Vida kretsar har accepterat den etiopiska synen på konflikten, vilken presenterar somalierna som angripare. Detta beror delvis på de afri-
staternas "gränsfetischism". Även i väst har man olyckligtvis accepterat de konstgjorda gränsernas okränkbarhet utan att förstå hur unik befolkningssituationen är vid Afrikas Horn. Somalierna har i verk- ligheten kommit att bli föremål för två motsägande regler. Den ena av dessa tillät dem att bilda en nationalstat på grund av deras identitet som ett enda somaliskt folk, medan den andra, som har större vikt i Afrika, förnekar dem detta på grund av att konstgjorda gränser ses som okränkbara. Självbestämmandeprincipen offrades alltså för principen om territoriell suveränitet. Dessutom ignorerar man krav på
bestämmande när dessa innebär frigörelse från icke-europeiskt styre. Alla accepterar doktrinen att den europeiska imperialismen bör störtas. Frågan är mera oklar när det galler afrikansk imperialism. Sovjet och Kuba är uppenbart beredda att förneka i sådana fall; och det ar tydligen aven doktor Owen, Englands utrikesminister.
Den verkliga frågan i den bittra konflikten mellan etiopier och
somalier vid Afrikas Horn galler huruvida somalierna i Ogadenöknen skall ha rätt att styra sig själva eller skall tvingas att underkasta sig etiopiskt styre. Etiopierna försöker behålla de gränser för imperiet som skars ut av kejsar härjande styrkor för mindre än ett år- hundrade sedan. Somalierna försöker återvinna det oberoende de hade innan den etiopiska imperialismen påtrycktes dem. Med massivt sovjetiskt och kubanskt stöd lyckades etiopierna i mars 1978 sitt herradöme i det somaliska från vilket Vastsomaliska Befrielse- fronten hade störtat dem åtta månader tididare. WSLF stöddes av lokala somaliska stammar som har bott i i århundraden; en av de största klanerna, har just givit området sitt namn. WSLF-gerillan har också fått inofficiellt stöd med personal och utrustning av de sov- jetiska väpnade styrkorna i den angränsande Demokratiska Republiken
som inte erkänner etiopiernas anspråk på att regera denna del av den somaliska nationen, och som själv bebos av många ogadensomalier.
Problemet har sina rötter i artonhundratalets huggsexa på denna del av Den somaliska nationen delades i delar under denna konkurrens mellan Etiopien, England och dess partner Italien, och Frankrike och dess allianspartner Ryssland. Tsarryssland tävlade ivriqt
med Italien om att göra Etiopien till en klientstat, i det man före- slog en "återförening" mellan de etiopiska och ryska kristna kyrkorna. Men de stora mängder av vapen och militärt bistånd som strömmade in i landet från dessa rivaliserande stater och från franska källor an- vändes på ett slugt sätt till att säkra det etiopiska oberoendet och utvidga det etiopiska herraväldet genom att erövra angränsande afri- kanska folk. Nar italienarnas försök till framstöt besegrades i slaget vid Adwa 1896, blev det klart att Etiopien var den lokala "supermakten", och de europeiska makterna anpassade sina ambitioner därefter.
Aven om först efter andra världskriget kom under effektiv etiopisk kontroll, lades grunden till de etiopiska anspråken år 1887, när intog den islamiska befästa staden Harar och insatte Selassies far, Ras Makonnen, som guvernör. Kejsar
gjorde ingen hemlighet av sina ambitioner att bygga upp ett imperium. Hans berömda cirkulärbrev till de europiska makterna år 1891 förklarade: "Etiopien har i sekler varit en kristen ö i ett hav av hedningar. Om fjärran makter träder fram för att dela Afrika mellan sig, avser jag inte att vara en passiv iakttagare". Det var som direkt reaktion på ryskstödda militära infall från Etiopien och på engelskt och italienskt inträngande som ett tjugoårigt heligt krig mot de kristna inkräktarna i hans land inleddes av en ogadeni, den eldige somaliske dervischhjälten Sayid Hassan (den s. k. "galne Det är
betecknande att det första större slaget i denna kamp för oberoende år 1900 rum vid som etiopierna nu med mycket Överlägset ryskt och kubanskt stöd har återerövrat från WSLF, de nutida ättlingarna till Sayid rörelse.
Genom att Mussolinis fascistiska styrkor erövrade Etiopien 1935 efter en första sammanstötning mellan två staterna vid Walwal i det
sonaliska och senare invaderade det brittiska protektoratet Somaliland, kom huvuddelen av den somaliska nationen under italienskt herravälde. Sedan Italien i detta område besegrats av de allierade 1941, övertog engelsmännen kontrollen. Sedan återinsatts på sin tron, föreslog den brittiske utrikesministern Ernest som ett erkännande av den somaliskanationalismens styrka, år 1948 att man skulle upprätta en förenad somalisk stat, förvaltad av England som ett
mandat. När detta förslag rann ut i sanden på grund av bristande
internationellt stöd och etiopiskt tryck, styckades det somaliska folket återigen upp. Trots bittra protester från dess somaliska befolkning Överläts motvilligt till etiopisk kontroll, även om den
brittiska regeringen så sent som 1956 köpa tillbaka en del av området för att trygga sina somaliska nomaders intressen. Genom att dra växlar på den sympati Etiopien hade mött som resultat av Mussolinis
erövringar lyckades det förutom att få också få hand om den tidigare italienska kolonin med hjälp av en federation som det med konspiratoriska manövrer omvandlade till en union
Den förändringens vind som svepte genom Afrika på sextiotalet och ledde till oavhängighet för de tidigare europeiska kolonierna fick också en avgörande betydelse för somalierna. Både de brittiska och italienska somaliska territorierna blev självständiga 1960 och förenade sig med sina tidigare kolonialherrars och det internationella samfundets med- givande år 1960 till Republiken Somalia. Detta baserades på att man tillämpade för två angränsande segment av den somaliska nationen. Det var ett direkt uttryck för den mäktiga nationalkänsla som skapats hos somalierna genom att de hade ett gemensamt
väsentligen levde som nomader och sedan århundraden var anhängare av den islamiska tron. Det slutliga målet om en somalisk nationalstat som symboliseras i femuddiga stjärna i flaggan, uppfylldes dock inte, utan tre grenar av nationen lämnades utanför. Den första var det somaliska samfundet i det franska territoriet runt Djibouti; den andra utgjordes av och andra somaliska klaner i den etiopiska
provinsen Harar; och den tredje av de somaliska stammar som bodde i norra Kenya. Den nya staten hade i sin grundlag förpliktat sig att försöka uppnå oberoende för dessa återstående delar av nationen.
Olika somaliska regeringar i Mogadishu tryckte därför på för att deras landsmän utanför Somalia skulle uppnå självbestämmande. Ar 1964 kom Etiopien, stöddes av USA, under en kort period i krig med Somalia med anledning av dess stöd till befrielserörelsen i Liknande problem fanns i Kenya. En brittisk utnämd av
Reginald Maudling fann år 1962, året innan Kenyas själv- ständighet, att den somaliska befolkningen ville utträda för att så småningom söka förening med Republiken Somalia. Eftersom Jomo Kenyattas stämma var mera övertygande, tog man inte hänsyn till denna rapport, och det ledde till att militanta somaliska separatister satte igång det trögrörliga och framgångslösa s. k. "shifta"-kriget. Denna
kampanj, som hemligt stöddes av Somalia, fortsatte tills en ny stats- minister tillträdde i Somalia sommaren 1967, besluten att se vad man kunde tjäna på en mera försonlig hållning till regeringarna i Etiopien och Kenya. Denna politik fortsattes sedan militären hade gripit makten i oktober 1969. Den nya regimen koncentrerade sig på inre problem, sam- tidigt som den byggde upp landets militära sovjetiskt stöd. Under den Vetenskapliga Socialismens banér mobiliserades befolkningen i militär stil att koncentrera sin energi på att bekämpa den förlamande fattigdom, sjuklighet och okunnighet som hindrade alla framsteg i ett land beryktat för sina dyrbara och ineffektiva utvecklingsprojekt. Det
var emellertid inte möjligt att tämja den somaliskanationalismen och utnyttja den för rent inre ändamål. Dess expansiva kraft koncentrerades och stärktes genom införandet av ett somaliskt skriftspråk år 1972, en händelse som vitaliserade nationalismen både inom republiken och i de omgivande somaliska områdena. När tumultet efter Selassies stört- ande i september 1974 spred sig över hela Etiopien, kom därför Ogaden- somaliernas tryck på regeringen i Mogadishu att öka. President Siad, som är en försiktig ledare, kämpade för att behålla kontrollen över den framrusande nationalistiska flodvågen och särskilt över de mest militanta medlemmarna av ogadenklanen i hans regering och vapnade styrkor. Det som slutgiltigt utlöste den nuvarande konflikten var att Sovjet i maj 1977 började fylla ut det tomrum som skapats i Etiopien i och med att den amerikanska stormakten givit sig av, samt att Djibouti en månad senare blev under en somalisk president. Den växande Västsomaliska Befrielsefronten, vars rötter gick tillbaka till gerillaaktivitet i i början av sextiotalet, grep initiativet och nådde en serie framgångar som bragte den till Harars murar till årets slut. Den hastighet med vilken denna fast beslutna gerillastyrka lyckades slå tillbaka den etiopiska Tredje divisionen återspeglar skillnaden i stridsmoral mellan de två sidorna. Upprepade utrensningar i de vapnade styrkorna i samband-med den blodiga
striden inom hade allvarligt försvagat den etiopiska armén, och nya rekryter från andra områden i Etiopien måste ha funnit det svårt att förstå varför de borde offra sin liv för att förhindra folken i
från att nå självstyre. Somalierna kämpade däremot för att kasta ut de inkräktande etiopierna från sitt eget land och var beredda att dö för sin sak. De hade betydlig hjälp av en parallell befrielserörelse organiserad av de etniskt besläktade muslimska i Baleprovinsen
WSLF kunde t o m rakna in kraftfullt stöd från dessa inom sina egna led. Andra gerillastyrkor organiserade av
Befrielserörelse och Befrielsefront runt omkring Harar spelade också en viktig roll för att plåga de etiopiska styrkorna.
Efter den etiopiska återerövringen av i april 1978 har Ogaden- somalierna, som har betalt ett så högt pris i blod för sin korta själv- ständighet, alla skäl att fortsätta kampen. De etiopiska bönderna har
andra sidan traditionellt förväntats offra sina liv för att trygga sina feodala herrars ara; men frågan ar hur detta kan rättfärdigas i det moderna revolutionära Etiopien? Och om verkligen har ambitionen att uppträda som en modern är ryssarna och deras kubanska allierade också beredda att fortsätta sina imperialistiska tsaristiska företrädares roll vid utförandet av en sådan plan och till en sådan förfärande kostnad i afrikanska liv? Jag befarar tyvärr att svaret på denna retoriska fråga är "Ja", men det kommer att leda till
en lång och bitter kamp, vars utgång ar högst oklar. Trots försäkringar om motsatsen tror jag att det ar säkert att det ryska och kubanska förtrycket (med libyskt och israeliskt stöd) nu kommer att vandas mot
och Etiopiens amhariska härskare har i det förgångna aldrig skyggat för folkmord, och överste tycks ha ett rent efter det.
Det kommer därför att begäras av de "frihetsälskande" sovjetiska och kubanska folken att de skall slå ned motstånd mot centralregeringen i varje oppositionell provins i imperiet, liksom att de skall hjälpa
och hans mördarband att fortsatta slakta de mera akta marxisterna i landet, nämligen EPRP. Skörden av människoliv ar redan hög; den kommer troligen att bli enorm, och kan mycket väl överskrida en miljon. I så fall kommer Mengistus regim att kunna ta åt sig den tvivelaktiga äran av att övertrumfa de fruktansvärda effekterna av den svältepidemi åren 1972-73 som bragte den till makten.
Ryssarna och kubanerna kan naturligtvis finna det vara i sitt
strategiska intresse att försöka ersätta med en mera hanterlig marxist som är beredd att förhandla med de vänsterorienterade gerilla- ledarna i Men en sådan ledare skulle fortfarande vara
oacceptabel för andra etniska och ideologiska grupper. Kampen mellan företrädare för rivaliserande etniska och ideologiska grupper kommer därför troligen att fortsatta och kan mycket val komma att sprida sig.
Nationalism på eller stambasis sjuder idag vid Afrikas Horn, och kan knappast stoppas av några lättvindiga ideologiska "lösningar".
(eller Galla-) folket, som ar den största etniska
Etiopien, börjar nu bli oroligt och visa tecken på nationalistisk Vi står idag inför ett sammanbrott för den gamla amhariska
som gått ut på kulturell assimilation av andra folk och på att söndra och härska. Jag tror inte att ryssarna och kubanerna kommer att kunna rädda den till, hur ihärdigt de än försöker. Det tragiska är att de cyniska stormaktsintressen, som i så hög grad underskattar styrkan hos den lokala nationalismen vid Afrikas Horn, bekymrar sig föga om de afrikanska liv som går till spillo i sammanhanget.
1 1 7