Myndighetsbeslut

Samma resonemang som ovan gäller förstås avseende villkor vars innebörd är att det för att den försäkrade ska utfå ersättning måste ha utfärdats ett myndighetsbeslut av ett eller annat, förmodligen angivet, slag. Kravet på förekomst av ett myndighetsbeslut formulerat som ett villkor torde allt som oftast utgöra ett rättsfaktum, och i dessa fall även ett momentant sådant. Det kan emellertid givetvis tänkas undantag från detta.

Det avgörande är för bedömningen är om det föreskrivna villkoret innebär att myndighetsbe-slutet utgör en förutsättning för att den ifrågavarande skadan ska omfattas av försäkringen, t.ex. att myndighetsbeslutet är det som orsakar skadan. Om myndighetsbeslutet enbart har värde som bevisning för en inträffad, av försäkringen omfattad, skada ska villkoret inte till-mätas betydelse.

4.2.6 Särskilda frågor

4.2.6.1 Sena skadeföljder

Ett av de klassiskt stora problemen vad gäller preskription är hur sena skadeföljder ska hante-ras. I förarbetena förklaras att detta enligt dagens regler beror helt på försäkringsvillkorens utformning.⁸⁴ Vad detta innebär i praktiken ska i det följande göras ett försök att bringa klar-het i, först ska emellertid ges en problembeskrivning.

De skador som en skadehändelse orsakar kan delas in i två kategorier, primärskador och följdskador. Med primärskada avses den huvudsakliga skada som direkt orsakats av skade-händelsen, t.ex. det öppna sår som kan bildas av trauma mot huvudet. Detta sår i sig är emel-lertid sällan den enda följden, utan denna primärskada kan medföra flertalet följder för den skadelidande t.ex. akut smärta vilket också kan beskrivas som fysiskt lidande av övergående natur, kostnader för akut vård, eller bestående men i form av ett vanprydande ärr. Dessa följ-der, som alltså kallas följdskador, är det som generellt ligger till grund för berättigade anspråk på försäkringsersättning.⁸⁵

En betydande osäkerhet har funnits gällande vilken sorts skada som skulle vara av betydelse för preskriptionsfristens utgångspunkt vid tillämpning av såväl kännedomsrekvisitet som ”gö-ras gällande”-kriteriet enligt tidigare regelverk. Doktrinen lutade åt en tolkning av Högsta domstolens praxis som innebar att varje följdskada, det vill säga varje anspråk, i sig skulle ge upphov till en särskild preskriptionsfrist, medan Svea hovrätt i RH 2008:78(vilket överklaga-des, men prövningstillstånd inte beviljades i HD) menade att primärskadan skulle vara ut-gångspunkt för de akuta besvär som följde av denna, medan senare uppkomna besvär av be-stående art skulle ge upphov till andra preskriptionsfrister.⁸⁶

Enligt dagens regler är det emellertid klarlagt att varje anspråk ska bedömas för sig. Det är inte tillräckligt att det inträffat en händelse vilken potentiellt kan leda till en följd som kan grunda ett berättigat anspråk, vilket innebär att preskriptionsfristen börjar löpa för ett anspråk som grundar sig i en specifik följdskada när det som berättigar till ersättning för den

ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  ifrågava-  

84 Prop. 2012/13:168 s. 32

85 Undantaget från detta är summaförsäkringar, se avsnitt 4.2.4.2

rande följdskadan inträder.87 På så sätt är det alltså försäkringsvillkoren som avgör hur ska-dorna ska delas upp.

Vad gäller skador som inleds med att vissa besvär uppstår i ett tidigt skede men som först i och med att de förvärras föranleder den försäkrade att begära ersättning gäller att preskript-ionsfristen måste räknas från den tidpunkt då skadan nått en tillräcklig grad för att ett berätti-gat ersättningsanspråk ska föreligga. Detta kan i teorin innebära att en skadelidande som vän-tar med att begära ersättning för att denne envist tror på bättring riskerar att gå miste om sin rätt till ersättning. Detta förutsätter emellertid att den försäkrade skulle fortsätta tro på bättring tio år efter att rätten till ersättning uppstod, risken för detta får anses vara försumbar.

Eftersom att preskriptionsfristen inte är kopplad till något konstant, t.ex. skadehändelsen eller dess direkta följd i form av primärskadan är det ingen betydande risk att försäkrade drabbas av sena skadeföljder vilka de inte kan begära ersättning för. Härom har givetvis även det fak-tum att preskriptionstiden numera uppgår till tio år betydelse. Emellertid finns det en annan sida av myntet. Eftersom att inte rätten till framtida potentiella anspråk preskriberas, som hade varit fallet om man hade valt t.ex. skadehändelsen som utgångspunkt, så finns det inget rättsligen föreskrivet stopp vad gäller potentiella anspråk på ersättning för skadeföljder som har sin grund i en viss skadehändelse. Detta är upp till försäkringsbolagen att hantera genom försäkringsvillkoren, emedan alternativet till detta är att finna sig i att det under oöverskådlig tid finns potentiella anspråk vilka grundar sig i en skadehändelse som kan riktas mot bolaget. Det enklaste sättet att göra detta torde vara att i villkoren begränsa ersättningen till att gälla följder som visat sig inom x antal år från skadehändelsen. Ett sådant villkor skulle medföra att den tid under vilken bolaget riskerar anspråk är x plus tio år. Det kan givetvis tänkas andra sätt att använda sig av villkoren för att uppnå samma effekt.

4.2.6.2 Villkor som strider mot de tvingande reglerna

Preskriptionsregeln i försäkringsavtalslagen utgör tvingande lag, innebärande att avtalsbe-stämmelser som står i strid med regeln och som innebär en nackdel för den försäkrade är utan verkan i avtalsförhållandet. Syftet med att ge den aktuella bestämmelsen status som tvingande

lag är att skydda de försäkrade, som är den svagare parten i rättsförhållandet, från förekoms-ten av oskäliga villkor om preskription.⁸⁸

Det kan tänkas att de föreskrivna villkoren kolliderar, det vill säga på något sätt står i strid, med det som preskriptionsreglerna stadgar. Givetvis står alla sorters villkor som uttryckligen föreskriver en kortare preskriptionsfrist eller en tidigare utgångspunkt än inträdet av förhål-landet som berättigar till skydd för densamma i strid med preskriptionsreglerna. Villkor av detta slag blir ogiltiga och ska bortses ifrån, vilket följer direkt av 1:6 1 st. FAL.

Av samma lagrum följer emellertid att reglerna enkom är tvingande till den försäkrades för-del. Om villkoren försäkringsbolaget en utgångspunkt som är mer fördelaktig för den försäk-rade än vad reglerna föreskriver blir denna gällande.⁸⁹ Ett exempel på detta är om det före-kommer ett villkor som föreskriver att preskriptionsfristen ska räknas från den tidpunkt då den försäkrade har erhållit tillräckligt underlag för att kunna göra gällande anspråket. Ett vill-kor med sådant innehåll påverkar inte tidpunkten för inträdet av det förhållande som berätti-gar till skydd, men skjuter ändå på preskriptionsfristen till detta senare tillfälle. Villkor av dylikt slag ska alltså beaktas vid bestämmandet av preskriptionsfristens utgångspunkt.