större kraft åt sina beslut. Även Göran Dahlbäck menar att menighetsutskottet gav hantverkarna en första möjlighet att göra sig hörda, efter att i stort sett ha varit utestängda från politiskt inflytande. Också Marko Lamberg noterar hantverkarnamnen i namnlistorna och antar att detta kan ha inneburit en avspänning i relationen mellan köpmans- och hantverkar-grupper. Dessutom finner han att några avsatta tyska rådmän fanns bland representanterna, vilket kan anses anmärkningsvärt eftersom tyskarna 1471 hade mist sin rätt att inneha förtroendeuppdrag.935
Man ska dock inte överdriva betydelsen av de få hantverkarnamnen i listorna. Det framgår av tänkeboken att det var rådet som bestämde vilka som skulle representera menigheten och vid en närmare granskning av namnen blir det tydligt att gruppen främst bestod av män med påvisbar för-mögenhet, män som ofta redan hade förtroendeuppdrag av olika slag.936
Forskarna ger även uttryck för att Stockholms 24 män kan vara ett resultat av ett utländskt inflytande.937
931 Kuujo 1985:106, Lindberg 1941:28f., Sjödén 1953:76.
932 Ljung 1949a:190f., Ljung 1954:114, Ljung 1972:spalt 2.
933 Wase 1998:18.
934 Berg 1967:57.
935 Dahlbäck 1988:192f., Lamberg 2001a:221f., Schück 1951 (1940):19f.
936 Lamberg 2001a:221f., Sjödén 1953:80.
937 Berg 1967:57, Lamberg 2001a:221, Sjödén 1953:76f.
Menighetsrepresentation i danska städer
Från början av 1500-talet förekommer borgarrepresentationer kallade ”24 män” också i danska städer. De äldsta beläggen stammar från Flensborg 1489 och Ribe 1507. Sådana grupper återfinns sedan i källor från många danska städer, särskilt på Jylland, under 1500-talet och bestod oftast av 24 män, men de kunde också ha 12 (vilket var det näst vanligaste), 6, 8, 16 eller 30 medlemmar enligt Mouritz Mackeprang. Han betraktar inte dessa borgar-representationer i danska städer som resultatet av ett utländskt inflytande utan skriver att de var ”sikkert af hjemlig herkomst, en af de få virkelig nationale faktorer indenfor vort købstadvæsen”.938 Som grund för denna åsikt uppger Mackeprang att de stora nordtyska städerna inte hade sådana borgar-representationer, förutom förekomst av några tillfälliga kontrollerande grupper i samband med svåra oroligheter, samt att det också fanns i hära-dernas författning.939 Dessa menighetsutskott förekommer huvudsakligen i källorna då de har tagit beslut tillsammans med rådet, särskilt i frågor gäl-lande handel.940 Även om utvecklingen av menighetsrepresentationer i dans-ka städer skedde sent, måste den ses som en del av den allmänna trenden under senmedeltiden.
Vad berodde införandet av menighetsrepresentationer på? I praktiken hade rådet alltid behövt menighetens samtycke. Den stora förändringen var att det skedde en skriftlig reglering av formerna för hur detta medbestämmande skulle gå till.941 Förändringen hade ofta ett direkt samband med protester, vilka alltså kan ses som den utlösande orsaken till att en förändring skedde.
Protesterna i sin tur kan ses som ett resultat av rådens ökande härskarten-denser, en minskad valrätt och allmänna missförhållanden i städerna. Den ökande differentieringen ledde till att det blev allt svårare att leva upp till idealet om det allmännas bästa, eftersom detta definierades så olika av olika grupper i städerna. Alla dessa aspekter innebar att råden behövde agera för att behålla sin legitimitet. Införandet av menighetsrepresentationer kan ses som en legitimititetsskapande åtgärd.942
Att man valde just denna form, en begränsad, reglerad menighetsrepre-sentation, kan bero på inflytande från politiska tänkare som Aristoteles. Han ansåg att timokrati var den bästa styrelseformen, som kortfattat innebar att ett fåtal män skulle styra staden, men med råd och assistans av de mest läm-pade männen i staden samt med folkets godkännande. Aristoteles tankar införlivades med den kristna läran genom män som Thomas av Aquino, som
938 Mackeprang 1900:178f. Jfr återgivning hos Andrén 1985:116 och Lamberg 2001a:221f.
939 Mackeprang 1900:179f.
940 Lamberg 2001a:222, Mackeprang 1900:181.
941 Jfr Alsford 2005 (2003): ”Consent and representation”. Gudrun Gleba menar att represen-tationsidén var relativt ny och att borgarna för första gången fick en erkänd medbestäm-manderätt, Gleba 1989: se t.ex. 245.
942 Jfr Kermode 1998:27.