Patrik Larsson
De flesta landskap i Sverige har fått sina runinskrifter utgivna i det stora sam- lingsverket Sveriges runinskrifter (SRI) och utmärkande för exempelvis Upp- land, Södermanland, Västergötland och Östergötland är att merparten av inskrifterna utgörs av vikingatida runstenar. Runinskrifterna från det landskap jag här tänkte uppmärksamma, Dalarna, utgör i så motto ett undantag, och det på två sätt: de är inte vikingatida och de återfinns inte på runstenar. Den största delen av Dalarnas runinskrifter är nämligen inte vikingatida, och inte heller medeltida för den delen, utan härrör från 1500-talets slut fram till omkring år 1900. Det rör sig om inskrifter med så kallade dalrunor, huvudsakligen ristade i trä, med ett innehåll som i mycket liten utsträckning påminner om de typiska minnesformler de vikingatida runstenarnas texter består av. Om det faktum att Dalarnas runinskrifter ännu inte publicerats i SRI beror på att de avviker på så många sätt från den arketypiska runinskriften, såväl kronologiskt, innehållsligt, materialmässigt som runtypologiskt, ska jag låta vara osagt, men det skulle kunna vara en bidragande orsak till att de hamnat långt bak i kön. Det har dock skett en del arbete med dessa inskrifter och på det så kallade Runverket inom Riks- antikvarieämbetet finns ett preliminärt register över dalruneinskrifterna, vilket för närvarande omfattar 319 inskrifter, men som behöver kompletteras, då antalet inskrifter numera är drygt 350 (Gustavson & Hallonquist 1994 s. 157). Det är framför allt dalruneinskrifterna jag har för avsikt att lyfta fram i förelig- gande uppsats, men för att sätta in dessa i sitt sammanhang ges först en kortfat- tad orientering om vikingatida och medeltida inskrifter i Dalarna.
Vikingatida och medeltida runinskrifter
kommer från Norr Hesse i Stora Tuna socken och uppvisar fyra runor, orum (Andersson 1972), det andra, från By socken, är helt försvunnet och endast känt genom en uppteckning av Richard Dybeck från 1863 (Källström 1993). Det ska ha burit inskriften … ur x half …, vilket Dybeck lakoniskt kommen- terade: »En klen skörd efter en mödosam resa!» (Källström 1993 s. 174). Båda dessa fragment kommer alltså från landskapets sydöstra del.
Det finns också tre runbleck från Dalarna, dvs. små metallplattor som kan ha burits som amuletter, varav åtminstone ett, ett bronsbleck från Yttermo i Leksands socken, förefaller att vara vikingatida (Gustavson & Snædal Brink 1984), medan två blybleck från Västannor, också i Leksands socken, snarare är medeltida (Gustavson & Snædal Brink 1979 och 1980). Två av inskrifterna, den vikingatida och en av de medeltida, är otolkade, medan den andra medel- tida inskriften består av den kända Ave Maria-bönen, ett par formler och ytterligare en kort bön och en åkallan, alltsammans avfattat på latin (Gustavson & Snædal Brink 1980 s. 230). Eftersom detta rör sig om små lösföremål finns dock förstås ingen garanti för att dessa inskrifter har ristats i Dalarna.
Även en del medeltida inskrifter i trä förekommer, inte särskilt många, men åtminstone fyra är nu kända (Källström 2013 s. 282 f.). Dessa återfinns i socknarna Mora, Älvdalen och Våmhus, dvs. i princip samma område där dalrunorna sedan kom att användas. Inskrifterna finns i härbren och eftersom dessa oftast går att datera med hjälp av dendrokronologi finns goda möjlig- heter att också få en – i vissa fall tämligen precis – uppfattning om när in- skrifterna kommit till. Tyvärr är de både korta och i flera fall svårtolkade; i något fall finns också en osäkerhet beträffande läsningen. Det är egentligen bara en inskrift, birhir bunt, från ett parhärbre från Kråkberg i Mora socken, som tämligen oproblematiskt går att tolka som namnet Birger och ett binamn
Bunt, även om den exakta betydelsen hos det senare återstår att försöka fast-
ställa (Gustavson 2003 s. 261, 2004 s. 71). Inskrifter med dalrunor
Som framgått ovan finns det alltså tecken på att runor använts i Dalarna allt- sedan vikingatiden, även om det som bevarats inte är särskilt talrikt och dess- utom spritt både kronologiskt och geografiskt. Det ger i alla fall en antydan
om att det funnits kännedom om runor också innan dalrunorna dyker upp, men i vilken grad dalrunorna ska ses som en vidareutveckling av de medeltida runorna eller kanske snarare som en mer fristående runtradition är inte helt klarlagt. De två forskare som på senare tid sysslat mest med dalrunor, Helmer Gustavson och Sven-Göran Hallonquist, menar dock att det sannolikt rör sig om en kombination, men att det bakom det mer utbredda bruket av dal- runorna ligger ”en medveten reorganisation av detta medeltida runsystem, varvid ett dalrunesystem med en i princip genomförd ’tecken mot tecken- representation’ gentemot det latinska alfabetet skapas” (Gustavson & Hal- lonquist 1994 s. 176). De antyder också (a.st.) att det skulle kunna vara i den kyrkliga miljön i gamla Mora socken under 1500-talets senare del som denna reform kan ha kommit till, och att kyrkoherdarna i Mora och Älvdalen, Olaus Andreæ och dennes svärson Laurentuis Beronius, kunde vara tänkbara upp- hovsmän. För att kunna slå fast detta behövs dock vidare undersökningar, men det förefaller helt klart som en möjlighet.
Dalrunorna verkar alltså ha kommit till någon gång mot slutet av 1500- talet, och redan 1599 finns de upptecknade i Johannes Bureus runtavla, ett kopparstick med mängder av information om runor, bland annat flera run- rader (Gustavson & Hallonquist 1985 s. 7 f.). De kom sedan att användas un- der 1600-, 1700- och 1800-talen (för en översikt över runformerna och deras utveckling, se figur 1), fram till omkring år 1900 eller kanske till och med nå- got senare än så; det yngsta exemplet förefaller att vara från år 1909 (Jans, Lundqvist & Welinder 2015). Att använda runor vid denna tid var förstås mycket ovanligt och iögonenfallande, men detsamma gäller egentligen för hela den period som dalrunorna användes, något som exempelvis Carl von Linné ger uttryck för i samband med sin resa till Dalarna år 1734. Då han kommer till Älvdalen skriver han nämligen följande (Dalaresan s. 100):
Bönderna här i församlingen, förutom det att de bruka runstavar, skriva än i dag sina namn och bomärken med runska bokstäver, som synes på väggar, skötstenar, skålar etc. Det man på intet annat ställe i Sverige ännu vet kontinueras.
Detta förhållande har också fått Sven B. F. Jansson (1984 s. 186) att i slutet av sin exposé över runinskrifter i Sverige konstatera att Dalarna med rätta har
Figur 1: Översikt över dalrunorna och hur de utvecklats över tid.
Några exempel på dalruneinskrifternas innehåll
De omkring 350 kända inskrifterna ger prov på flera olika typer av innehåll. Inledningsvis vill jag dock framhålla att en del inskrifter ger ganska begränsad information, då de exempelvis bara består av ett antal initialer av typen LMS (som kan stå för exempelvis Lars Matsson) eller CED (exempelvis Carin Ers- dotter), oftast i kombination med ett årtal. En del består också av initialer, årtal och dialektordet gät ’vallade (boskap)’ (Steensland 2006 s. 44). De exempel jag kommer att ge nedan är dock från sådana inskrifter som är mer omfattande än så och ger oss lite mer information att ta fasta på.
En kategori av inskrifter anknyter på olika sätt till fäbodlivet och vallandet av boskap, vilket redan antytts ovan. Så kan vi exempelvis på ett låthorn från Mora socken (D Rv 263) läsa att Kerstin Svensdotter år 1846 spelade i hornet och
kulade. Hon har dock också lagt till Amen i dag, född år 1827, liksom den något
mitt hjärta säger. Något mer handfast information ger inskriften på en trädstam
på vägen till Sprängbodarna i Älvdalen (D Rv 167), som meddelar att Här
buföra vi åt Sprängbodarna 12 juni 1706. Vi gick (oss) trötta och en kalv var ofärdig. Gud hjälpe oss fram! BDD INS. Ordet buföra betyder ’flytta, i sht till el. från
fäboden’ på älvdalska (Steensland 2006 s. 24). Ett par inskrifter vittnar om besvärliga förhållanden. På en träskål från Rot i Älvdalens socken (D Rv 40, se Gustavson & Hallonquist 1985 s. 17) kan man bland annat läsa: EES 1780
den 28 juli då var vi här i Stackkölen en vecka och intet bärgade, Gud nåde oss, och på
en annan träskål från Liden i samma socken (D Rv 51, se Gustavson & Hallonquist 1985 s. 18) står det: 1782 då var jag här vid Mackmyren ifrån den 26
juli till 4 augusti och inte bärgade ett strå. Gud vet vad det blir av oss i år, vi hoppas det bästa. Mackmyren den 3 augusti 1782. En annan inskrift, som mycket väl kan
syfta på likartade förhållanden, är den på ett mjölktråg av trä med okänd proveniens (D Rv 220), som kort och gott konstaterar: År 1816. I sommar haver
det fallit mycket regn. Att fäbodlivet inte var utan sina faror vittnar inskriften på
en träskål från Dovsbodarna i Älvdalens socken (D Rv 316) om: Detta år 1824
kom vi i stor olycka igenom vådeld så att vi miste allt som här var i Dovsbodarna.
Ett annat tema som kan urskiljas är mat, bristen på mat och en önskan om att ha det i tillräckliga mängder. Ett exempel på detta – som också i viss mån ansluter till den föregående gruppen – är den numera förstörda inskriften på en kölbod från Vanån i Älvdalens socken (D Rv 192), som lyder: Här har vi
varit och gjort Säboden i juli 1681. I stor brist och regn så hade vi barkbröd och någon benig abborre att äta. Än värre omständigheter ger följande inskrift på en träskål
med okänt ursprung (D Rv 41, se Gustavson & Hallonquist 1985 s. 11) ut- tryck för: 1696 AED EMS Och då var ett svårt hungersår och dyrtid. Gud bättre! I denna inskrift kan också den för många dalruneinskrifter karakteristiska blandningen av standardspråkliga och dialektala former noteras, som ett för ett i stället för dialektens iett, men å andra sidan hungersår ristat ungers : år, dvs. med det för dialekten så typiska h-bortfallet i början av ord (Pamp 1978 s. 113, Gustavson & Hallonquist 1985 s. 11, Steensland 2006 s. 139). En from för- hoppning om riklig tillgång på matvaror ger inskriften på en träskål från Hykie i Älvdalens socken (D Rv 212, se Svärdström 1959): Mats Henriksson haver gjort
1704. Å, Gud give att hon vill vara full och aldrig gärna tom med sköna och söta flötor. Sedan vore det mycket väl! Ordet flötor är närmast en standardsvensk motsvarighet
till älvdalskans flätär ’grädde’ (Svärdström 1959 s. 10, Steensland 2006 s. 38). Samma andemening finns sannolikt i inskriften på en träskål från Blyberg i Älvdalens socken (D Rv 20, se Gustavson & Hallonquist 1985 s. 10), även om den är mer lakonisk: Anders Olsson haver gjort skålen utav gran att hon skall göra sin
tjänst. 1608. Passande att nämna i detta sammanhang är också inskriften på ett
bord från Billingsbodarna i Älvdalens socken (D Rv 74, se Gustavson & Hallonquist 1985 s. 12 f.): Anno 1730 LIS OMS OOS ALS IRS NLS den 11
juli. Här går mycken mat på detta bordet. Väles den som hade så mycket. Amen. Ordet väles betyder ’lycklig’ på älvdalska (Steensland 2006 s. 122). Avslutningsvis kan
anföras inskriften på en träskål från Gåsvarv i Älvdalens socken (D Rv 5, se Gustavson & Hallonquist 1985 s. 19), med sin vädjan: Mor, giv mig litet grötsovel i
denna skålen. CED 1820. Sovel syftar här på det man åt till gröten, exempelvis
långmjölk, smör eller bärmos (Gustavson & Hallonquist 1985 s. 19).
Ett tredje tema är inskrifter med ett religiöst innehåll, som spänner över enstaka kortare meddelanden, exempelvis följande på ett linfäste av björk från Åsen i Älvdalens socken (D Rv 227): Kristus är min dygd, när döden (är) mitt slut.
1786, till en i det närmaste komplett Fader vår-bön på en kölbod från trakten
av Hållstugan i Älvdalens socken (D Rv 34a). Det finns också några inskrifter som tillkommit i samband med dop, som den på en liten träkopp från Åsen i Älvdalens socken (D Rv 174): MDCCC 1800 AAD är mitt namn, mig till heder
och ingen skam, det är mig i dopet givet och i livsens bok inskrivet. Inskriften D Rv 173,
som är ristad 1723 på en träskål, dock med okänd proveniens, har en i det närmaste identisk formulering. På en stuga från Åsen i Älvdalens socken, som dock numera är riven, kunde man läsa (D Rv 148): Herren bevare din ingång och
utgång nu och till evig tid. Anno 1761 d(en) 20 april. Det finns också några andra
inskrifter som är regelrätta citat eller reminiscenser av religiös litteratur från 1600- och 1700-talen. Det kanske tydligast exemplet på detta är inskriften på en sovbod från Åsen i Älvdalens socken (D Rv 94, se Gustavson & Hal- lonquist 1985 s. 14): Anno 1729 MAS. Led mig Jesu här i livet till mitt rätta vand-
ringsmål, när jag trötta fjät har klivit och ej mera vandra tål, bliv o Jesu då min vila när mig allting över … Detta är en del av en bön som kallas En kristens dagliga bön,
bland annat tryckt i boken Den korta och oskattbara Nådenes Tid från 1786 (Gustavson & Hallonquist 1985 s. 14). Det finns också inskrifter som kanske i första hand vill mana till eftertanke och gott uppförande, som den från en kölbod från västra Älvdalen (D Rv 225): Herre, lär oss att betänka att vi dö måste,
på det att vi måge förståndiga varda. ALS BLD LAS AAS CAD den 22 juli 1737.
En moralisk ton finns också i inskriften på en svepask från Tvåråberg i Älv- dalens socken (D Rv 298): M : DCC : CCX IAS : 1757 Bliv from och håll dig rätt
ty slikt skall det på det sistone väl gå. Detsamma gäller för skollärarklubban från
Åsen i Älvdalens socken, som bär följande inskrift (D Rv 238): Du skall älska
din nästa som dig själv, så får du heder och ingen skam. Åsen CLD.
För att runda av detta smakprov på dalruneinskrifternas innehåll tänkte jag nämna några exempel som inte faller under de teman som ovan anförts. Poetiska ambitioner kan utläsas i en inskrift från Åsen i Älvdalens socken, ristad på en vall-lur mot slutet av 1800-talet (D Rv 35): Hösten är kommen och
stormarna gny, svanen tar avsked och svalorna fly. En inskrift som också vill mana till
eftertanke, dock kanske inte på samma tydliga religiöst-moraliska sätt som nämnts ovan, är den på en trästol från Lillhärdals socken i Härjedalen (D Rv 221): Var och en ser först på det han har gjort, innan han klandrar det jag har gjort. Ett par andra inskrifter, båda från Åsen i Älvdalens socken och båda sannolikt från 1700-talet, D Rv 222 och D Rv 230, har en klart praktisk innebörd, då de lyder: Bystämmobudkavle. Plikt följer den som inte går. Allra sist anförs en inskrift på ett alnmått från Brunnsberg i Älvdalens socken (D Rv 98), ristad år 1743, där vi bland annat kan läsa: Ifrån Älvdalen den 6 juni så marscherade vi i två veckor
till Stockholm […] så fick vi där vara i två dagar men sedan blev tagna som fångar …
Denna inskrift kan alltså knytas till en välkänd historisk händelse, då den ger vittnesbörd om det så kallade dalupproret 1743, även kallat Stora daldansen (Jansson 1984 s. 186).
Detta får sätta punkt för detta axplock av dalruneinskrifter, men det bör påpekas att dessa inskrifter än så länge inte är vetenskapligt publicerade annat än i ett mycket begränsat urval, något som det projekt som undertecknad i samarbete med Helmer Gustavson och Magnus Källström, båda med anknyt- ning till Riksantikvarieämbetet, skisserar på. Det vore ett sätt att tillgängliggöra dessa inskrifter för andra forskare och intresserade samt en möjlighet att
kunna beskriva och kommentera dem på ett betydligt mer ingående sätt än vad jag kunnat göra inom ramen för denna lilla uppsats. Det finns dessutom anledning att tro att det finns fler inskrifter i Dalarna som återstår att upp- täcka. Inventeringar av exempelvis timmerhus har resulterat i att en del in- skrifter, framför allt medeltida, har hittats (Gustavson 2004 s. 70 f., Hallonquist 2004 s. 74), men här återstår arbete att göra, särskilt som det gjorts en del dendrokronologiska undersökningar (se Raihle 2005, 2009) sedan den förra inventeringen, som på intet sätt var heltäckande, genomfördes. Tvärtom framhåller Sven-Göran Hallonquist (2004 s. 74) att det bara är en begränsad del av dessa byggnader som genomsökts och uppmanar alla bygdeforskare och andra med intresse för runor att vara uppmärksamma på sådant som skulle kunna vara runinskrifter och i så fall rapportera detta till Riksantikvarieämbetet. Med lite tur kan alltså antalet runinskrifter från Dalar- na, framför allt medeltida inskrifter och dalruneinskrifter, komma att öka ytterligare, vilket skulle göra ett kommande arbete med sikte på att publicera Dalarnas runinskrifter än mer spännande.
Källförteckning
Andersson, Lars, 1972: ”orum”. Runstenen från Norr Hesse i Stora Tuna – ett 25-årsminne. I: Tunum. Tunabygdens Fornminnes- och Hembygdsför- enings årsskrift. S. 24–26.
Dalaresan = Linnæus, Carl: Dalaresan tillsammans med Bergslagsresan, red. av Andrew Casson & Roger Jacobsson. 2007. Örebro: Gullers.
D Rv + nummer = (run)inskrift i det preliminära registret över dalrunor, upp- rättat vid Runverket, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
Gustavson, Helmer, 2003: Dalrunor i Dalarnas museum. I: Dalarna 2003. Dalarnas hembygdsbok 73. Falun: Dalarnas Fornminnes och Hembygds- förbund. S. 253–264.
Gustavson, Helmer, 2004: Nytidsrunor – en ny syn på dalrunorna. I: Vår språkliga spännvidd, red. av Anders Östborn. Mora: Stiftelsen Bonäs Bygdegård. (Kulturdagar i Bonäs bygdegård 2002.) S. 63–72.
Gustavson, Helmer & Hallonquist, Sven-Göran, 1985: Runor i Dalarna. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Gustavson, Helmer & Hallonquist, Sven-Göran, 1994: Dalrunorna. En vidareutveckling av de medeltida runorna? I: Runmärkt. Från brev till klotter. Runorna under medeltiden, red. av Solbritt Benneth et al. Stock- holm: Carlssons Bokförlag. S. 157–176.
Gustavson, Helmer & Snædal Brink, Thorgunn, 1979: Runfynd 1978. I: Fornvännen 74. S. 228–250.
Gustavson, Helmer & Snædal Brink, Thorgunn, 1980: Runfynd 1979. I: Fornvännen 75. S. 229–239.
Gustavson, Helmer & Snædal Brink, Thorgunn, 1984: Runfynd 1983. I: Fornvännen 78. S. 250–259.
Hallonquist, Sven-Göran, 2004: Språkligt och kalendariskt bruk av runor i Ovansiljan. I: Vår språkliga spännvidd, red. av Anders Östborn. Mora: Stiftelsen Bonäs Bygdegård. (Kulturdagar i Bonäs bygdegård 2002.) S. 73– 89.
Jans, Inger, Lundqvist, Rolf & Welinder, Stig, 2015: Dalrunornas svanesång. I: Fornvännen 110. S. 43–47.
Jansson, Sven B. F., 1984: Runinskrifter i Sverige. 3 uppl. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Källström, Magnus, 1993: En försvunnen runsten från By i Dalarna. I: Fornvännen 88. S. 173–175.
Källström, Magnus, 2013: Kring dalrunorna: det 26:e internationella fält- runologmötet i Mora, 3–6 oktober 2013. I: Fornvännen 108. S. 282–284. Pamp, Bengt, 1978: Svenska dialekter. Stockholm: Natur och Kultur. (Natur
och Kultur 11.)
Raihle, Jan, 2005: Medeltida timmerhus i Dalarna. I: Dalarna 2005. En resa i tid och rum. Dalarnas hembygdsbok 75. Falun: Dalarnas Fornminnes och Hembygdsförbund. S. 81–124.
Raihle, Jan, 2009: Kulturarv i förändring och förfall. Ytterligare daterade medeltida timmerhus i Dalarna. I: Dalarna 2009. Historiska nyheter. Da- larnas hembygdsbok 79. Falun: Dalarnas Fornminnes och Hembygds- förbund. S. 281–303.
SRI = Sveriges runinskrifter. 1–. 1900 ff. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Steensland, Lars, 2006: Liten älvdalsk–svensk och svensk–älvdalsk ordbok. 2, utökade uppl. Älvdalen: Ulum Dalska. Föreningen för älvdalskans beva- rande.
Svärdström, Elisabeth, 1959: Runskålen från Hykie. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. (Filologiskt arkiv 7.)