Hundar används inom flera områden för att spåra människor, djur och föremål, bland annat i Cristescu, m.fl. (2015) och Cablk, m.fl. (2006) efterforskningar för att hitta koalaexkrement och för att kartlägga ökensköldpaddor. Hundars utvecklade luktsinne gör att de kan få upp vittring och finna människor och saker på ett sätt som människor inte kan själva. Enligt Fenton (1992) har en brukshund (en schäfer till exempel) i genomsnitt 220 miljoner luktceller medan en människa har fem miljoner. Hundars doftkänslighet är även upp till 100 gånger större än hos människan. Det gör att hundar kan få upp vittring av människor på sjön och kan hjälpa de som söker efter människor på sjön att hitta de försvunna. Vittring som hundar får upp kommer från dofter som består av spårmolekyler som sprids från människor. Även Cablk, m.fl. (2006) tar upp att en hunds luktsinne är 100 gånger känsligare än en människas och menar att hundar har en stor kapacitet för sitt luktsinne.
Sjöräddningshundar söker med hjälp av vittring på sjön vilket andra sökmetoder som finns i dagsläget inte kan göra. Därför kan sjöräddningshundar alltid vara ett komplement till de redan existerande sökmetoderna på sjön, eftersom hundens luktsinne är överlägset människans. Jämförelsevis använder Polisen i princip alltid hundar i eftersök av försvunna personer på land. Ett exempel då hundar används i eftersök är från en studie genomförd av Cristescu, m.fl. (2015) som skriver att koalaexkrement är svårt att se för människan då de lätt döljs under löv på marken. Men detta är inget problem för en sökhund då hundar uppfattar doften som exkrementet avger. Vegetationen på marken kan påverka tillgången på hur mycket doft som sprids men det är inget som påverkar upptäcksförmågan hos en sökhund. Detta kan utnyttjas på liknande sätt på sjön.
Det finns flera väderförhållanden som gör att de traditionella sökmetoderna inte är effektiva. Det kan vara då sikten är dålig som i mörker, dimma eller snöstorm då det inte går att se omgivningen och om någon då är ute på sjön. Men sjöräddningshunden är som sagt inte beroende av god sikt för att kunna känna dofter vilket gör att den kan användas under dessa förhållanden och då känna vittring och finna människor. Även om sikten är god kan människor vara svåra att se på sjön eller befinna sig på öar och kanske då inte vara synliga. Då kan hunden fortfarande känna vittring av människor och finna dem. Hunden behöver heller inte gå i land på öar för att söka av dem utan känner om det finns någon där vilket sparar mycket tid då det är tidskrävande att gå i land på öar och söka av dem.
I en del väderförhållanden kan vittringen vara svår att uppfatta för hunden eller för hundföraren att finna källan till. Då kanske inte hunden är lämplig att använda. Det kan till exempel vara när det är varmt i luften eftersom vittringen stiger och sedan faller den ner på något annat ställe. Mer övningar för att veta vid vilka temperaturer det inte går att härleda vittringen längre skulle behövas för att kunna avgöra när det inte går att använda hunden längre. Om hundförarna däremot lär sig mer om hur dofter sprider sig i värme skulle de kanske kunna räkna ut varifrån vittringen härstammar och då skulle hunden även kunna vara lämplig att använda i varmt väder.
I hård blåst (ca 15-20 m/s) när virvelvindar bildas och doften inte går att härleda till något ställe fungerar inte hunden som sökare då den kommer ha svårt att uppfatta vittring.
7 DISKUSSION
Resultatet av denna undersökning visar att det var svårt att överföra de sökmetoder som används för eftersök av försvunna personer på land med räddningshundar för att kunna använda dem till sjöss för eftersök med sjöräddningshundar. Detta beror på att det inte har funnits någon generell eller beprövad metod för att kunna överföra sökmetoder från ett område till ett annat. Förutom denna svårighet har även sökmetoderna som används i dagsläget vid eftersök på sjön med sjöräddningshundar redan överförts i den mån att de har utvecklats genom erfarenhet och kunskap av hundförare som väl känner till vilka sökmetoder som används på land och som har anpassat dessa till förutsättningarna på sjön.
Hade en redan beprövad metod för överföring av sökmetoder funnits och därmed kunnat användas i denna studie tror författarna ändå inte att resultatet av studien skulle blivit så mycket annorlunda eftersom sjöräddningshundekipagen idag redan har överfört en del av sökmetoderna. Resultatet av studien ser författarna som början till en dokumentation på hur sjöräddningshundar används, vilka sökmetoder de använder och hur dessa kan utvecklas och när en sjöräddningshund är lämplig att använda.
En undersökning av omvandlig av kunskap genomfördes för att tydligt kunna visa i vilka steg kunskapen om sjöräddningshundar befinner sig. Kunskapen om sjöräddningshundar tycker författarna ligger på det tredje steget, kombinering. Denna studie har samlat information och data om sjöräddningshundar och sökmetoderna som ekipagen använder i dagsläget. Dessa har blivit dokumenterade, för att arbetet med sjöräddningshundarna ska kunna komma vidare. Detta kan hjälpa Sjöfartsverket att komma vidare till det fjärde steget, internalisering då kunskapen ska samordnas mellan personer inom organisationen vilket den lättare kan göras om den finns dokumenterad.
Området som studien har behandlat och utrett är ett nytt område i den mening att det inte finns någon tidigare forskning att jämföra resultaten med. Utöver detta har det också varit svårt att få tag på data och relevant forskning för att stödja arbetet och som arbete hade kunnat bygga vidare på. Därför går det inte att validera studiens resultat med tidigare undersökningar men resultatet kan istället valideras av experter inom området som till exempel sjöräddningshundförarna och utbildare av sjöräddningshundar.