Kolningsgropen har inte haft någon framträdande plats i forskningen kring järnframställning, och det trots att kolningsgropen är den talrikaste av järnframställnings- processens lämningar. Som källmaterial har den oftast endast nyttjats som indikator på närbelägna järnfram- ställningsplatser, som desto noggrannare utforskats till sin morfologi och konstruktion. I andra fall har den nyttjats för att beräkna produktionsvolymer av järn.
Genom att räkna ut relationstal mellan antalet kol- ningsgropar och antalet järnframställningsplatser har approximationer kunnat göras utifrån de mer lättin- venterade kolningsgroparna på hur stort det totala antalet järnframställningsplatser kan ha ha varit i närområdet (exempelvis Varenius 1990:4). Man skulle kunna säga att kolningsgropen haft låg status som pri
märt källmaterial för studium av järnhanteringen.
Orsakerna till denna låga status som kolningsgropar haft kan möjligen vara att kolningsgropen uppfattats som en rent funktionell lämning som egentligen inte har något att tillföra vår kunskap om gångna tiders samhällen. Dess enda syfte har varit att producera kol.
En annan väsentlig orsak är att den generella kunska
pen om kolningsgropen varit och fortfarande är liten.
Kolningsgropar tillhör inte den traditionella kategori fornlämningar, som t ex gravar och hällristningar, vilka sedan fler hundra år varit kända för folk i allmän
het och som därigenom också blivit systematiskt upple
tade. Tvärtom är kolningsgropen ofta en lämning som glömts av folkminnet trots att den i trakten kan ha använts relativt långt fram i tiden.
I avsaknad av större översikter har därför heller inte regelbundenheter och särdrag hos kolningsgropar kun
nat registreras eller systematiseras. Den generella kun
skapen om kolningsgropar, deras utbredning och utseende, har sålunda varit liten. Ett i och för sig re
lativt stort antal kolningsgropar har förvisso framkom
mit i samband med markexploateringar och specialkar- teringar. Men dessa har oftast varit begränsade till mindre arealer.
Genom Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering har emellertid mer översiktliga och storskaliga karte- ringar av kolningsgropar kunnat göras. Efärigenom har också förutsättningarna för en större kunskapsupp
byggnad kring kolningsgropar skapats (Melander 1985, Jensen 1986, Englund 1987, Nilsson 1990). Till denna pågående kunskapsuppbyggnad ska här erfaren
heter fogas som gjordes vid 1990 års fornminnesinven
tering i norra Värmland, omfattande socknarna Norra och Södra Finnskoga, Dalby, Nyskoga, Östmark och Norra Ny.
I 1990 års arbetsområde registrerades drygt 1000 kol
ningsgropar. En del av dessa var kända tidigare men var registrerade som fångstgropar. Många var sanno
likt ursprungliga fångstgropar som sekundärt nyttjats som kolningsgropar. Andra var klara kolningsgropar som dock ingick i områden där även fångstgropar före
kom. Överlag framkom efter fornminnesinventeringen en helt ny bild av kulturlandskapet i norra Värmland.
Fångstgropar, kolningsgropar och järnframställnings
platser visar sig uppträda tillsammans i agglomeratio- ner i storleksordningen från 40-50 hektar till större sammanhängande områden som kunde vara ett par mil stora (jfr Svensson 1991).
Fig 5. Ett ovanligt exempel på hur en fornlämning (RAÄ 12, Botilsäters socken) utnyttjats för att markera en gräns. Här löper tydligen sedan ”urgammal tid” skiljelinjen mellan Botilsäters och Södra Ny socknar. Foto Örjan Hermodsson.
Intressant är vidare det stora antalet nyfunna, relativt små och oansenliga stensättningar. Antingen represen
terar de en samhällsstruktur som föregår höggravfäl- ten. Eller också har de åtminstone delvis varit samtida med dessa. Annars vore nämligen det totala antalet gravar från denna tid i undersökningsområdet påfallan
de ringa. Bilden kompliceras av de övriga, i diskussio
nen anförda gravtyperna.
Men också den källkritiska faktorn kan ha en stor betydelse. Luckor i vår kännedom om fornlämningarna och fall av borttagna fornlämningslokaler försvårar i hög grad möjligheterna att rätt tolka fornlämningsbil- den.
Två huvudmöjligheter till tolkning står öppna när det gäller höggravfältens kronologi:
A) . De tillhör ett relativt kort skede under senare delen av järnåldern och föregås av de andra, här nämnda gravtyperna.
B) . De förekommer under ett längre skede, troligen del
vis samtidigt med de andra gravtyperna. Dock förefal
ler mig kanske denna senare möjlighet mindre sanno
lik.
Referenser
Artelius, T. 1989. Segerstadsundersökningen. Arkeologi i Värmland. Rapport UV 1989:1. Karlstad.
Atterman, I. 1938. ”Från Näsets forntid”. Tidningen Västra Värmland 18.8.1938.
Djurklou, N.G. 1866-1867. Bidrag till Wermlands antiqvaris- ka topografi. 1. Östra Wermland. Värmland förr och nu.
Karlstad 1956.
Förteckning över ridderskapets och adelns sätesgårdar 1683.
Lantmäteriet i Karlstad. Akt 3, Kila sn.
Gren, L. 1987. En partiell arkeologisk undersökning av en stensättning, RAÄ 287:3. Opublicerad rapport i AT A.
Hillgren, A. 1989. Förord till Segerstads-undersökningen.
Arkeologi i Värmland. Rapport UV 1989:1. Karlstad.
Olsson, H. 1989. Bebyggelseförändringar. Brons och järnål
der på Värmlandsnäs. C-uppsats, Göteborgs universitet.
Ortnamnen i Värmlands län, XI, Näs härad, 1944.
Schyman, I. 1954. Värmlandsnäs från forntid till nutid. 1.
Winberg, G. 1987. Värmland. Med arkeologen Sverige runt.
3:e uppl. Stockholm.
Kolningsgroparnas morfologi
Av Mikael Jakobsson
Kolningsgropen har inte haft någon framträdande plats i forskningen kring järnframställning, och det trots att kolningsgropen är den talrikaste av järnframställnings- processens lämningar. Som källmaterial har den oftast endast nyttjats som indikator på närbelägna järnfram- ställningsplatser, som desto noggrannare utforskats till sin morfologi och konstruktion. I andra fall har den nyttjats för att beräkna produktionsvolymer av järn.
Genom att räkna ut relationstal mellan antalet kol- ningsgropar och antalet järnframställningsplatser har approximationer kunnat göras utifrån de mer lättin- venterade kolningsgroparna på hur stort det totala antalet järnframställningsplatser kan ha ha varit i närområdet (exempelvis Varenius 1990:4). Man skulle kunna säga att kolningsgropen haft låg status som pri
märt källmaterial för studium av järnhanteringen.
Orsakerna till denna låga status som kolningsgropar haft kan möjligen vara att kolningsgropen uppfattats som en rent funktionell lämning som egentligen inte har något att tillföra vår kunskap om gångna tiders samhällen. Dess enda syfte har varit att producera kol.
En annan väsentlig orsak är att den generella kunska
pen om kolningsgropen varit och fortfarande är liten.
Kolningsgropar tillhör inte den traditionella kategori fornlämningar, som t ex gravar och hällristningar, vilka sedan fler hundra år varit kända för folk i allmän
het och som därigenom också blivit systematiskt upple
tade. Tvärtom är kolningsgropen ofta en lämning som glömts av folkminnet trots att den i trakten kan ha använts relativt långt fram i tiden.
I avsaknad av större översikter har därför heller inte regelbundenheter och särdrag hos kolningsgropar kun
nat registreras eller systematiseras. Den generella kun
skapen om kolningsgropar, deras utbredning och utseende, har sålunda varit liten. Ett i och för sig re
lativt stort antal kolningsgropar har förvisso framkom
mit i samband med markexpioateringar och specialkar- teringar. Men dessa har oftast varit begränsade till mindre arealer.
Genom Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering har emellertid mer översiktliga och storskaliga karte- ringar av kolningsgropar kunnat göras. Härigenom har också förutsättningarna för en större kunskapsupp
byggnad kring kolningsgropar skapats (Melander 1985, Jensen 1986, Englund 1987, Nilsson 1990). Till denna pågående kunskapsuppbyggnad ska här erfaren
heter fogas som gjordes vid 1990 års fornminnesinven
tering i norra Värmland, omfattande socknarna Norra och Södra Finnskoga, Dalby, Nyskoga, Östmark och Norra Ny.
I 1990 års arbetsområde registrerades drygt 1000 kol
ningsgropar. En del av dessa var kända tidigare men var registrerade som fångstgropar. Många var sanno
likt ursprungliga fångstgropar som sekundärt nyttjats som kolningsgropar. Andra var klara kolningsgropar som dock ingick i områden där även fångstgropar före
kom. Överlag framkom efter fornminnesinventeringen en helt ny bild av kulturlandskapet i norra Värmland.
Fångstgropar, kolningsgropar och järnframställnings
platser visar sig uppträda tillsammans i agglomeratio- ner i storleksordningen från 40-50 hektar till större sammanhängande områden som kunde vara ett par mil stora (jfr Svensson 1991).
Den ofta oklara gränsen mellan kolningsgrop och fångstgrop medförde att morfologiska likheter och olikheter mellan de båda fornlämningskategorierna kom att särskilt analyseras och diskuteras under fältar
betet. Därvid kom också en rad iakttagelser av kol- ningsgroparnas form och utseende att göras av vilka huvuddragen kommer att redovisas nedan.
Följande delar av kolningsgropen visade sig variera till form och utseende: 1) yttre form, dvs lämningens yttre begränsning; 2) inre form, dvs själva gropens form; 3) bottenplan-, och 4) gropprofil.
Vad gäller bottenplanet kunde det ofta vara svårt att skilja detta från gropväggarna i övrigt. Bottenformen utgjorde i många fall så att säga samtidigt också gro
pens profil. Detta var ett återkommande drag och det rör sig därför sannolikt om två olika sätt att konstruera en kolningsgrop. Med termen ”bottenplan” avses där
för här en bottenform som går att skilja från gropfor
men i övrigt. Med termen ”gropprofil” avses fall när det inte går att göra sådan åtskillnad.
dock endast kombinerad med den rektangulära inre formen. Små rektangulära gropar, mindre än 3x2 meter stora, hade oval yttre form medan större rek
tangulära gropar hade en rektangulär yttre form.
De runda kolningsgroparna uppträdde med skålformig gropprofil eller horisontellt kvadratiskt bottenplan.
Som en parentes kan sägas att runda kolningsgropar var ovanliga. Ofta visade det sig vid närmare gransk
ning att sådana gropar föreföll ursprungligen ha varit fångstgropar som sekundärt använts till kolning.
Fig 2. De runda kolningsgroparnas tvärsnitt.