FÖR EGEN RÄKNING
NäR NORDEN FöRLORADE FINLAND
Alec Aalto blev jur.kand. 1967. Finlands am- bassadör i Stockholm är han sedan 2006. Han var tidigare ambassadör i Wien och Rom. Statssekreterare för EU-ärenden var Alec Aalto 1997-2003.
Han har också varit statsrådets informations- chef och presschef vid Utrikesministeriet.
Norden, de fem nordiska länderna har blivit ett begrepp. Både geografiskt – trots att de fem länderna egentligen inte utgör något klart avgränsat område – och framför allt politiskt, som en samhällsmodell. Flera av de nordiska länderna har i olika skeden av historien haft sin storhetstid, men alla är idag starka demokratier med en högt utbildad befolkning och ett välfungerande samhällssytem.
Romarriket utsträcktes aldrig till Norden, som för tvåtusen år sedan var militärt och ekonomiskt ointressant. Sedermera blev de nordiska vikingarna en maktfaktor i Europa, både i öster- och västerled. Inom Norden har makten skiftat under de senaste tusen åren mellan de tre kungadömena Danmark, Norge och Sverige. Emellanåt har den nordiska maktsfären utsträckts till Baltikum och Nordtyskland, men med tiden har Norden återförts till sina traditionella gränser.
I detta Norden har Finland haft en särställning som ett gränsområde mot öster, avskiljt från Skandinavien genom Östersjön. En annan skiljande fak- tor är språket, finskan, som inte är ett indoeuropeiskt utan ett uraliskt språk. Med det ryska språkområdet, den ortodoxa kyrkan och stormakten Ryssland i öster var det inte självklart att Finland skulle utvecklas till ett nordiskt land. Märkesåret 1809 ger anledning till några reflektioner om detta.
När Finland kom till Norden
Människor har kommit och gått i Finland i tiotusentals år, men en starkare inflyttning började kanske för fyra tusen år sedan. Finska har alltid talats i hela Finland, svenska i kusttrakterna sedan ett, kanske två tusen år. När kris- tendomen på 1100-talet kom från Sverige till det som idag är Finland, upp- gick befolkningen till mindre än 50.000 människor, uppdelade på tre finska stammar i landets sydvästra, centrala och östliga delar. Någon statsbildning existerade inte. När det svenska väldet samtidigt etablerade sig i Finland var Alec Aalto
det inte likt normandernas erövring av England, inget avgörande årtal som ”1066” med slaget vid Hastings. Det var en gradvis processs, som räckte ett hundratal år. Det kan inte ha varit lätt för missionärerna och de världsliga företrädarna för den svenska kungamakten att hitta alla hedningar i de glest befolkade obygderna.
Avgörande var att kristendomen kom från väster genom den katolska kyrkan. Hade den kommit från öster genom den ortodoxa kyrkan stödd av Novgorod eller Moskva, skulle Finlands framtid ha gestaltat sig helt annor- lunda. Något tredje alternativ till väst eller öst fanns knappast. Att tro att de finska stammarna hade fått leva ostört och kristna sig på egen hand är som att hävda att Finland 1941 kunde ha valt att ställa sig utanför konflikten mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland.
Den svenska erövringen på 1100-1200-talet gjorde naturligtvis inte Finland till ett nordiskt land i dagens bemärkelse. Inte heller Sverige var det. Men med tiden utvecklades ett samhälle byggt på lag och en ordnad förvaltning, utan livegenskap. Finland, fram till 1400-talet kallat Österland, integrerades fullständigt i det svenska riket och upplevde därigenom också perioden med ett enat nordiskt kungadöme, Kalmarunionen. Gränsen mot Ryssland slogs fast i två freder på 1300- och 1400-talet och förändrades inte nämnvärt trots upprepade krig.
Finland var ingen koloni eller besittning på andra sidan havet utan ett landskap bland andra. Finländare deltog i riksdagens arbete i Stockholm och följde kungen i stormaktstidens krig på den europeiska kontinenten. Gustav Vasa gjorde finländarna till goda lutheraner inom den svenska reformerta kyr- kan. Den svenska centralförvaltningen, en modell för många länder i Europa, gällde i Finland, liksom också 1734 års lag. I slutet av 1700-talet utgjorde Finland en tredjedel av kungarikets areal med en fjärdedel av dess befolkning. Förvaltningens och överklassens språk var svenska, men en stor majoritet, omkring 85 % av befolkningen, var finskspråkig.
Finland utanför Norden
I det stora dramat mellan Napoleon och Storbritannien var det Finska kriget 1808-09 ett sidonummer, där huvudaktörerna inte uppträdde. Ryssland fick av Napoleon i uppgift att tvinga Sverige med i kontinentalblockaden mot England och drog motvilligt och dåligt förberett i krig. Avsikten var inte att erövra Finland, men när större delar av landet rätt snabbt hade fallit i ryska händer måste det ha verkat förnuftigt att flytta fram Rysslands gränser till Bottniska viken. Ålands strategiska position och framför allt Sveaborgs bety- delse för St Petersburgs säkerhet var starka militära faktorer.
Delar av den finländska eliten såg den ryska erövringen som en möjlighet att på sikt ge Finland en tryggare existens. Krigen mellan Sverige och Ryssland
När Norden förlorade Finland 329 på 1700-talet hade inneburit stora prövningar för Finlands befolkning och gränsen hade flera gånger flyttats västerut. Kejsar Alexander I uppfyllde skickligt de finländska förväntningarna genom att lova upprätthålla den sven- ska konstitutionen och lagstiftningen samt garantera böndernas frihet, kyrkans ställning och adelns privilegier. År 2009 har vi kunnat fira 200-årsminnet av grundandet av regeringskonseljen/senaten alltså det autonoma Finlands regering samt Högsta Domstolen.
Finländarna svor trohet till storfursten/kejsaren men Finland förblev till samhällsformen mer svenskt än Sverige självt, något av ett gustavianskt museum, och bevarade därigenom också den nordiska prägeln. De kulturella banden till Sverige klipptes aldrig av, även om den finska nationalismens upp- vaknande med tiden försvagade det svenska språkets ställning. ”Svenskar äro vi icke längre, ryssar vilja vi icke bliva, låtom oss vara finnar!” var ett slagord från början av den ryska tiden som kunde ges en ny innebörd, allteftersom den finska nationalkänslan växte.
Det nordiska arvet hotades kring sekelskiftet när Ryssland gick in för att ersätta den lokala lagstiftningen med rikets allmänna lagar. Förryskningen bromsades år 1905 av nederlaget i kriget mot Japan och den sociala oron i huvudstaden St Petersburg. Finland fick en ny vallagstiftning, och det är något av en paradox att storfurstendömet Finland som första land i Europa införde allmän rösträtt, och som första land i världen gjorde kvinnor valbara till ett par- lament. En signal till de nordiska länderna från ett land som formellt låg utan- för deras krets, men i många avseenden hade bevarat sin nordiska indentitet.
Ett nordiskt land på nytt
Frigörelsen från Ryssland genom självständighetsförklaringen den 6 decem- ber 1917 och det sovjetiska erkännandet av denna ställde Finland inför flera vägval. Det första valet – påtvingat och smärtsamt – kom i form av inbördes- kriget våren 1918. En seger för den röda sidan skulle förmodligen ha fört lan- det in i Sovjetunionens maktsfär och på sikt gjort Finland till en rådsrepublik. Den vita segern medförde ett nytt val, och det borgerliga Finland satsade på en monarki med en tysk prins som kung och på en nära allians med Tyskland. Det tyska nederlaget i världskriget gjorde ett snabbt slut på denna utrikespo- litiska felsatsning och Finland blev en republik utan storpolitiska bindningar. ”Ryska äro vi icke längre, tyska kunde vi icke bliva, låt oss alltså bli nordiska” kunde man ha tolkat läget.
Misstron mot Sovjetunionen och rädslan för kommunismen ställde demokra- tin på hårda prov i 1930-talets Finland. Risken för en kantring mot en höger- diktatur av polsk eller baltisk modell var överhängande. Den nordiska modellen med ett fungerande samarbete mellan borgare och den demokratiska vänstern visade sig dock starkare, och såren efter inbördeskriget läktes med tiden.
I utrikespolitiken sökte Finland på 30-talet en nordisk orientering med sikte på en försvarsallians och en gemensam neutralitet i händelse av ett europe- iskt krig. Därav blev intet, och 1939 angreps Finland av Sovjetunionen. Den svenska hjälpen under vinterkriget var betydande, och Finland överlevde som självständig nation men med svåra förluster. Den tyska ockupationen av Danmark och Norge, Sveriges neutralitet och Finlands inträde i Tysklands krig mot Sovjetunionen splittrade sedan Norden både politiskt och psykologiskt.
De nordiska länderna gick in i efterkrigstiden märkta av mycket olika erfarenheter. Det tog tid för Finland att helt integreras i det nordiska samar- betet. Vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen och den finländska neutralitetspolitikens specifika karaktär satte gränser för ett säkerhetspolitiskt samarbete, däremot inte för det nordiska lagstiftningsarbetet eller kultursam- arbetet.
I det nya Europa har hindren för ett fördjupat nordiskt samarbete försvunnit. Samtidigt är det lätt att visa på skillnaderna; av fem länder är tre med i EU, tre – men inte desamma – i Nato, och ett i eurozonen. I lagstiftningsarbetet är det uppenbart att motorn nu är EU, inte Nordiska rådet. EU är en referensram för alla de nordiska länderna, och för Finland den centrala garanten för eko- nomisk och säkerhetspolitisk trygghet. Men en union med snart ett trettiotal länder är för stor och heterogen för att fungera som en samhällspolitisk och kulturell gemenskap. För våra fem länder är Norden fortfarande den naturliga gemenskapen. Om vi dessutom kan vidareutveckla den nordiska välfärdsmo- dellen till nytta för våra europeiska partner, så mycket bättre.
Det är ingen händelse att det smått historiska regeringsmötet mellan Finland och Sverige i Tavastehus den 14 maj 2009 som första rubrik i sitt gemen- samma uttalande har parollen “Ett starkt Norden i dagens värld”.