Metod

Metoden för undersökningen syftade till att utforska de valda frågeställningarna från flera

olika håll. Ansatsen var fenomenologisk både i det att jag sökte erfarenheter och upplevelser

och hur dessa beskrevs av personerna som ingick i studien, men också i att jag låtit min egen

upplevelse, som konservator och som utforskare, få ta plats i undersökningen.

Litteraturstudien löpte parallellt med de empiriska undersökningarna och de inspirerade

varandra; genom litteraturen försökte jag förstå det de empiriska undersökningarna visade och

när de empiriska undersökningarna formulerades var det delvis med utgångspunkt i det jag

hade läst i litteraturen.

Litteraturstudien gav en överblick över hur jag kunde ta mig an frågan om konservatorns

upplevelse av tingen. Jag ville ta reda på hur kroppen, sinnena och perceptionen fungerade

innan jag fortsatte för att se vad som pågick i mötet mellan kroppen och omvärlden. Jag ville

också med litteraturens hjälp prova att placera in konservatorn i nya tankemiljöer: i den

fenomenologiska, den ekologiska och den posthumanistiska. Jag hittade under min studie inte

någon litteratur som sammanför konservatorn och hens kulturvårdande praktik med dessa

miljöer. Texter om fenomenologins möjliga användbarhet i museet är få, men

förhoppnings-vis kommer det fler.

Under arbetet med uppsatsen kom jag att ställa mig frågan varför jag, intuitivt, först valde

ett naturvetenskapligt perspektiv för att förstå kroppen, sinnena och perceptionen. Jag tog stöd

av vetenskaper som fysiologi och psykologi. Varför vände jag mig inte först till min egen

kropp, mina egna sinnen och upplevelser så som fenomenologin föreslår? Det är som om jag

och min egen kropp inte vore där, som om naturvetenskapen visste bättre eller i alla fall var

mer tillförlitlig än min egen upplevelse. Med valet av en naturvetenskaplig metod för att

undersöka konservatorns upplevelser gjorde jag också konservatorn, det fokus jag valt för min

studie, till ett objekt att titta på, beskriva och dissekera, men det var bara början. Allt eftersom

studien fortskred förändrades perspektiven.

Med det empiriska materialet hoppades jag både få bekräftat och förkroppsligat något av

det jag funnit intressant i litteraturen. Dagböckerna ger i flera fall mycket spännande inblickar

i det sällan formulerade: de känslor och upplevelser ett intimt möte med föremålen väcker hos

konservatorn. Dagböckerna skiftar i karaktär och några av skribenterna lämnade in material

som antingen säger att mina instruktioner var för otydliga eller att konservatorn läst dem

dåligt. Det är inte omöjligt att min förfrågan sågs som så udda att den var svår att tolka, i

enlighet med hur perceptionen fungerar; vi ser det vi känner till eller förväntar oss att se. Ett

av svarsbreven som jag fick i retur då jag skickade ut min förfrågan tyder på detta.

Här kommenteras kort förfrågan och dess utformning (utdrag ur brevet och instruktionerna

är kursiverade).

Jag undersöker hur konservatorer upplever och påverkas av föremålen de hanterar under

sin arbetsdag och skulle behöva din hjälp.

Formuleringar som att uppleva och att påverkas av kan naturligtvis tolkas både bokstavligt

och mer bildligt. Att uppleva kan vara det vi ser, hör, känner i huden, luktar, smakar, men det

kan också förstås som en upplevelse på en djupare, mer personlig och känslomässig nivå.

Att påverkas av kan på samma sätt handla om att jag får ont i ryggen av att sitta lutad över

ett mikroskop, men också avse de känslor ett föremål eller en arbetssituation väcker: glädje,

uppgivenhet, hänfördhet och så vidare.

I brevet betonas att jag själv är konservator, vilket kan påverka hur mottagaren ser på

undersökningen och på min förmåga att förstå och tolka svaren, om jag har ett inifrån- eller

ett utifrånperspektiv.

I brevet framhålls att det insamlade materialet kommer att anonymiseras, vilket förmodas

vara viktigt för att fler ska kunna tänka sig att delta. Konservatorer tillhör en liten yrkeskår

och det kan för en del säkert kännas obekvämt att öppet skriva en dagbok och att andra

kolleger på så vis skulle kunna få insyn i upplevelser som kan kännas privata. Just det

personliga och privata var ju det undersökningen ville komma åt.

Jag vill att du skriver ner dina upplevelser av föremålsarbete under fem arbetsdagar.

Dagarna behöver inte vara sammanhängande.

Uppgiften skulle troligtvis ta ett par dagar att komma in i. Därför ombads deltagaren skriva

dagboken under fem dagar. Konservatorns arbete kan vara mycket stressigt med många

skiftande arbetsuppgifter som kräver uppmärksamhet. Dessutom kan arbetsuppgifterna inte

sällan röra sig om rent administrativt arbete eller liknande som inte faller in under

beskrivningen av föremålsarbete, så som instruktionerna till uppgiften föreslog.

Förhoppningen var att möjligheten att göra en uppdelning av de fem önskade dagarna skulle

göra att

uppgiften kändes mindre betungande, kanske till och med rolig eller på annat sätt givande.

Föremålsarbetet du beskriver kan antingen utgöras av direkt konservering eller

förebyggande vård. Det kan vara hantering av föremål vid montering, avsyning,

packning/uppackning, inmärkning, dokumentation eller analys. Det kan också vara

klimatmätning, transport eller andra arbetsuppgifter som på ett eller annat sätt involverar

föremål och din fysiska kontakt med dem eller deras omgivande material och miljö. Det

viktiga är att du dokumenterar dina egna upplevelser i arbetet (fysiska och emotionella) vid

mötet med föremålen.

När de insända dagböckerna analyserades väcktes frågan om instruktionerna borde ha varit än

mer tydliga. De kunde mer utförligt ha beskrivit vad som avsågs med upplevelser och att det

är upplevelserna av arbetet, inte arbetet i sig, som var intressanta för undersökningen.

Samtidigt kunde en alltför omfattande instruktion möjligen ha verkat avskräckande.

Hur känns föremålet? Tungt, kallt, svampigt? Hur känns miljön? Fuktig, ljus, smutsig?

Hur känns din kropp när du hanterar föremålet? Smidig, klumpig, lätt? Hur känner du dig

när du hanterar föremålen? Koncentrerad, irriterad, fascinerad, ängslig, lugn? Och så

vidare…

I avsnittet gavs exempel på vad deltagaren skulle kunna skriva om in sin dagbok: dels

känslor utifrån sinnesförnimmelser i kroppen vid hanteringen, relationen mellan kroppen och

föremålet, men också känslor i betydelsen emotioner väckta vid föremålshanteringen.

Anteckningarna kan göras i ett dokument i datorn eller för hand i ett block; välj det som

känns mest bekvämt. Det behöver inte vara långa beskrivningar, men tycker du om att skriva

får du gärna lägga ut texten.

I vissa sammanhang kunde vara otympligt att behöva ha en dator att skriva på, att saker

som dyker upp lämpliga att anteckna till dagboken kanske snabbt behöver fångas för att alls

kommas ihåg och att en handskriven dagbok (utan krav på transkribering) kunde underlätta

för skribenten och på så sätt ge undersökningen ett större underlag.

Att skriva om sina upplevelser kan låta omständligt, men bara ett par ord kan fånga

känslan. Tanken var att det skulle vara fritt för deltagaren att vara mycket kortfattad, eller att

den som tycker om att skriva skulle få fritt utrymme. I de mottagna dagböckerna finns

exempel på båda kategorierna.

Genom att i dagboksform berätta om upplevelserna kan de komma att framstå än mer

tydligt. Insikter om alla de upplevelser en får under en vanlig arbetsdag kan vara mycket

inspirerande eller förvånande.

Vid dagboksskrivande kan upplevelser i vardagen förstärkas med vetskapen om att de

senare skall komma att nedtecknas.

De personer som deltar i undersökningen kommer i uppsatsen att göras neutrala och är

självklart anonyma. I rapporten kommer det inte att finnas något intresse av att informera om

deltagarnas arbetsplats, ålder, kön o s v. I de fall deltagarna kan identifieras genom vilka

objekt de arbetar med kommer dessa att ändras utan att innehållet påverkas.

Hur neutral kan en konservator kan göras som arbetar med mycket specifika material? Jag

inser när jag läser en del av dagböckerna att det varit till nackdel att i alltför stor utsträckning

ändra föremålen som konservatorerna arbetar med i berättelserna för att på så sätt neutralisera

och anonymisera deltagaren. Jag har försökt komma runt detta genom att skriva om

dagböckerna, vilket också var nödvändigt för att kunna analysera innehållet i dem. I ett av

fallen, skeppet Vasa, fick jag dagboksskribentens medgivande att behålla informationen som

jag fann för värdefull för att neutralisera.

Med dagböckernas hjälp ville jag undersöka hur konservatorn påverkades fysiskt och

emotionellt av föremålen. Dels ville jag utforska hur konservatorn upplevde mötet med

föremålen och dels ville jag ta reda på hur konservatorn beskrev dessa upplevelser.

Fanns det i mötet mellan konservatorn och tingen en möjlighet att förstå andra mötet

mellan människan och hens omgivning, det icke-mänskliga som omger oss alla? Jag ville se

om kunskapen om eller medvetenheten om det som uppstår i mötet kunde ge ny kunskap om

människan och/eller om tingen. Kunskap som skulle kunna användas i museets utställningar,

men också i ett större perspektiv; kunskap som kunde användas för att förstå människans sätt

att vara i världen.

De olika sammanhangen i vilka konservatorerna utbildas kan påverka den teoretiska

utgångspunkten för arbetet. Att ta reda på från vilken teoretisk utgångspunkt de tar avstamp i

vid sitt praktiska arbete ingick inte som fråga i undersökningen. Detta hade dock varit

intressant att veta.

Det framkommer vid läsningen av både svaren på förfrågan, svaren på påminnelsen och

själva dagböckerna att det var svårt att hinna med en extra arbetsuppgift. Med tanke på

arbetsinsatsen som dagboksskrivande innebar är jag både tacksam och överraskad att utfallet

på förfrågan blev så gott.

I uppsatsen och i undersökningen ville jag utforska mötet mellan konservatorn och

objekten dels genom dagböckerna men också genom observationerna.

Observationerna gav inte det jag hade tänkt att de skulle ge, men var likväl givande. Min

egen upplevelse av att se konservatorn i arbete blev det jag kom att observera. Det var helt

enkelt omöjligt för mig att se eller förstå det konservatorn själv upplevde eftersom vi inte

pratade med varandra. Det jag möjligen kunde uttolka var slutsatser jag drog av

kropps-hållning, suckar eller gester, men för att utifrån detta skapa ett material värt att studera var

mina observationer för få.

Det var spännande att under observationerna, då jag var så uppmärksam och medveten om

rummet, föremålen, den observerade och mig själv uppleva hur jag tog in det jag sökte efter

och ville se, hur mina tankar oavbrutet bearbetade intrycken och jämförde dem med saker jag

själv upplevt och hur jag levde mig in i konservatorns arbete och tyckte mig känna materialen

de tog i mot min egen hud.

In document Konservatorns kropp (Page 70-73)