MODERNFTETEN OCH

EORNLÄMNINCjEBECjREPPET

Det finns en tydligt försvårande omständighet när man diskuterar möjligheterna att studera det moderna inom uppdragsarkeologins

verksamhet. Denna omständighet är ett närmast reflexartat motstånd inom arkeologin och delvis också hos allmänheten mot att studera det moderna med arkeologisk metod. Den se­

dan en tid pågående diskussionen om torpens eventuella status som fornlämningar är en del av detta. Det tycks också finnas ett behov av att definiera en främre tidsgräns för arkeologin

”hit men inte längre” - vare sig nu denna gräns sätts i 1700-ta- let eller i 1900-talet.

Kanske finns det något i det moderna som gör att vi värjer oss mot att studera det? Som arkeologer är vi vana vid att stu­

dera det i tid avlägsna. Det som kommer alltför nära oss blir svårhanterligt. Det blir svårt att ha ett ”de andra”-synsätt på det alltför näraliggande

Motståndet, eller ointresset, hos allmänheten rör ofta det som finns ”i mannaminne”, det vill säga sådant som berör en själv eller ett par generationer bakåt i tiden. ”Den där gamla ladan byggde min farfar. Det är väl inget att gräva ut”. Man uppfattar (den egna) minneskunskapen som det väsentliga och ser inte att det kan finnas annan kunskap dold i det arkeologis­

ka materialet. Eller - man anar att det kan finnas en annan kunskap som man inte vill kännas vid och som kan röra ”fa­

miljehemligheter” av olika slag. Därför finns det också speciel­

la etiska aspekter på ”mannaminnearkeologin” (i huvudsak 1900-talets lämningar) som berör efterlevande, vilka ännu har minnen av de människor vilkas lämningar man undersöker.

Samtidigt kan det nyligen timade uppfattas som mycket vik­

tigt att undersöka, eftersom man genom de materiella lämning­

arna kan lyfta fram förhållanden som inte nämns i den offent­

liga diskursen. Det skall understrykas att man hos allmänheten också kan möta ett mycket starkt intresse för att undersöka i vårt tycke ”sena” lämningar, inte minst torp och liknande. I mångas ögon kan det synas viktigare att undersöka en torp­

lämning än en stenåldersboplats.

I kulturmiljölagens tillämpning/praxis sätts vanligen en gräns kring mitten av 1700-talet. Denna gränsdragning medför att frågan om hur man inom den uppdragsarkeologiska verk­

samheten skall kunna studera sådana aspekter av moderniteten

som industrialiseringen och den tilltagande massproduktionen/

konsumtionen blir något problematisk.

Gränsdragningen tycks, något förenklat, bottna i en upp­

fattning att det historiska källmaterialet för yngre tidsperioder är så pass omfattande att den arkeologiska kunskapen är över­

flödig, åtminstone sett i relation till de kostnader det innebär att ta fram den. Här har uppdragsarkeologin en viktig uppgift i att visa på det arkeologiska källmaterialets självständighet i jämförelse med andra källor och dess förmåga att bidra med ett annat perspektiv, ett annat slags kunskap.

Relationen mellan arkeologiska och skrifthistoriska källor, mellan ”ting” och ”text” är en i högsta grad aktuell fråga i den historiska arkeologin och den är väl genomdiskuterad. En ståndpunkt som idag intas av många är att källmaterialen inte kan rangordnas med avseende på deras förmåga att berätta om det förflutna. De berättar om olika saker, de är tillkomna i oli­

ka sammanhang och med olika syften.

Vårt källmaterial är ofta det bortvalda, det som förbruka­

des, kasserades och kastades bort. Det är sådant som inte gick att återanvända till något eller som var så värdelöst att det var meningslöst att spara. De skrivna källorna har i stället tillkom­

mit med syftet att dokumentera, värdera, registrera och spara för eftervärlden. Det är därför knappast möjligt att göra enkla jämförelser mellan dessa typer av källor. Däremot kan de oli­

ka bilder som källorna ger användas i spännande analyser, där inte minst kontraster och motsägelser avslöjar förhållanden som annars varit osynliga.

Arkeologins berättelser kan naturligtvis handla om en rad oli­

ka aspekter på det dåtida samhället. Men kanske kommer vårt material särskilt till sin rätt när det gäller att skildra samhället ur ett underifrånperspektiv. De fattiga och underordnade är i de skrivna källorna främst betraktade uppifrån, från ett myndig­

hetsperspektiv. Vi har möjlighet att studera deras konkreta materiella lämningar och genom dessa fundera kring hur man använt den materiella kulturen för att skapa, förstärka och för­

handla en identitet som kanske inte alltid överensstämde med den man pålagts uppifrån.

Underifrånperspektivet är fruktbart också när det gäller mo­

derniteten som studieobjekt. Det verkar som om moderna före­

mål och idéer kom att anammas i olika sociala grupper på ett sätt som man kanske inte alltid kunde förvänta sig. T.ex. verkar fattiga och obesuttna ha tagit till sig delar av den moderna ma­

teriella kulturen tidigare än de besuttna bönderna. Kanske sågs de moderna tingen som uttryck för ett avståndstagande från den etablerade allmogekulturen, med dess tydliga materiella ut­

tryck som de obesuttna inte var fullt ut delaktiga i.

Därmed kommer vi in på frågor kring makt och motstånd, kring alternativa ideologier. Även dessa lämpar sig väl att stu­

dera genom de arkeologiska källorna. Ovan framhöll jag att moderniteten kunde betraktas som en ideologi. Med den ut­

gångspunkten kunde man söka efter materiella ting som kan ses som uttryck antingen som ett anammande av denna ideolo­

gi eller som ett avståndstagande från den. Här borde arkeolo­

gins ting-perspektiv kunna visa på förhållanden som är myck­

et svåra att se i andra källor.

URRDRADEARKEOLOOI och modernitet