En begränsning med studien är att syfte och frågeställningar kan upplevas vara präglade av vår förförståelse gällande vad som framkommit i den tidigare forskningen om begreppsproblematiken och att resultatet därmed kan ha påverkats av detta. Samtidigt gjordes en bedömning att majoriteten av forskningen beträffande arbetsplatsrelaterat hot respektive våld visar på att denna problematik existerar (jmf. Waddington 2006; von Hofer 2006; Wikman 2012a). Vi ville därför utgå från problematiken och påvisa hur detta kan vara avgörande när hot respektive våld mot poliser i särskilt utsatta områden ska beskrivas. Att vi tillät den tidigare forskningen påverka studien motiverades med att dessa aspekter även var framträdande i intervjumaterialet. Syfte och frågeställningar skiftade dock fokus medan studien fortlöpte.
Detta skulle kunna betraktas som en begränsning, då det finns risk för att resultatet blir biased.
Utifrån att vi anser oss utgå från ett resenärsperspektiv10 bör det dock inte vara en begränsning att syfte och frågeställningar förändrats under arbetets gång. Detta eftersom att kunskapen frambringats genom intervjuerna, och att det enligt resenärsperspektivet inte hade varit möjligt att på förhand fastställa explicit vad vi ville ha svar på innan denna kunskap hade konstruerats.
Under studiens gång har ett flertal metodologiska beslut fattats och vi har ställts inför ett antal frågor som vi inte alltid funnit ett enkelt svar på. Kvale och Brinkmann (2014 s. 32) menar att detta är vanligt inom den kvalitativa forskningen, eftersom att det sällan finns några standardiserade svar på dessa metodologiska frågor. Med tanke på att vi inte är vana vid att genomföra denna typ av studier var många beslut svårbedömda, och det var svårt att förhålla sig till den balansgång mellan flexibilitet och struktur som Kvale och Brinkmann (ibid.) menar att den kvalitativa forskningsintervjun är behäftad med. Detta är att anse som en begränsning med metoden, då merparten av den kritik som riktas mot den kvalitativa forskningsintervjun handlar om att den saknar den positivistiska epistemologins tydliga metodregler, och att vetenskapligheten därmed riskeras (Kvale & Brinkmann 2014 s. 83; 85). Kvale och Brinkmann (2014 s. 86–87) menar dock att forskningsintervjun bör betraktas som ett hantverk, vilket inte kan reduceras till metodologiska regler. För att hantera denna svaghet lade vi därför stor vikt vid att erhålla kunskap om området innan vi genomförde intervjuerna, samtidigt som vi under arbetets gång ständigt diskuterade samtliga metodologiska beslut innan vi genomförde dem.
Inom kvalitativa intervjuer produceras kunskapen i interaktion mellan intervjuare och intervjuperson (Kvale & Brinkmann 2014 s. 34). Eftersom att materialet baseras på sådant som framkommer under interaktion mellan intervjuare och intervjuperson finns det risk att kvaliteten skiljer sig åt, vilket kan innebära en begränsning med metoden. I föreliggande studie var uppfattningen att kvaliteten skilde sig åt mellan intervjuerna. Det första intrycket var att vissa intervjuer gav djupare redogörelser än andra, samt att vissa intervjupersoner föreföll något enklare att intervjua. Uppfattningen förändrades dock i samband med att datamaterialet bearbetades under genomlyssning, transkribering och analys. De intervjuer som till en början framstod som innehållsrika och de intervjupersoner som upplevdes som enkla att intervjua visade sig i ett senare skede omfatta irrelevanta delar och avvikelser från temat i större utsträckning jämfört med de intervjuer som till en början uppfattades som knapphändiga.
10 Kvale och Brinkmann (2014 s. 71-72) beskriver resenären, vilket är en metafor för att konstruera
intervjukunskap genom samtal i form av intervjuer, där det ursprungliga fokuset kan skiftas och innebära att man som intervjuare själv förändrar sin förståelse för det som undersöks.
Fenomenet att vissa intervjupersoner anses bättre än andra är något som Kvale och Brinkmann (2014 s. 207) diskuterar, bilden av att intervjupersoner som återger fylliga och långa svar är mer tilltalande än personer som är fåordiga behöver inte alltid vara korrekt, vilket upplevdes stämma i vårt fall. Däremot kunde vi uppleva att några av intervjupersonerna ville framstå som något som Kvale och Brinkmann (2014 s. 130) kallar en “god intervjuperson”. Detta kom till uttryck genom att intervjupersonerna i vissa fall upplevdes anpassa sina svar utefter vad de trodde var rätt svar på frågan. I dessa fall hanterade vi det genom att uppmuntra intervjupersonen att svara helt utifrån sin egen uppfattning och att det inte finns något rätt eller fel svar.
Vad gäller urval tillämpades ett målinriktat sådant gällande organisation och områden. Bryman (2011 s. 392) menar att det inte är möjligt att generalisera resultaten till en population, med utgångspunkt i att det inte är ett sannolikhetsurval. Syftet med denna studie var dock inte att välja deltagare genom randomisering och därmed kunna generalisera resultaten till en större grupp. Målsättningen var snarare att generalisera resultaten till teori, vilket Bryman (2011 s.
396) menar karaktäriserar kvalitativ forskning. Därtill kan det vara problematiskt att vi enbart valde att ta vår utgångspunkt i särskilt utsatta områden och inte inkluderade andra områden i vårt urval, då komplexiteten sannolikt även kan finnas i övriga områden där poliser i yttre tjänst arbetar. Vi ansåg dock att den bild som målas upp i NOA:s (2017) rapport motiverar vårt val av att fokusera på specifikt dessa områden för att skapa en förståelse för detta ur ett områdesperspektiv. Detta är även något vi bedömde som en kunskapslucka, då den tidigare forskningen främst studerat problematiken ur ett generellt polisiärt perspektiv.
Individerna i studien har valts ut genom att använda ett snöbollsurval. En begränsning med detta är om den initiala kontakten känner de individer som hen tipsar om (Eriksson-Zetterquist
& Ahrne 2015 s. 41). I två av de tre särskilt utsatta områdena intervjuades den initiala kontaktpersonen samt en ytterligare individ som kontaktpersonen arbetade med. Detta medför en risk för att materialet inte blir tillräckligt allsidigt med utgångspunkt i att dessa individer sannolikt erhåller gemensamma attityder och erfarenheter (ibid.). Vi upplevde inte detta som ett problem relaterat till vårt urval, även om det i vissa intervjuer var möjligt att uttyda likheter mellan erfarenheter av arbetsplatsrelaterat hot respektive våld avseende de intervjupersonerna som arbetade i samma särskilt utsatta område. Likheterna var dock inte så pass påtagliga att det kunde urskiljas att det berodde på att dessa intervjupersoner var kollegor placerade i samma arbetsgrupp.