Censurfrågan
Siewert Öholm frågade Anders Tégner ”har ni som musiktidning inget moraliskt ansvar över erat innehåll” var på Tégner svarar ”vi har ett ansvar som musiktidning att skriva om det som folk vill läsa om”.88 Här kan man tydligt se att ansvaret för hela hotet mot ungdomen blir personifierat i en person, att de moraliskt ”rättänkande” anser att personer som Anders Tégner utan någon som helst tanke på konsekvenserna bidrar till att fördärva ungdomens moral och skapa dessa nya idoler. Han själv har en helt annan uppfattning, ansvarig för bandets image är helt enkelt bandet själva. De har visserligen som tidning möjlighet att bojkotta bandet men på grund av läsartrycket som verkligen vill läsa om WASP (inklusive köttslamsor, kedjor och blod) så har de ett ansvar att skildra dem. De skriver om vad läsarna vill läsa om.89
Staffan Hildebrand anser att detta egentligen inte rör sig om musik utan snarare ett sensationssökande, ett farligt sådant.90 Likt Siewert Öholm har också han uppfattningen att tidningen har ett moraliskt ansvar gentemot samhället att ta upp positiva värderingar som till exempel all den undergroundmusik som finns men som inte får den uppmärksamhet den
förtjänar. Att han anser att det borde finnas ett förbud uttrycks aldrig rakt ut, men det är tydligt att han anser att viss sorts hårdrock leder till ”satanistiskt våld”.91 Lars Rådhe som är en av de som har mest upprörd ton gentemot Anders Tégner, säger tydligt att han är emot förbud. Han anser 87 Svar direkt 23/10-1984, på länk från Alingsås
88 Ibid, Anders Tégner 89 Ibid, Anders Tégner 90 Ibid, Hildebrand
istället att ”som vuxen måste man var tydlig för sina barn med vad man helt enkelt inte kan gå med på, vad man avskyr” .92
Vissas uppfattningar förblir oklara, som till exempel Håkan Hillerström från musikerförbundet, en instans som egentligen inte har någon reell makt att stoppa någon från att spela då de är ett fackförbund. Han nämner bara att så länge de inte bryter mot förbundets förordningar har de rätt att spela i Sverige. Sin egen uppfattning om bandet lämnar han däremot osagt. Men tydligt är att han inte anser de ska stoppas bara på grund av en tvivelaktig image. Anmärkningsvärt är att de överhuvudtaget rings upp och får frågan ”hur kommer det sig att de här får komma till
Sverige?”93 när de inte har befogenheter att stoppa någon. Detta är helt klart belägg för att Öholm förespråkar censur.
Tégner anser att sådant här ska få förekomma, bandet har den image de har, även om han inte helt gillar den, men det är enligt honom inte hans plats som journalist att bestämma vad folk ska tycka om dem. Vera Celander som efter en mycket hård sågning av bandet får frågan om det här verkligen är något som borde få visas, var på hon tydligt uttrycker att ett förbud inte vore att tala om, det skulle bara göra musiken mer lockande. Istället är det enligt henne upp till den enskilde lyssnarens omdöme. Alltså en snarlik ståndpunkt även om smaken skiljer sig åt.
Så kort sagt kan man säga att det bästa sättet att göra en uppdelningen mellan de olika uppfattningarna är att göra det i en skala. Först har vi de som anser att censur skulle kunna vara aktuellt, till denna kategori kan endast Siewert Öholm anses tydligt tillhöra, även Roland
Ståhlström på Expressen skulle kunna räknas hit då han visar tydligt stöd för Öholm. Sedan har vi de som anser att det finns ett moraliskt ansvar hos journalisterna att förmedla sunda ideal till barnen, till denna kategori räknas Lars Rådhe, Staffan Hildebrand och Annika Strandell. Till den kategori som anser att lyssnaren själv får ta ställning kan Anders Tégner och Vera Celander räknas till, även om deras uppfattning om bandet skiljer sig starkt. Sedan har vi de, vars stånpunkt i frågan inte går att urskilja. Dessa är respektive reporter, My Persson för Svar direkt och Torunn Reinstad för Barnjournalen, programledaren Björn Fahlström för densamma, Bo Maniette som bara medverkar genom en dikt, Maria Marmgren som läser upp samma dikt, konstnären Ulf Sveningson som gjort illustrationen samt övriga redaktionsmedlemmar. Intervjuvobjekt faller i en egen kategori då det inte går att identifiera dessa. Samtliga har dock något negativt att säga om WASP, men det är omöjligt att säga hur representativt detta är, de kan ha fått ledande frågor och 92 Ibid, Hildebrand
det är också möjligt att de intervjuvat hundra personer. Anmärkningsvärt är att de inte frågat någon från målgruppen, den enda medverkande som varit på konserten är Anders Tégner. Det är också intressant att det är så få som talar om förbud med tanke på den uppfattning som programmet ger. Något som skulle kunna förklaras med att Siewert Öholm kan betraktas som vad som kan kallas för en moralisk entreprenör, en aktör som driver en tydlig linje mot vad han ser som ett hot, en så kallad ”folk devil”. Han driver denna linje igenom hela programmet och som tittare får man intrycket att tonen är hårdare än den är genom Öholms följdfrågor och
kommentarer.
En annan bidragande faktor är att det istället är tal om en annan typ av censur, en censur som heter moraliskt ansvar. I Svar direkt anser samtliga att Tégner borde ta sitt ansvar som journalist och inte skriva om detta blodiga och hemska och istället behandla musik. Om något, kan man säga att det moraliska ansvaret vad gäller detta, är att fördöma det och visa att det är fel. Här ser man tydligt en skillnad i uppfattningen om den journalistiska rollen: ”[SÖ] – Förstår du inget av ditt moraliska ansvar för vad ni lyfter fram, här är det kedjor och det är satansdyrkan ... det är en slags idealbildning som ni är ansvariga för tillsammans med dom, har du inget ansvar för det? [AT] – Som poptidning har vi inget moraliskt ansvar, vi skriver om det folk vill läsa om.” och lite senare också: ”[AT] Jag vet inte om de tar skada av det. [SÖ] –och du bryr dig inte heller om det? [AT] Jag vet inte, det är upp till psykologer att besvara och jag tror inte riktigt de heller kan svara riktigt. Jag har uppenbarligen inte tagit skada av det.”94
Tydligt är att det finns en varierande uppfattning om den journalistiska rollen, samtliga som får komma till tals i Svar direkt förutom Anders Tégner anser att den journalistiska rollen innebär att ta ett moraliskt ansvar gentemot läsaren och förmedla sunda värderingar. Även detta är något som gör att man felaktigt kan få intrycket att det talas mer om förbud än vad det görs. Tégner tar en totalt objektiv inställning och rapporterar bandet som de är utan att ta ställning för eller emot. De övriga anser att han gör fel och borde ta sitt moraliska ansvar och inte ge detta hemska så mycket utrymme utan att fördöma det. Detta ger intrycket av att de förespråkar en censur.
Tonårsuppror?
Av den fakta jag har fått fram kring ålder och bakgrund går det att se att WASP-motståndarna (inkluderat de som inte är för förbud) har en tydligt högre medelålder. Ett tydligt mönster är att
de som är yngre har lättare att acceptera WASP även om de inte nödvändigtvis uppskattar dem. Om man tittar på målgruppen och i vilka åldrar målgruppen finns så kan man säga att det finns en generationsskillnad i uppfattningen kring dem. Men ska man koppla detta till min hypotes så går det egentligen inte att säga att det varken falsifierar eller bekräftar den. Undersökningen ger indikationer på att hypotesen skulle kunna stämma, men inget mer. Jag kommer fram till att det finns en åldersskillnad men varför kan jag inte komma fram till. För att komma fram till varför behövs ett annat undersökningsmaterial om det ens är möjligt. Däremot inte sagt att det inte är möjligt att besvara varför det blev moralpanik när ett band med en image som inte kan anses vara unik kom till Sverige.
4. Avslutning
Resultat
I min undersökning har jag kommit fram till att det bara var ett fåtal som ansåg att ett förbud var aktuellt. De flesta ansåg att det istället låg på mediernas ansvar att fördöma såna här företeelser eller i bästa fall inte ta upp dem. Journalisterna ansågs ha ett moraliskt ansvar att visa att detta var fel, de skulle med andra ord söka ge barnen sunda ideal. Däremot är det omöjligt att hitta tydliga belägg för att det ska finnas någon slags generationskonflikt även om de yngre kan anses mer toleranta vad gäller WASP.
Anledningen till att WASP fick så stor uppmärksamhet hade egentligen inte så mycket att göra med deras image eller musik utan främst med avrättningsscenen i deras show. Att bandet också var populära bland mycket unga medförde att vi här såg ett sidoskott till videovåldsdebatten, problemet var det samma, barn fick se våld. Att inslaget hade en viss kristen framtoning där man talar om satanism ska främst ses som ett resultat av redaktionen och främst programledaren Siewert Öholm som är den som oftast drar de parallellerna. Tydligt är att han inte gör skillnad på bandets image och bandmedlemmarna som privatpersoner. De är enligt honom djuriska
satanister. Han är vad man kan kalla en moralisk entreprenör och WASP var här hans ”folk devil”.
Slutdiskussion
Om det ska vara möjligt att komma fram till varför uppståndelsen var så stor kring denna händelse måste jag återgå till den tidigare forskningen och teorierna kring moralpanik som jag
tidigare gick diskuterat. Tydligt enligt dessa är att WASP fick bli vad Cohen beskriver som en ”Folk devil”. De fick representera hotet som företeelsen hårdrock innebar. De stod i skottlinjen och var vad man skulle kunna kalla en tacksam måltavla, de hade inte särskilt stor reell makt, de hade ingen viktig ställning inom samhället, de kunde helt enkelt inte slå tillbaka och samhället var inte beroende av dem. Enligt Cohens tillägg till sin modell för moralpaniker som han ger i tredje upplagan av Folk devils and moral panics är detta viktigt i skapelsen av en ”folk devil”. Men först måste jag redovisa hur detta kan ses som en moralpanik.
Att det var moralpanik det handlade om är självklart eftersom de viktigaste elementen förekom. Debatten blossade upp kvickt i och med deras Sverigespelningar med mittuppslag i Expressen (trots att det bara var 700 som besökte konserten) och senare de båda inslagen i SVT. Även disproportionalitet finns det tydliga exempel på. Som när Lars Rådhe talar om hur en kvinna styckas på scen eller när Staffan Hildebrand tar upp ett våldsdåd som egentligen inte hade med musiken att göra. Båda yttranden är tydliga exempel på dispropotionalitet, när vikten av en företeelse överdrivs och där det förekommer direkta överdrifter kring vad som egentligen hänt. Inom samma kategori kan räknas den betydelse som bandets namn ges We Are Satans People som enligt Siewert Öholm får direkt bokstavlig betydelse, de sysslar med satansdyrkan. Det faktum att hela den svenska ungdomen är hotad genom att det var totalt cirka 1500 unga som besökte konserterna ifråga (de gjorde sammanlagt 3 Sverige spelningar varav jag bara har uppgifter om hur stor den i Stockholm var; ca 700 personer) är också ett tydligt exempel på dispropotionalitet.
Det visas en stor enighet kring vad detta innebär hos samtliga intervjuvade. Inslaget försöker visa på att det finns en stark koncensus kring detta hot hos det svenska folket i och med att samtliga ”vanliga människor” som interjuvas visar upp en oro inför denna företeelse. De gör också ett hemma hos besök hos en ”helt vanlig familj i TV-soffan”95 som får säga sitt och i övergången till studion säger reportern ”...det kommer från svenska folkdjupet, kan du svara på det Anders?”.96 Om det verkligen fanns en sådan stor enighet kring hotet är oklart men tydligt var i alla fall att redaktionen uppfattade att det fanns det.
Att oroselementet fanns där är tydligt i och med de yttringar av våld som detta sägs kunna medföra. Också den avslutande dikten är ett tydligt exempel på att det finns en stark oro.
95 Ibid, på länk från Allingsås 96 Ibid
Fienlighet mot bandet är också tydligt, de framställs som ett gäng ”fula gubbar på en scen”97 och är inget annat än djuriska satanister som bara vill tillfredställa sina sjuka lustar. Att det de facto inte dras någon gräns mellan deras image på scen och vilka de är som privatpersoner är ett tydligt exempel på rädslan för dem och etablerar dem tydligt som ”folk devils”.
Varför det blev just WASP kan enklast förklara genom begreppet ”volaitility”, nämligen att moralpaniker kan komma och gå mycket kvickt och på sätt och vis ligga i dvala under längre perioder. Just denna moralpanik är uppenbarligen en fortsättning på moralpaniken kring
videovåld som kom i och med videons intåg på marknaden. Detta kan jag sluta mig till utifrån det tydliga barntemat i inslaget, att det flera gånger tas upp hur unga barnen är och att detta band helt klart är barnförbjudet. Vad som får mest betydelse är också det visuella, den fejkade avrättningen blir den största symbolen i bandets uppträdande och för att citera Expressen där reportern frågar två av de unga konsertbesökarna om vad de tyckte ”’det här var det bästa vi sett!’ ... just det, sett! WASP fångade publikens uppmärksamhet med blodiga övningar...”98. Det var det visuella som var det centrala, och i detta fall en våldsyttring. Därmed är parallellen till skräck och våldsfilmer given. Parallellen är också given om man ser till de föreslagna lösningarna med censur som var exakt de samma som i videovåldsdebatten. Många andra var likheterna, även där angreps de som distribuerade denna ondska, i Svar direkt en rockjournalist i Studio S video uthyrare och filmförlag.
Denna moralpanik är en slags sammansmältning mellan två gamla moralpaniker, videovåld och hårdrock med betoning på videovåld. Den intressantaste frågan är om debatten kring videovåld inte längre varit aktuell om det då hade varit en sådan uppståndelse kring bandet. Om man ska lita till teorierna kring moralpanik så tvivlar jag på att det fått sådan uppmärksamhet. Enligt både den processuella och den atributionella modellen för att bedöma moralpanik så förklaras hur de olika moralpanikerna bygger på varandra. Efter att moralpaniken har ebbat ut finns fortfarande debatten inetsad i det samhälleliga medvetandet. Här i Sverige har vi till exempel debatten kring de nya drogerna som tydligen ska vara populära bland yngre. I det fallet hade vi GHB på nittiotalet som spreds i skolorna, nu har vi nätdrogerna man kan läsa om i
tidningarna som kan ses som en fortsättning på samma tema. Ofta dras paralleller till den tidigare debatten som i den snarlika debatten i Storbritannien där föräldrarna till en ungdom som dog på grund av drogbruk kunde ses i tidningar så sent som fem år senare när debatten kring droger var 97 Ibid,dikt av Bo Maniette, framförd av Maria Marmgren
uppe igen.99
Dispropotionaliteten är svårbedömd, samtliga teorier tar upp detta problem. Den populäraste lösningen är att relatera de påståenden som förekommer i media till hotets proportion eller fenomenets aktuella förekomst. Men som tydligt har framgått av min undersökning så är beskrivningen av den aktuella hotbilden, vilka konsekvenserna kommer att vara, oftast mycket vaga. Påståenden som detta kan ge upphov till våldshandlingar och dagens ungdom har redan en väldigt dålig framtidstro som vi inte borde försämra. Det enklaste sättet att bedöma detta är uppmärksamhet kontra förkomst. Där har vi rätt fasta siffror, ca 700 såg konserten i Stockholm Expressen trycker sedan en artikel om detta i mittuppslaget, en av de största tidningarna, då liksom nu. Alltså en tydlig dispropotionalitet.
För just denna händelse som jag undersökt så finns det en tydlig startpunkt. Artikeln i
Expressen var den första yttringen av dispropotionalitet, något som antyder att detta var en debatt större än Svar direkts redaktion och Siewert Öholm. Men svårigheten ligger i hur man ska
bedöma skillnaden i oron. Artikeln i Expressen kan man känna en upprörd stämning men inte den rena förfäran och vilja till förmynderi och censur som det förespråkas i Svar direkt. Detta kan som jag tidigare nämnde ses som resultatet av moralentreprenören Siewert Öholms kampanj. I vilket fall som helst så är det tydligt att det funnits någon slags underliggande oro som ger denna relativt lilla händelse ett enormt medialt utrymme. Men de exakta anledningarna är ytterst
svårgripbara för vilken undersökning som helst. Då måste hela den dåtida diskursen tolkas för att komma fram till exakt varför detta var så farligt. Därav behovet av dessa tolkningsmodeller av moralpaniker som ger möjlighet att beskriva extrema reaktioner på händelser som egentligen inte är av så allvarlig karaktär.
För att återgå till uppsatsens inledning och Mathias Svenssons påstående att moralpaniken är död100, så kan man snarast säga att de har bytt skepnad. Enligt Svenssons rapport, där han jämför videovålds och datavålds debatten, kommer han fram till att enskilda artiklar följer moralpaniska linjer, där självutnämnda experter uttalar sig om de stora faror som finns, och där stora hotbilder ritas upp från tvivelaktiga empiriska grunder. Däremot för de tidningar som ligger bakom dessa artiklar ingen klar linje mot dataspel utan har ofta artiklar som är positiva till dataspel. Om man ser till exempelvis DN så återfinns inte en enda artikel som kan sägas vara moralpanisk kring
99 ”Folk devils and moral panics” Stanley Cohen, inledningen 3e upplagan sid. xiii-xiv, New York 2002 (1972) 100 Medierna, medierådet och moralpaniken Mathias Svensson 2009
dataspel. När det gäller krav på statliga regleringar och liknande så är det närmaste man kan komma uttalanden från en psykolog med tvivelaktig trovärdighet i Expressen.101
Moralpaniker nuförtiden varar inte särskillt länge och sträcker sig oftast till sensationsartiklar där ingen tydlig linje finns mot någon företeelse. Det finns fortfarande enskilda personer som driver sin agenda mot en ”folk devil” men på grund av det stora antal röster och den stora mängd budskap som finns blir det svårt att driva sin fråga. En koncensus är nu omöjlig att uppnå, det finns för stor splittring inom media.
Vi har gått från ett informationssamhälle till ett kommunikationssamhälle. Tempot är ett helt annat och de meningsskapande instanser såsom massmedia har splittrats upp. Media är idag mer decentraliserat och bredare. Vi har ofta möjligheten att själva välja vad vi vill lyssna och se på och kan hitta alternativ till moralentreprenörer som Siewert Öholm som inte förut existerade. De gamla modellerna för moralpanik gäller inte längre i dagens samhälle, alla premisser har
förändrats, moralpaniken är död. Det krävs nu en ny modell för att beskriva dagens motsvarighet till moralpaniker om man i framtiden ska ha möjlighet att analysera dessa utan att trassla in sig i tolkningar av olika diskurser och målgrupper. Antalet budskap har, och kommer med största sannolikhet fortsätta, öka expotionellt. Vilka av dessa budskap är då relevanta att analysera?
Fortsatt forskning
För fortsatt forskning känns disproportionalitetsbegreppet mycket intressant eftersom den skapar så mycket av vår världsbild. Det är genom den som media fortfarande har makt över oss eftersom det är begrepp som inte bara kan härledas ur moralpaniker. Den förekommer även i vanlig
rapportering. När jag med några bekanta diskuterade kring vinkling av media kom vi in på schablonisering. Ett exempel som jag själv har erfarit var när jag sommaren 2006 såg
rapporteringen från Israel-Libanon konflikten där jag som vanligt såg rapporter om raketattaker och civila dödsoffer. Lite senare zappade jag förbi Al-Jaazera som det generösa TV-utbudet hade att erbjuda. Där såg jag bilder på vad som var den största demonstration jag någonsin sett, så jag