Minoritetsaktieägares möjligheter att ogiltigförklara en kapitaltäckningsgarant

Som framförts i kapitel 4.4.1 kan en kapitaltäckningsgaranti utgöra en förtäckt

värdeöverföring som faller under 17 kap. 1 § p. 4 ABL. Ett sådant beslut kräver samtliga aktieägares samtycke varför en minoritetsaktieägare som inte vill utställa en

kapitaltäckningsgaranti kan neka samtycke. Om beslut ändå fattas utan att samtycke har inhämtats eller givits så kan minoritetsaktieägare åberopa klanderrätten inom tre månader för att upphäva eller ändra beslutet.

Frågan är då om ett sådant beslut skulle kunna utgöra en nullitet för vilken preskriptionstiden inte behöver iakttas. I de följande två fall skulle en minoritetsaktieägare kunna åberopa ett besluts ogiltighet med hänvisning till nullitet som grund. Om det föreskrivs i bolagsordningen att samtliga aktieägares samtycke krävs för beslut om värdeöverföring ska ske utgör beslut i strid med föreskriften en nullitet. Innebörden av det är att beslutet är ogiltigt och klandertalan begränsas inte av tremånadersfristen, 7 kap. 51 § 2 st. p. 2 ABL. Detsamma gäller om en minoritetsaktieägare inte kallats till bolagsstämma och bristen inte kan läkas med

aktieägarens samtycke enligt p. 3 samma paragraf.

Av kapitel 6.3.3 framgår att minoritetsaktieägare inte kan angripa ett beslut eller verkställande av en kapitaltäckningsgaranti med stöd av 8 kap. 42 § ABL för att uppnå ogiltighet. Däremot återstår möjligheter att angripa beslut eller verkställande av

40

7. Slutsats

Av utredningen ovan är vår slutsats att en kapitaltäckningsgaranti är en ensidig utfästelse som kan anses utgöra olika transaktioner när den infrias. Avgörande för klassificeringen av

transaktionen, och således hur den ska hanteras, är förhållandet mellan garanten och mottagaren samt hur garantin har utformats.

När en kapitaltäckningsgaranti ställs ut till ett bolag utom ett koncernförhållande faller det sig naturligt att garanten vill och bör erhålla någon typ av motprestation. Oavsett om

kapitaltäckningsgarantin är förenad med återbetalningsvillkor eller inte tar garanten på sig en risk för att värden kan komma att föras ut ur bolaget för att rädda mottagaren från likvidation. En kapitaltäckningsgaranti som ställs ut med krav på motprestation från mottagande bolag utan att ett koncernförhållande föreligger är enligt vår mening inte att anse som en ensidig rättshandling. Att syftet med garantin frångås om den ställs ut med krav på motprestation styrker vår slutsats om att en sådan inte är att anse som en kapitaltäckningsgaranti.

För det fall att en kapitaltäckningsgaranti ställs ut utom ett koncernförhållande och den inte kan anses ha marknadsmässig karaktär bör garantin utgöra en förtäckt värdeöverföring. Ett sådant beslut kan förhindras genom nekat samtycke från aktieägarna och om beslutet inte har fattats på rätt sätt kan minoritetsaktieägarna klandra beslutet. Skulle ett beslut eller

verkställande innebära skada kan skadeståndsanspråk aktualiseras. Huruvida en sådan kapitaltäckningsgaranti överhuvudtaget bör ställas ut är oklart. Av utredningen som följer av kapitel 3 framkommer att en kapitaltäckningsgaranti måste utformas på rätt sätt för att undvika att garantens åtaganden blir för långtgående samt att det inte uppkommer brister i garantins förutsebarhet. Om en kapitaltäckningsgaranti utformas felaktigt kan det leda till att mottagande bolag bedriver sin verksamhet på garantens bekostnad vilket kan innebära skada för garanten och garantens aktieägare. Med hänsyn till de svårigheter och tolkningsproblem som kan uppkomma vid utformningen bör det således falla sig mer rationellt att utge en garanti till en mottagare som garanten har full kontroll över, det vill säga inom samma koncern.

För att utställa en kapitaltäckningsgaranti bör garantens ekonomi vara tillräckligt stabil. Av den anledningen bör det inte anses rationellt att förbinda sig att tillskjuta kapital till ett annat

bolag om den egna ekonomin kan riskeras att försämras. Om garantens ekonomi inte är tillräckligt stabil kan ett sådant utställande även begränsa garantens möjligheter till att använda sitt kapital på ett förnuftigt sätt till investeringar eller dylikt. Att ställa ut en kapitaltäckningsgaranti utom ett koncernförhållande kan innebära ett större risktagande för garanten i jämförelse med ett koncerninternt förhållande. Som nämnts i kapitel 6.4.2 gynnas garanten av mottagarens ekonomiska förbättring. För att motivera ett garantiåtagande bör garanten ha intresse i att mottagande bolag fortlever samt att utställandet sker i aktieägarnas intresse. Det sagda stödjer vår slutsats om att det är rationellt för garanten att utställa en kapitaltäckningsgaranti inom ett koncernförhållande.

När en kapitaltäckningsgaranti ställs ut från ett moderbolag till ett dotterbolag har vi kommit till slutsatsen att utställandet sker i moderbolagets, det vill säga garantens, intresse. Eftersom aktiebolaget ägs av dess aktieägare är ett sådant utställande även i linje med aktieägarnas intresse. Således finns ingen risk för att minoritetsägare kan missgynnas av utställandet av kapitaltäckningsgarantin. Om kapitaltäckningsgarantin istället ställs ut från dotterbolaget till moderbolaget är det möjligt att åtagandet inte sker i alla aktieägares intresse. Som redogjorts för i kapitel 4.3 kan en sådan kapitaltäckningsgaranti antingen omfattas av 17 kap. 1 § p. 1 eller p. 4 ABL. Oavsett vilken av punkterna kapitaltäckningsgarantin kan anses falla in under utgör den ändå en vinstutdelning. För vinstutdelningar gäller likhetsprincipen vilket innebär att vinstutdelningen tillfaller alla andelar lika mycket. Därför bör inte minoritetsaktieägare i samband med ett utställande av en kapitaltäckningsgaranti missgynnas. Skulle ett

missgynnande ändå anses föreligga får ABL:s minoritetsskyddsregler åberopas.

Sammantaget bör det såväl ur ekonomisk synpunkt som ur minoritetsskyddssynpunkt anses mer rationellt att ställa ut en kapitaltäckningsgaranti inom ett koncernförhållande än utom ett sådant.

Källförteckning