Närmare om överklagandereglerna

Enligt PUL 52 § 1 st. får polisens beslut om bl.a. rättelse enligt 28 § överklagas till förvaltningsrätt. Tanken med bestämmelsen är att beslut som direkt berör den enskilde ska kunna överklagas.263 Det torde knappast vålla några problem att ta reda på vem som får överklaga polisens beslut om rättelse. När någon begär rättelse av Polismyndigheten blir denne även part (sökande) i ett ärende hos polisen. Därför får hen även överklaga polisens beslut att inte efterkomma en sådan begäran till domstol.

262 Det finns även andra rättsfall, von Essen, Ulrik, Wennergren, Bertil, Förvaltningsprocesslagen

m.m. En kommentar, 2017-09-07, zeteo.wolterskluwer.se, avsnitt 33 §, rubrik ”andra stycket

klagorätt”, se särskilt underrubriken ”Saklegitimation enskilda – Rättsskyddsintresse”. 263 Prop. 2005/06:173 s. 51.

65 Enligt PUL 51 § 1 st. kan även DI:s beslut om annat än föreskrifter enligt PUL överklagas hos förvaltningsrätt. Enligt förarbetena ska detta gälla utan undantag.264 Typen av beslut DI kan meddela enligt PUL i egenskap av just tillsynsmyndighet, avser bl.a. om att ett tillsynsobjekt ska vidta vissa säkerhetsåtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas.265 Det kan också gälla beslut om olika metoder att få tillsynsobjektet att upphöra med en olaglig personuppgiftsbehandling.266 Om DI väljer att inleda ett tillsynsärende mot polisen angående dess eventuellt felaktiga personuppgiftsbehandling, är Polismyndigheten självfallet part i det ärendet. Inte heller här vållar det därför några problem att ta reda på vem som i första hand drabbas av DI:s beslut om att vidta åtgärder mot polisen, och vem som därför får överklaga DI:s beslut enligt 51 § 1 st.

Man skulle emellertid kunna ställa frågan om även den enskilde vars personuppgifter

behandlats felaktigt av polisen får överklaga DI:s beslut enligt samma bestämmelse. Kan DI:s

beslut sägas angå även dessa utomstående personer? Frågan har aldrig varit uppe för prövning i HFD. Som redan nämnts förutsätter klagorätten att man är saklegitimerad – att den enskilde ska ha ett berättigat anspråk på att få överklaga.267 Klagorätten bedöms från fall till fall med utgångspunkt i praxis. Det kan först och främst konstateras att den enskilde inte hör till någon av de tre grupper som brukar ges klagorätt: den enskilde intar inte partsställning hos DI, hen måste inte höras innan DI:s beslut fattas och det finns heller inget civilrättsligt förhållande mellan den enskilde och adressaten för DI:s beslut, alltså Polismyndigheten. Har då den enskilde ett sådant ”beaktansvärt intresse” att hen ändå kan få sin sak prövad i domstol? Om DI:s beslut eller tillhörande utredningsmaterial inbegriper den enskildes felaktigt behandlade uppgifter, skulle man i och för sig kunna säga att hens personliga situation (likt för Pernilla) påverkas: Polisen bryter mot det regelverk som avser skydda hens personliga integritet. Huruvida detta är tillräckligt för att den enskilde ska ges klagorätt är dock, i min mening, inte troligt då beslutet inte kan sägas ha andra verkningar för den enskilde än just brott mot gällande regelverk.

264 Prop. 1997/98:44 s. 103.

265 PDL 2 kap. 2 § 7 p. med hänvisning till PUL 31 och 32 §§ 1 st.

266 PDL 2 kap 2 § 11 p. med hänvisning till PUL 43-44 §§, 45 § första stycket och 47 §.

267 Ragnemalm, Hans. Förvaltningsprocessrättens grunder. 10 uppl., Jure, Stockholm, 2014, s 171; von Essen, Ulrik, Wennergren, Bertil, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 2017-09-07, zeteo.wolterskluwer.se, avsnitt 33 §, rubrik ”Saklegitimation – enskilda”.

66 Det finns även andra problem med att ge den enskilde klagorätt avseende DI:s beslut. Vad skulle den enskildes yrkande vara vid ett sådant överklagande? Om yrkandet är att den enskildes felaktiga personuppgifter ska rättas enligt 28 § PUL, har lagstiftaren redan givit den enskilde en möjlighet att överklaga polisens beslut enligt 52 §. Det vore vidare orimligt att ge den enskilde möjlighet att kunna styra DI:s arbete genom att i ett överklagande yrka på alternativa lösningar. Om DI exv. i ett beslut nöjer sig med att komma med påpekanden till polisen, vore det märkligt om den enskilde kunde yrka på rättelse genom radering. Tillsynsmyndigheternas arbete är reglerat i författningar där de givits befogenhet att leda sitt tillsynsarbete. Skulle enskilda personer bedöma tillsynsmyndigheternas arbete som otillräckligt eller otillfredsställande är inte detta skäl nog att bevilja klagorätt enligt nu rådande praxis. Svaret på om även utomstående enskilda kan få klagorätt avseende DI:s beslut enligt PUL 51 § bör därför besvaras nekande.

Att det finns vissa beslut som den enskilde personligen kan känna berör hen, men som hen inte får överklaga har beaktats i ett betänkande av Polisorganisationskommittén, Tillsyn över

Polisen. I betänkandet anger kommittén bl.a. följande

En avsaknad av rätt till överprövning av vissa polisiära beslut kan, i viss mån, vägas upp av en möjlighet till kontroll och granskning av polisens verksamhet i efterhand. Att utöva tillsyn över polisväsendet ger dessutom en kompletterande möjlighet för riksdag och regering att kontrollera att polisverksamheten utförs på ett korrekt sätt.268

Således anses den enskildes begränsade rätt till överklagande av polisiära beslut inom området för dess underrättelseverksamhet vägas upp av nuvarande tillsyn som utövas över polisen av bl.a. SIN och DI.269 Sett utifrån den enskildes vilja att utöva kontroll över polisen, framstår dock denna lösning som mindre attraktiv då hens möjligheter att inverka på polisens konstaterat felaktiga behandling av hens uppgifter förblir begränsade.

Sammanfattningsvis är därför den enskildes möjligheter att överklaga begränsade. Det regelverket i praktiken erbjuder den enskilde är en rätt att överklaga polisens beslut om att avslå en begäran om rättelse. Några möjligheter att överklaga även andra myndighetsbeslut som fattas med stöd av PDL och PUL torde inte finnas. Utifrån den enskildes perspektiv är dock rätten till

268 SOU 2013:42 s. 19. 269 SOU 2013:42 s. 19.

67 överklagande ändå ett mer effektivt verktyg för att utöva kontroll över polisen än en begäran om rättelse. En högre instans och domstol får då överpröva polisens beslut, vilket ska leda till en (presumtivt) objektiv bedömning av polisens laglydighet.

7.4 Skadestånd