NÄTVERKSANPASSNING

Den finns en klart uttalad politisk ambition att bygga morgondagens förvar som ett nätverksförsvar. Detta nätverksförsvar innehåller förband som karaktäriseras av snabba beslutscykler och medger samverkan mellan olika ledningsnivåer. Insatser i realtid med de tre ingående komponenterna ledning, underrättelser

(slagfältsöverblick) och verkansförband är en ledstjärna. Insatsmiljön kommer att variera vilket kräver mångsidiga förband. Förbanden skall kunna kan nyttjas över hela konfliktskalan194.

För att kunna uppnå denna snabbhet och flexibilitet krävs att information överförs horisontellt och vertikalt, oberoende nivå. Information och beslut får inte fördröjas av hierarkiska strukturer. Snabb händelseutveckling kräver flexibla strukturer för att möta uppkomna hot. ”Stridsgrupper” bör kunna bildas med en specifik uppgift under korta sekvenser.

Försvarsmaktens traditionella struktur kan i det framtida nätverksförsvaret bli en ”hierarkisk bromskloss”. Den gamla strukturen med exempelvis order från

divisionen via brigaden till bataljonen, därefter till kompaniet och eventuellt till en pluton som löste uppgiften var nödvändig när sambandstekniken inte medgav ledning direkt från högsta nivå till lägsta nivå. När morgondagens sambandsteknik ger oss möjligheterna att leda från högsta nivå ned till lägsta enhet har dock den gamla strukturen en roll att fylla. En insatsledare som beordrar eld med en enhet hundratals kilometer från ledningsplatsen kan inte förväntas ansvara för försörjning, teknisk tjänst, markförsvar och inte för att tala om personaltjänsten för människor som utsätts för livsfara. Därför förordas två strukturer för de ingående enheterna. En insatsstruktur som genomför realtidsinsatsen mot fjärrstridsmedlen vilken kan variera från situation till situation. Denna insatsstruktur bör stödjas av en

stödstruktur som svarar för förbandets övriga verksamhet och säkerställer stridsvärdet på de ingående enheterna så att dessa kan lösa uppgifter inom insatsstrukturen.

194

Enligt resonemanget i ett fartygsfall så är luftvärnsrobotens funktioner en del av insatsstrukturen emedan fartyget i övrigt är stödstrukturen. I flygfallet är flygplanets jaktrobot på en av balkplatserna en del av insatsstrukturen emedan flygplanet är stödstrukturen. För det markbaserade luftvärnet är luftvärnslavetten en del av insatsstrukturen och luftvärnsbatteriet är stödstrukturen.

Dessa ”stridsgrupper” inom insatsstrukturen som skapas efter det rådande läget består av ledningsfunktioner, sensorer och bekämpningssystem.

Ledningsfunktionen bör kunna utövas på en mängd platser, exempelvis från ett bergrum, en rörlig markbaserad ledningscentral, en luftburen ledningscentral eller från ett fartyg195. Det viktigaste kriteriet för en ledningsplats är samband till samtliga ingående enheter, självklart kunna överblicka hela stridsfältet samt kunna leda insatser över hela djupet, från preventiva attacker till bekämpning i

inkommande fasen. Genom att centralisera ledningen kan samtliga resurser nyttjas optimalt. En centraliserad ledning skall kunna övergå till lägre beslutsnivåer då ledningsförmågan nedgår beroende på fiendens bekämpning eller andra

motåtgärder.

Underrättelseinhämtningen bör styras centralt så långt som möjligt. Alla enheter med en sensor inom nätverksförsvaret skall vara beredd att leverera information till det gemensamma informationssystemet. Det bör finnas två nivåer av sensorer. Jag benämner de som de direkta och de indirekta sensorerna. De direkta sensorerna har till huvuduppgift att inhämta underrättelser, exempelvis ett radarspaningsflygplan. De indirekta sensorerna sitter på en plattform som har en annan huvuduppgift än underrättelseinhämtning, sensorn kan sitta på en plattform som har till huvuduppgift att exempelvis genomföra ubåtsjakt eller jaktinsatser. Det kan troligtvis uppstå situationer när en indirekt sensor tvingas av den centrala underrättelseledningen att leverera underrättelser till det gemensamma informationssystemet utöver vad som är nödvändigt för det enskilda uppdraget.

Bekämpningssystemet bör i första hand ses som en plattform som levererar ett vapen. En stridssekvens kan se ut på följande sätt; Upptäckt kan troligtvis ha skett från en fartygssensor, beslut om insats kan ske i en ledningscentral på land och ett flygplan i luften avfyrar en robot mot en viss punkt vilken leds in till träff av en aerostatbaserad sensor. Det beskrivna JLENS-systemet motsvara till stor del denna beskrivna ambition196.

I FOI:s beskrivning av nätverksförsvarets bekämpningsfunktion betonas vikten av flexibla vapensystem197. Exempelvis skall en och samma robot kunna bäras av ett

flygplan eller utgöra beväpning för ett luftvärnsbatteri för att bekämpa en kryssningsrobot. En grundrobot som modifieras mellan olika uppdrag. Denna flexibilitet minskar kostnaderna för anskaffning, underhåll och utbildning. Exempel på s.k. ”robotfamiljer” är Patriotsystemet och AMRAAM-systemet. Dessa system

195 _{Exempel på ledningsplatser enligt Demo 05/06, enligt Försvarsmaktens “Målsättning för}

Systemdemostratorer 2005 och 2006”.

196

JED The journal of Electronic Defense, okt 2001, sid 31-32.

197

behåller en grundrobot som har utvecklats i olika riktningar för att tillgodose olika krav. Med samma grundkoncept kan man med ett utförande bekämpa

kryssningsrobotar, i ett annat utförande bekämpa ballistiska robotar och ett med ett tredje koncept bekämpa traditionella flygplan.

Det internationella samarbetetsprojektet MEADS är även ett steg mot ett nätverksförsvar. Systemet är i grunden ett luftvärnssystem men likar ett

nätverkskoncept. Systemet tar emot och vidarebefordrar underrättelseinformation oavsett förbandstillhörighet. Vidare skall systemet kunna vara koordinator till andra luftvärnssystem. Vill en insatschef inte använda en dyr robot, typ PAC-3, mot en lågkostnads-UAV kan han nyttja en enklare robot från ett annat luftvärnssystem fö r detta speciella tillfälle. Eftersom det just nu finns en stor variation av befintliga system i bruk, vilka troligtvis kommer att vara i bruk under lång tid framöver, anpassas MEADS-systemet speciellt för att kunna agera koordinator mellan det nya nätverksförsvaret och arvet198.

Framtidens verkansplattform: flygplan, luftvärnslavett eller fartyg bör bära en mix av verkanssystem: korträckviddssystem och långräckviddssystem. Var och en av de olika räckviddsklasserna skall ha förmåga att bekämpa olika typer av hot,

exempelvis flygplan, kryssningsrobotar eller ballistiska robotar. Genom detta skapas en hög flexibilitet genom att man välja det optimala bekämpningssystemet från situation till situation.