Närmare beskrivning av anläggningar och system i basscenariot

2.1.4.1 FUD

SKB bedriver sedan länge ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete. En översikt av dagsläget och planerna under de närmaste åren återfinns i FUD-program 98. De i detta sammanhang viktigaste avsnitten är de som berör lokalisering och teknik.

Lokalisering

En översiktlig redogörelse avseende för- och nackdelar med en lokalisering till olika delar av Sverige ges i Leijon (1998), och en lägesredovisning av lämpliga geovetenskapliga

platsvalskriterier finns i Ström et al (1998). Viktig information finns också i de publicerade förstudierapporterna från Storuman och Malå samt i de preliminära slutrapporterna från Nyköping, Östhammar, Oskarshamn, Tierp, Älvkarleby och Hultsfred.

Teknik

Verksamheten är mycket omfattande och berör främst följande delar av djupförvarskonceptet: kapsel, barriär och återfyllnad, slutförvarsteknik och återtag från djupförvaret. Vidare pågår och planeras ett antal fullskaleförsök vid Äspölaboratoriet varav de viktigaste är följande:

prototypförvar, provning av olika återfyllnadsmaterial, demonstration av deponeringsteknik och återtag av kapslar, långtidsprov av buffertmaterialets funktion och injekteringsteknik . En

närmare beskrivning ges i avsnitt C.1 i bilaga C.

2.1.4.2 Transportsystem

Det existerande transportsystemet är huvudsakligen baserat på sjötransporter och dess huvudkomponenter är fartyget M/S Sigyn, transportbehållare och transportutrustningar vid kärnkraftverk och övriga anläggningar. Systemet är utformat för att kunna användas för alla typer av avfall.

Vid transporterna används behållare som konstruerats för att uppfylla höga krav på

strålskärmning och klara stora yttre påkänningar. Använt bränsle, härdkomponenter och interna delar transporteras i cylindriska transportbehållare. En sådan transportbehållare rymmer 3 ton bränsle. För transport av medelaktivt avfall till SFR används strålskärmade stålbehållare. De rymmer ca 20 m3 avfall och den maximala transportvikten per behållare är 120 ton. För lågaktivt avfall från driften används standardcontainrar. Sådana kommer även att kunna användas för huvuddelen av rivningsavfallet. För närvarande omfattar systemet 10 transportbehållare för använt bränsle, 2 behållare för härdkomponenter och 27 behållare för medelaktivt avfall. Vid lastning och lossning transporteras behållarna kortare sträckor mellan lager och fartyg med speciella terminalfordon. För närvarande används fem fordon.

I basscenariot antas det att ca 750 km sjötransporter utförs från inkapslingsanläggningen vid CLAB till en hamn för en eventuell vidare transport med järnväg till djupförvaret. Det

inkapslade bränslet placeras i transportbehållare av liknande typ som används för bränslet idag. Transporter av övrigt långlivat avfall och driftavfall från CLAB, inkapslingsanläggningen och Studsvik planeras ske i speciellt utformade transportbehållare. En närmare beskrivning av transportsystemet finns i Ekendahl och Pettersson (1998).

2.1.4.3 CLAB

CLAB är placerat intill Oskarshamnsverket. Det togs i drift 1985 och har en lagringskapacitet om 5 000 ton uran. F. n. pågår en utbyggnad av CLAB som skall vara klar till årsskiftet 2003/2004. Vid årsskiftet 1998/1999 fanns bränsle motsvarande 2 990 ton uran i CLAB. I anläggningen förvaras även härdkomponenter och interna delar som skall förvaras i djupförvaret.

CLAB består av en ovanjordsdel för mottagning av bränsle och en underjordsdel med

förvaringsbassängerna. I ovanjordsdelen inryms även utrustning för ventilation, vattenrening och kylning, avfallshantering, elsystem m. m. samt utrymmen för administration och driftpersonal. Mottagning och hantering av bränsle sker i bassänger under vatten.

2.1.4.4 Inkapslingsanläggning

SKB:s huvudalternativ är att inkapslingen av det använda kärnbränslet och vissa

härdkomponenter skall ske i en ny anläggning som är direkt ansluten till CLAB. En beskrivning av den tänkta anläggningen ges i Gillin (1998). En kort beskrivning ges också i avsnitt C.2 i bilaga C.

2.1.4.5 Djupförvar

Beskrivningar av det tänkta djupförvaret finns i de olika förstudierapporterna och i Lönnerberg och Pettersson (1998). En kort beskrivning ges också i avsnitt C.3 i bilaga C.

2.1.4.6 Slutförvar för reaktoravfall, SFR

Vid Forsmarks kärnkraftverk drivs sedan 1988 ett slutförvar för driftavfall från kärnkraftverken, SFR 1. Anläggningen är placerad under Östersjön med ca 60 m bergtäckning. Från hamnen i Forsmark leder två stycken 1 km långa tillfartstunnlar ut till förvarsområdet. I anslutning till SFR 1 planeras även ett slutförvar för rivningsavfall, SFR 3.

SFR 1

SFR 1 består av fyra stycken 160 m långa bergsalar samt ett 70 m högt cylindriskt bergrum som innehåller en betongsilo. I silon placeras det avfall som innehåller huvuddelen av de radioaktiva ämnena. Vid 25 års drift av reaktorerna kommer SFR 1 att ta emot högst 60 000 m3 avfall, något som innebär att en utbyggnad inte behövs eftersom kapaciteten är ca 63 000 m3. Anläggningen antas i basscenariot förslutas i början av 2010-talet. Under drift erfordras en personalstyrka om 15 man. Härtill kommer stödtjänster från Forsmarksverkets ordinarie basorganisation.

SFR 3

bestå av fem bergsalar liknande dem i SFR 1. Huvuddelen av rivningsavfallet kan transporteras i standardcontainrar som direkt placeras i bergsalarna. Mängden rivningsavfall kommer att uppgå till ca 140 000 m3.

2.1.4.7 Rivning av kärnkraftverk

I Rivningsstudie 94 med underlagsrapporter ges en redogörelse för möjlig teknik att använda vid rivningen av kärnkraftverken och de resulterande kostnaderna. Vid kostnadsberäkningen har rivningsarbetet delats upp i följande delområden:

- Avställnings- och servicedrift

- Systemrivning av BWR respektive PWR

- Byggnadsrivning och återställning.

Avställnings- och servicedrift

Denna delas in i tre perioder:

1. Perioden från det att reaktorn tagits ur drift till dess att allt bränsle borttransporteras 2. Perioden från det att bränslet är borttransporterat tills systemrivningen är avslutad

3. Perioden från det att systemrivningen är avslutad tills rivningen av aktiva byggnadsdelar är avslutad.

En beräkning av kostnaderna för avställnings - servicedriften finns i Walin och Wikström (1994). De har utgått från Ringhals driftorganisation och gjort detaljerade personaluppskattningar för detta verk för perioderna 1 och 2 ovan. Utifrån dessa har sedan personalbehovet vid de övriga verken uppskattas. En viktig slutsats av deras arbete är att kostnaderna för period 1 vid en successiv avställning av blocken är ca 2/3 av kostnaden vid en samtidig avställning.

Systemrivning

För systemrivning finns två studier: en för Oskarshamn 3 utförd av ABB Atom och en för

Ringhals utförd av Mats Johansson vid Ringhalsverket, se Johansson (1993). Av dessa har vi bara haft tillgång till den senare. Enligt den kan rivningen delas upp i nio delprojekt. För varje

delprojekt finns det uppskattningar av resursåtgång i form av manår och av avfallsmängder. Hanteringen av detta avfall behandlas i en separat studie, Persson (1992).

Omhändertagande av reaktortanken behandlas inte i ovanstående studier utan har behandlats separat. För detta moment finns det två möjligheter: hela tanken lyfts ut och deponeras eller så sönderdelas tanken på plats. Heltanksalternativet har behandlats i två studier: en grundläggande studie av Forsmark 1 och en kompletterande studie av Ringhals 1 och 3, Stenberg (1993). Av dessa har vi bara haft tillgång till den senare. Den utgår från att reaktorerna drivits i 40 år och varit avställda i fem år innan rivningen inleds. Ett lyft av tankarna (utan interna delar) ger enligt

Ringhalsstudien upphov till något högre doser än för Forsmark 1. Kostnaden beräknas till 20 MSEK per block och baseras på utländska erfarenheter och ånggeneratorbytet i Ringhals 2. Sönderdelning av reaktortankar har behandlats i en separat studie.

Enligt Rivningsstudie 94 kostar detta alternativ ca 52 MSEK per block.

Byggnadsrivning och återställning

Detta moment beskrivs i Bäcklund och Pettersson (1993) som är en uppdatering av SKB AR 86- 02 från november 1985. I studien beskrivs olika möjliga metoder för byggnadsrivning och en redogörelse av ett sannolikt rivningsförlopp avseende Barsebäck 2. Den senare studien är utförd av Svenska Rivningsteknik AB som medverkat vid rivningen av R1 reaktorn vid KTH. Enligt den studien beräknas en byggnadsrivning kunna ske inom tre år. Kostnaden uppskattas till 125 MSEK (prisnivå januari 1992).

Rivningsstudie 94 innehåller även ett kort avsnitt om rivning av reaktorerna 40 år efter

avställning. Kostnaden för själva rivningsarbetet bedöms inte minska i någon större utsträckning eftersom samma arbetsmetoder kommer att tillämpas även efter 40 års väntetid.

SKI har låtit NAC International granska SKB:s rivningsstudie, se SKI Report 95:65. NAC anför synpunkter inom följande områden:

(i) Dekontaminering

Upp till 200 manår kan behövas för dekontaminering av en reaktor i stället för ansatta 10 manår. (ii) Löner

Kostnaden per manår bör sättas till 683 000:- istället för 557 000:-. (iii) Omhändertagande av reaktortanken

Kostnaden bör ligga i intervallet 1 392 - 1 536 MSEK istället för SKB:s värde 616 MSEK för samtliga reaktorer.