Vad mer kan man säga?

Denna uppsats har varit under produktion under en mycket längre tid än den egentligen mått bra av. Den har tidvis arbetats på frenetiskt för att sedan skrinlagts i nästan år i stöten, detta bara för att sedan plockas fram och omarbetas efter nya kunskaper och insikter som bara kan fås genom livserfarenhet. Tidsaspekten har dessutom gjort det oerhört svårt för mig att sätta fingret på de aktuella begreppen eftersom de ständigt är i rörelse. Vad jag lärt mig utanför själva undersökningen är att det händer väldigt mycket i Sverige rörande lärande för hållbar

utveckling. Det är projekt, friskolor och universitetskurser som dyker upp, testas på den stora

arenan och sedan sorteras beroende på resultat. Bra saker får finnas kvar, mindre bra plockas bort, ibland tillfälligt för polering, ibland permanent. Detsamma gäller den forskning, de uppsatser och de lärarkonferenser som alla syftar till att bredda och sprida begreppet lärande

för hållbar utveckling, vissa rapporter eller texter jag refererat till har jag upptäckt dragits

tillbaka eller uppdaterats till oigenkännlighet.¹⁷⁴

Tidsaspekten påverkar givetvis också intervjuernas aktualitet och betydelse vilket gör att uppsatsen i mina ögon sviktar något i sin betydelse. Jag skulle dock inte säga att undersökningens reliabilitet påverkats nämnvärt men däremot kan man ifrågasätta vad respondenterna egentligen hade att tillföra. När intervjuerna genomfördes för tre år sedan var jag själv så exalterad att få lära mig mer om lärande för hållbar utveckling att jag inte reflekterade över att de fem respondenterna faktiskt var engagerade experter på området och givetvis skulle svara utifrån den forskning som finns. Med största sannolikhet hade resultatet

56(61) av uppsatsen sett annorlunda ut ifall respondenterna valts ut med större hänsyn till uppenbar förkunskap.

Man kan även ifrågasätta i vilken grad frågeställningen sammanfaller med de intervjufrågorna som användes. Framkommer verkligen gymnasieskolans representanters syn på hållbar

utveckling och lärandet därav genom de intervjufrågor som ställts. Somliga skulle slänga ett

öga på ordet ”förmedlar” i intervjumallen och omedelbart förkasta det. Föga visste jag vid intervjuernas utförande att ordet ”förmedlar” antyder just den form av skedmatande kunskapsöverföring, eller indoktrinering, som jag under uppsatsens skrivande försökt undvika. Som försvar av intervjufrågornas problematiska förhållande till frågeställningen kan jag bara säga att även om utförandet var mindre lyckat har respondenternas svar ändå visat sig besvara frågeställningens första del.

Nu kan man fråga sig ifall det inte finns någonting positivt att säga om uppsatsen och svaret är att det finns det visst. Även om uppsatsen inte innehåller någon professionellt utförd undersökningsmetod eller drar några avgörande vetenskapliga slutsatser, något den aldrig utgav sig för att göra, innehåller denna uppsats en gedigen samling av kunskaper kring begreppen hållbar utveckling och lärande för hållbar utveckling, dels i form av teoretiska sammanställningar och dels i form av engagerade människors utsagor. För den som är intresserad av hållbar utveckling och lärandet därav kan denna uppsats agera som en källa till både information och inspiration. Det är inte fy skam det heller.

Genom hela den tid som uppsatsen har legat i träda finns det ett citat som jag ständigt återkommit till och som jag personligen tycker på ett enkelt sätt sammanfattar vad lärande för

hållbar utveckling egentligen borde handla om. Jag skulle vilja avsluta denna uppsats med

detta citat och önska er som läst en mycket god framtid, full av tvärvetenskapliga perspektiv, öppna diskussioner och självkritiskt granskande.

“Most of what I really need to know about life, I learned in kindergarten. These are the

things I learned: Share everything. Play fair. Don't hit people. Put things back where you found them. Clean up your own mess. Don't take things that aren't yours. Say you're sorry when you hurt somebody. Wash your hands before you eat. Warm cookies and cold milk are good for you. Live a balanced life. Learn and think, draw and paint, sing and dance, play and work a little everyday.

Take a nap every afternoon. When you get out into the world, watch for traffic, hold hands, and stick together. Be aware of wonder. Remember the little seed in the plastic cup. The roots go down and the plant goes up, and nobody really knows why, but we are all like that. Goldfish, hamsters, white mice, even the little seed in the plastic cup, they all die. So do we.

57(61)

And then remember the book about Dick and Jane, and the first word you learned, the biggest word of all: LOOK. Everything you need to know is in there somewhere. The Golden rule, love and basic sanitation; ecology, politics and sane living.

Think of what a better world it would be if all of us, the whole world, had cookies and milk at about three o'clock every afternoon, and then lay down with our blankets for a nap. Or if we had a basic policy in our nation, and other nations, always to put things back where we found them, and cleaned up our own messes.

And it's still true, no matter how old you are, when you go out into the world, it's best to hold hands and stick together.”175

175

Drivers and Barriers for Implementing Learning for Sustainable Development in Higher Education. (2006), sid. 105.

58(61)