Överlag var de brott som rannsakades mycket lika andra brott som fanns i civilsamhället 265 – med undantag från fallet där nattvarden nyttjades till att dräpa. Enligt Perlestams sätt att förhålla sig till militärkulturen underordnades mer allmänna idéströmningar, men vissa särdrag kunde förekomma.266 Ett sådant kulturellt särdrag som utmärker sig inom religionen är föreställningen om att skriva kontrakt med Djävulen. Kontraktsföreställningen hade en stark koppling till krigsväsendet och soldaterna, vilket gör sig tydligt i hela källmaterialet.
Den speciallagstiftning som krigsartiklarna utgjorde hade ett tydligt ställningstagande mot Djävulen. Ett kontrakt med Djävulen stred mot första krigsartikeln vilket framkommit i domstolsutslaget över Hasselgren.
265 Lindberg belyser liknande brott under diskussion om gudsförsmädelse, svordom och trolldom, se Lindberg 1992, s. 488-525.
266 Perlestam 2008, s. 14-15.
81
I Isogaeus text framkommer detta med all tydlighet. Enligt hovpredikanten – och före detta fältprästen – var Djävulen ständigt i fält för att locka med fribrev och svärdsbrev. Att dessa dessutom hade verkan kunde Isogaeus styrka med flera exempel från både forntiden och mer samtida fall, där Djävulen hjälpt soldater att ”göra sig hårda” och döva vapen. Därtill kunde Djävulen, enligt Isogaeus, fylla kristna symboler och tecken med trolldom, vilket soldater kunde nyttja i krig. Detta tyder på att Djävulen hade ett särkulturellt inflytande inom det militära rummet. Domstolsprotokollen styrker dessa tankar och visar konkret att det var föreställningar som cirkulerade bland soldaterna. I fallet med Hasselgren framkommer att han lärt sig detta inom det militära rummet. Ryktet om att en tidigare fältväbel nyttjat blod till att förskriva sig till Djävulen, var någonting som det talades om bland soldaterna – vilket varit drivande för Hasselgrens föreskrivningsidé. I Hasselgrens kontrakt går motiv att finna som direkt var knutet till de militära farorna. Utöver bättre ekonomi ville Hasselgren att Djävulen skulle agera vapendövare, ett brott som uttryckligen ställdes i relation till trolldom i
krigsartiklarnas första artikel.
I rannsakningen av Falkenstiernas kontraktliknande brott återkommer Isogaeus tankar om att soldaterna kunde dra nyttja av Djävulen, och därigenom dräpa genom trolldom. Att tyda fallets symboliska innebörd, är något svårare än rannsakningen över Hasselgrens brott. En ingång till att förstå hur fallet kan tolkas kan skönjas i både Isogaeus text tillsammans med militärrätterna artikeltillämpning och i en av krigsartiklarna, som dock aldrig utdömdes i något av fallen från generalauditörens handlingar. Enligt Isogaeus hade Djävulen kraft att fylla kristna symboler med trolldom. Falkenstierna ämnade skänka Kristi lekamen och blod för att få en annan soldat död. Ingenting i rättsdiskussionen bestred denna möjlighet, utan spörsmålet var snarare om vilken av krigsartiklarna som borde tillämpas. Brottets gångbarhet ifrågasattes aldrig, men i den 87:e krigsartikeln står det att dråp genom förgöring och trolldom likställdes med mord, till vilket dödsstraff utmättes. Ett problem som uppstod hos
militärrätterna var att brottet uppmärksammades innan det lyckades genomföras och därmed kunde de inte tillämpa rätt artikel. Fallet vittnar om föreställningen om att Djävulen kunde hjälpa till vid mord, men även att det heliga sakramentet var åtrått och fullt möjligt att tillämpas inom ett helt annat användningsområde. Den lutherska konsubstantiationsläran gjorde i sammanhanget vin och oblat till sakrala ting. Kyrkolagen var mycket noga med att prästerna skulle se till att eventuella rester inte kom att användas för vidskepligt bruk. Inom det militära rummet var uppfattningen att sakramentet inte bara dög till vidskepelse, utan även
82
kunde nyttjas till trolldom och därigenom haft ett erkännande. Föreställningen om nattvarden tog sig i sammanhanget ett uttryck som kan ses som bricolage.
Trots att fallet i mångt och mycket påminner om Hasselgrens kontrakt finns där en betydande skillnad. Då militärrätterna prövade fallet mot lagstiftningen var det aldrig tal om att tillämpa den första artikeln, som fallet med Hasselgren, utan enligt rätterna låg fallet närmare
försmädelse av sakramentet. Vid jämförelse av de bägge texterna ville aldrig Falkenstierna sälja sig själv till Djävulen. Föreställningen om att tillskansa sig hjälp av Djävulen bör därmed ses som mycket varierad hos soldaterna och militärrätterna, men med ett starkt erkännande inom det militära rummet.
I både krigsartiklar, förordningar och domstolsprotokoll förekommer hädelse. Under perioden har den tidigare forskningen uppmärksammat hädelsens komplexitet och efterfrågat mer kunskap, i synnerhet vid skillnaden mellan hädelse mot Gud och mot den av Gud iscensatta monarken. Undersökningen kan vid spörsmålet tillhandahålla ny information. Idéhistorikern Bo Lindberg har uppmärksammat att ett tillägg infördes till termen crimen laesae maiestatis i den militära lagstiftningen. Den nya termen crimen laesae maiestatis divina särskilde de olika typerna av hädelse till nya kategorier. Att den nya termen med tillägget divina först
introducerades i den militära lagstiftningen, signalerar inte enbart att det fanns ett behov av tydligare definition, utan också att generalauditörshandlingarna visar att det fanns problem med hädelse inom det militära rummet. Brottet som uppdagades i militärrätterna var att smäda Guds namn, samt förnekelse av att Kristus lidit för alla människor. Tilläggets placering i krigsartiklarna och de hårda straffet berättar dessutom hur brottet uppfattades inom det militära rummet. Hädelse mot Gud placerades alltid före hädelse mot regenten i
lagstiftningen. Jonas Bergs brott ansågs vara just ett crimen laesae maiestatis divina, till vilket han dömdes till döden efter den andra krigsartikeln. Ett lagvunnet brott av crimen laesae maiestatis divina var alltså ett brott som straffades med döden. Detta, menar jag, indikerar om dess starka ställning inom både det militära rummet och den militärjudiciella platsen.
Perlestam skriver att hädelse under berusning kunde ses som en förmildrande
omständighet.267 Undersökningen motsätter sig detta och visar istället att i både lagverket och konkreta rannsakningar framkommer en tydlig bild av att hädelse av Gud inte var någonting som fick göras lättvindigt, inte ens om soldaten varit berusad.
267 Perlestam 2008, s. 34.
83
Hädelsebrotten knyter dessutom an till både kontakten med Djävulen och synen på gott och ont. I rannsakningen över Jonas Bergs hädande ansågs att han genom att förbanna Gud för hans väderlek hade fallit in på Djävulens – människornas svurne fiende – väg. Detta trots att det aldrig var tal om att Berg aktivt försökt skapa något förbund med Djävulen. Ett okristligt handlande, som att häda Gud, medförde ett avståndstagande från Gud och förde per automatik personen i Djävulens tjänst. Militärrätterna kunde alltså förhandla kring brottens definition, men var tydliga med dessas relation till gott och ont.
Nattvarden har i undersökningen framkommit som mycket central vid brott mot Gud. I källmaterialet framkommer nattvarden i brott mot kyrkoplikten, som ett medel att tillskansa sig Djävulens hjälp och som kontakt med Gud. Malmstedt hävdar att nattvardsskolk inte nödvändigtvis grundade sig på profana motiv, utan kunde bero på rädslan för Guds straff om ont uppsåt fanns hos menigheten när nattvarden begicks.268 Generalauditörshandlingarna styrker den föreställningen. Berg förklarade sin frånvaro vid nattvarden att han skulle göra en led gärning mot sin svåger. Det var alltså hämndmotivet som gjorde att Berg höll sig ifrån nattvarden, inte brist på tro. Liknande motiv fanns även hos Pijhlqwist. Då han uppmanades att betänka sin synd, sade Pijhlqwist att det inte var värt, eftersom han ändå skulle göra en led gärning. De bägge fallen vittnar om att det inte var lönt att följa de kristna ritualerna och påbuden, ifall en ond intention fortfarande fanns hos dem. Därmed var det aldrig ateistiska eller profana motiv som var orsaken till att hålla sig från nattvarden, utan vetskapen om att de skulle begå fler synder.