Mot en upparbetningsorienterad västtysk atompolitik

Från mitten av 1950-talet tog den tyska utvecklingen på kärnenergiområdet rejäl fart. Det hade mycket att göra med att ”Atoms for Peace” grovt räknat sammanföll med bildandet av två nya suveräna tyska stater. Särskilt efter ikraftträdandet av Parisfördraget i maj 1955 stod inte längre några hinder i vägen för en självständig tysk utveckling på kärnenergiområdet. Detta gällde endast Västtyskland, där det nya fördraget med de allierade genast fick till följd att ett särskilt Atomministerium bildades i oktober samma år.104 _{I Östtyskland blev situationen en annan, då} Sovjetunionen kopplade ett hårt grepp om utvecklingen. Men även här skedde en stark tillväxt inom kärnforskningen från ungefär samma tid, må vara i ett starkt beroendeförhållande med Sovjet.

Som en viktig komponent i den västtyska strategi, som tog form under senare delen av 1950-talet, ingick upparbetning av använt kärnbränsle. Tyskarna hoppades här inte bara på att an vända upp- arbetningen för eget bränsle, utan med tanke på den avsevärda kompetens som fanns i landets kemiska industri såg man framför sig stora exportmöjligheter – både av upparbetningstjänster och

102 _{Se till exempel /Radkau 1981/.} 103 _{/Müller 1990/, s. 8.}

av utrustning. En intressant aspekt var här att det västtyska atomministeriet, till skillnad från de flesta andra länder med planer på – eller redan existerande – upparbetningsanläggningar, inte ansåg att det var statens uppgift att bygga eller driva sådana anläggningar. Istället var tanken att den privata tyska kemiindustrin skulle spela huvudrollen.105 _{Det viktigaste tyska företaget} var här Hoechst, men även Bayer engagerade sig på ett tidigt stadium. BASF, som föreföll som en tänkbar partner, avböjde dock erbjudandet.106 _{En institutionell partner var det så kallade} Plutoniuminstitutet i Karlsruhe, som år 1958 döptes om till Transuraninstitutet och sedermera Kärnforskningsinstitutet, uppenbarligen till följd av att plutonium i allt högre grad kom att förknippas med militär verksamhet.

Samtidigt med satsningen på en inhemsk upparbetningsstrategi, med kemiindustrin och kärn- forsk nings centret som huvudaktörer, blev de västtyska politikerna drivande i det europeiska samarbete som växte fram på kärnenergiområdet från år 1957, då EURATOM bildades. Det tycks ha varit ett strategiskt viktigt sätt att snabbt få tillgång till utländsk – särskilt fransk – kunskap på kärnenergiområdet. Det starka västtyska intresset togs sig uttryck i att det blev en tysk, kemisten Erich Pohland från IG Farben, som kom att leda EURATOM:s arbetsgrupp för upparbetning.107 _{Den uppenbart starka politiska komponenten i EURATOM gjorde dock} kemi industrin misstänksam, och projektet kom aldrig någon vart. Det gjorde däremot ett motsvarande projekt som bedrevs i OECD:s regi. Det politiska inslaget var här betydligare svagare och det hela hade istället karaktären av ett rent affärsmässigt joint venture (även om man naturligtvis hoppades på statligt understöd). Pohland växlade över till OECD och blev där den första chefen för det internationella upparbetningsprojektet EUROCHEMIC, som förlades till Mol i Belgien.108 _{Den tyska kemiska industrins relation till EUROCHEMIC förblev} svalt, då den i praktiken var en konkurrent till en möjlig inhemsk upparbetningsindustri, men anläggningen i Mol kunde efter en del svårigheter och förseningar tas i drift 1966.109

Kemiindustrin var på det hela taget till en början entusiastisk och lät sig ryckas med av tidens allmänna atomeufori. Detsamma kunde knappast sägas om de tyska kraftbolagen. Dessa hade starka bindningar till den politiska känsliga kolindustrin, som såg sig hotad av de stormsteg med vilka kärnkraften tycktes vara på väg att rubba dess cirklar. Det gällde särskilt det största tyska kraftbolaget RWE.110 _{Kraftbolagen blev därigenom den egentligen bromsande parten i} Västtysklands strävanden efter civil kärnkraft. När de väl började intressera sig för kärnkraften bröt de – ungefär som Vattenfall i Sverige – mot den officiella politiska linjen i Västtyskland. Liksom i Sverige ville man på politiskt håll i Västtyskland ha tungvattenreaktorer, för att på så sätt undgå ett beroende av USA:s vid denna tid ännu unika anrikningsteknologi, men RWE och Bayernwerk, som tillsammans byggde Tysklands första kärnkraftverk i blygsam skala, favoriserade en lättvattenlinje.

Under 1960-talet blev den västtyska kemiindustrin försiktigare i sitt kärntekniska engagemang, bland annat till följd av att efterfrågan på kärntekniska produkter från kemiföretagen inte utvecklade sig så man förutsett. Framväxten av kommersiella kärnkraftverk gick långsammare än vad man under några euforiska år i slutet av 1950-talet hade förutsett. Därför blev det svårt att motivera någon särskild brådska ifråga om färdigställandet av upparbetningsanläggningar. När det inhemska spåret ifråga om upparbetning åter hamnade i blickfånget, efter idrifttagandet av EUROCHEMIC år 1966, finansierades det istället av staten. Tyskarna hade framgångsrikt förmått ta till sig stora mängder kunskap genom det internationella projektet, och erfarenheterna från EUROCHEMIC ville man nu exploatera inom Förbundsrepubliken. År 1967 påbörjades sålunda bygget av en första tysk upparbetningsanläggning i mindre skala i Karlsruhe (på tyska

105 _{/Müller 1996/, s. 550, /Tiggemann 2004/, s. 89.} 106 _{/Tiggemann 2004/, s. 59} 107 _{Ibid., s. 91.} 108 _{Ibid., s. 91f.} 109 _{Ibid., s. 93.} 110 _Intervjuer.

vanligtvis omnämnd som Wiederaufarbeitungsanlage Karlsruhe, WAK). Det var ett pilotprojekt som utnyttjade den så kallade PUREX-processen. De första använda bränsleelementen anlände 1969 från forskningsreaktorn FR-2, men först två år senare, 1971, kunde själva upparbetningen påbörjas – för första gången i Tyskland. Anläggningen finansierades helt och hållet av staten, men man drog nytta av personal och kunskap från den privata kemiindustrin. Fram till år 1990, då anläggningen lades ned, skulle genom åren sammanlagt 208 ton använt bränsle komma att upparbetas.111