• No results found

Musikaliska krav

In document ETT STÖRRE GREPP (Page 31-34)

5.1 El Sistema som musikalisk verksamhet

5.1.4 Musikaliska krav

I de tre fokusgruppsamtalen beskriver lärare att det finns en spänning mellan konsertverksamhet och vardagen inom ES, mellan verksamhetens process och produkt. Lärarna ger uttryck för en ambivalens i den här balansakten och de betonar hur viktigt det är att det inte blir för mycket konserter samtidigt som de förstår vikten av att genomföra konserter för att visa upp sin verksamhet. Lärarna framhåller att samarbeten och konserter ska ske på verksamheternas villkor med barnens bästa i fokus. Många lärare framhåller att den vardagliga undervisningen är det absolut viktigaste och att konsertverksamheten tycks ha fått för stort fokus bland annat på grund av en medial hype. Den mediala hypen och att barnen tidigt är med på stora konserter gör att barnen blir vana vid de stora sammanhangen och konserterna och det är något som lärare uppfattar som problematiskt.

René: Nu vill jag haka på det. Därför att jag känner en viss frustration när det gäller dom här... att vi ska liksom prestera en fantastisk konsert väldigt snabbt.

Rut och Emma: Mmm

René: Gärna utåt där media kan komma och alla... ”Kolla vad dom har gjort!” Liksom fantastiskt. Alla vill liksom ha kickar och även media... ”Wow” Det är en explosion och dom har lyckats och alla vill liksom ha det här ruset va. Herre Gud, det som fixas där kanske inte funkar än med våra barn. Kan inte vi vara med och beställa så att det blir mer på ett barnsätt. På ett mer... Delaktighet är någonting mer som vi börjar tänka runt träffarna. Att det kan bli en annan sorts konsert, där även publiken kan vara med vissa sätt. Inte det här konsertkonsert...

Rut, Samuel, Emma: Nej.

René: Alltså börja tänka om runt det. Och i och med att vi inte riktigt fått bra ihop med nån kör, det har inte landat och jag hör vad du säger att ni ändrat i Göteborg... Man tänker mycket runt omkring konsertverksamheten. Varför gör vi konsert?

Rut, Samuel, Emma: Mmm

René: Är det för att visa att vi är så himla bra pedagoger, att vi har lyckats med dom här barnen som är helt omöjliga eller bla bla bla.

Emma: Åh, nej.

René: Det kan finnas jättemycket nivåer på det här. Emma och Samuel: Mmm

René: Hold your horses där också liksom. Samuel: Ja, verkligen!

Emma: Verkligen, verkligen!

René: Lägg ner ambitioner. Vad är det viktigaste? Det är att dom tycker att det är roligt och att det är ett möte. Gång på gång.

Tim: Som vi pratade där om orkestern också att det är viktigt att dom har en egen repertoar som får vara hur vinglig som helst men att det är en egen repertoar. Att dom bär musiken helt själva.

Samuel: Ja.

Rut och René: Precis

Tim: För jag tycker att det är fantastiskt, det när man samarbetar med proffsmusiker och så vidare för då åker man med i musiken och blir väldigt inspirerade och så där men det är en jättestor poäng att bara liksom knacka sej igenom en enkel låt helt själva. Bära det helt själva liksom.

Emma: Absolut.

Rut: Verkligen. Det är jätteviktigt. René: Det måste finnas både ock.

René beskriver en balansakt mellan den offentliga konsertverksamheten och ES vardag och av citatet framgår att hon upplever frustration över att de, det vill säga vi, snabbt förväntas prestera en stor konsert för en publik, för dom. René ifrågasätter motiven bakom

konsertverksamheten och ifrågasätter både dess form och syfte. Genom sin retoriska fråga sätter René ord på något som flera lärare berör under samtalen, nämligen en tendens där konserternas syfte är att visa för utomstående betraktare, dom att vi är så himla bra

pedagoger. Av detta uttalande, men även av andra framgår att lärare upplever sig ifrågasatta

och mer eller mindre tvingade att visa upp ett gott musikaliskt och känslomässigt gripande resultat i form av en konsert, vilket leder till frustration hos lärare. Möjligtvis är det så att avsaknaden av alternativa sätt att visa på resultat inom ES gör att det läggs extra stort fokus på konserten som resultatredovisningsform och ett tecken på att ES i första hand betraktas som en musikalisk verksamhet. De venezuelanska ES-verksamheterna sätter ett hårt tryck på de svenska ES-lärarna att leva upp till i sina nystartade verksamheter och det ger René uttryck för i citatet.

René lyfter i citatet fram en viktig dimension av ES som pedagogisk verksamhet genom att sätta fokus på verksamhetens elever och pedagoger. Genom det här uttalandet får vi en starkt generaliserad bild av ES:s elever som är negativt laddad och möjligtvis kan detta tolkas som att detta är en uppfattning som utomstående har om verksamhetens målgrupp. Renés starka kritik tyder på att hon inte uppfattar barnen som omöjliga utan snarare att det är en orimlig förväntan att de i ES efter så kort tid förväntas prestera en häftig konsertupplevelse. I kontrast till detta lyfter René fram att det är viktigare att eleverna har roligt och att det är ett

kontinuerligt möte och hon ansluter sig därmed till de lärare som betonar vardagens betydelse.

Vardagen beskrivs med ord som kontinuitet medan konsertupplevelserna återigen beskrivs med ord som wow, explosion och kickar, alltså med en känslomässigt inriktad retorik, vilket tidigare berörts.

Tim bekräftar Renés beskrivning av balansakten mellan vardagen och konsertverksamheten genom att framhålla vikten av att eleverna får bära musiken helt själva, det vill säga att eleverna ges möjlighet att göra musiken till sin och inte vara beroende av proffsmusiker på konserter. Därmed ifrågasätter även Tim konserternas form och roll i verksamheten. René och Rut avslutar citatet genom att bekräfta och förstärka vikten av att barnen får bära musiken själva. Det här avsnittet knyter på så sätt an till El Sistema som en bildningsinriktad musikalisk verksamhet. I ett annat fokusgruppsamtal uttrycker sig lärare så här om balansen mellan konsertverksamhet och vardagen i ES:

Cecilia: Det där är också nånting som vi på nåt sätt har lärt oss. Vi vill liksom... Nej, men nu ska vi inte ha så mycket konserter för vi behöver få det här att bara rulla på liksom, den här vardagslunken.

Katarina: Fast det tycker jag inte vi har fått till. Du bara snackar om det men det är ändå konserter om en vecka eller vad är det?

Cecilia, Katarina, Beatrice, Fredrik, Petra, Emma: (Skrattar) Beatrice: Ja, vi tänker på att dra ner men vi vill att det ska vara... Katarina: Vi vill att det ska vara

Cecilia: Ja, lite senare. Det är i alla fall, att börja va på bordet...

Fredrik: Men jag tycker nog, när dom var nere i stadshuset där, dom var mycket nöjda med sej själva.

Cecilia och Katarina: Mmm

Fredrik: Så att jag tror det är, som det heter i Sverige, lagom är bäst. Katarina och Cecilia: Mmm

Petra: Men det var nog en lagom utflykt för dom barnen i den situationen. Katarina: Ja, det tror jag.

Fredrik: Ja, det tror jag också. Cecilia: Det tror jag.

Fredrik: Ja, men sen är det väl vad man har för värde.... alltså vad man sätter värde på och inte sätter värde på.

Det tycks även i detta kollegium råda konsensus bland lärarna om att det är problematiskt att uppnå balans i relationen mellan konsertverksamhet och den vardagliga pedagogiska verksamheten. Lärarna uttrycker att konsertverksamheten tagit mycket fokus men även att det är viktig för eleverna att få uppträda på konserter, att få visa på resultat. Katarinas motsägelse av Cecilias uttalande och de bifallande skratten hos övriga åhörare kan ses som ett exempel på att detta fortfarande är en angelägen balansakt som diskuteras i kollegiet.

In document ETT STÖRRE GREPP (Page 31-34)