Norges krisberedskap

I Norges grundlag från 1814 stadgas att landets verkställande makt tillhör kungen/drottningen, den skrivningen finns dock främst kvar för att belysa en odelad statsmakt medan det i praktiken är regeringen som styr Norge. Norges krisberedskap baserar sig på ett flertal olika planer och regelverk, bland annat en nationell hälsoberedskapsplan, en strategi för beredskap mot händelser med farliga ämnen och smittosamma sjukdomar, beredskapsplan mot utbrott av allvarliga smittosamma sjukdomar, beredskapsplan för pandemisk influensa, handlingsplan för infektionskontroll, smittskyddslagen med föreskrifter, hälsoberedskapslagen, folkhälsolagen samt föreskriften om åtgärder för infektionskontroll vid coronautbrottet, den så kallade coronaförordningen (Norska regeringens hemsida, hämtad 12.1.21).

Det centralaste ramverket för coronahanteringen i Norge är den specifika föreskriften om åtgärder för infektionskontroll vid coronautbrottet (coronaförordningen, FOR-2020-03-27-470) som syftar till att ge regeringen extraordinära befogenheter i krissituationen. Lagen gör det möjligt för regeringen att tillfälligt bortse från ett antal lagar och förordningar med syfte att hantera smittan och skydda befolkningen. Stortinget, Norges riksdag, måste godkänna de förordningar regeringen utfärdar med utgångspunkt i coronaförordningen med minst 2/3 majoritet. Coronaförordningen är i kraft en månad åt gången. Lagen möjliggör krav på karantän, reserestriktioner, stängning av verksamhet, begränsningar vid sammankomster och dylikt. Processen kring coronaförordningen var relativt kontroversiell. Ursprungligen föreslogs det av regeringen att den skulle vara i kraft i ett halvt år, men efter att ha diskuterats i parlamentet reducerades detta till en månad. Regeringsmakten blev mer begränsade och parlamentet föreskrev att vissa delar av lagen skulle kunna avbrytas om 1/3 av företrädarna var emot det. Även om oppositionen gjorde stora förändringar i regeringens ursprungliga förslag så präglades debatten av en atmosfär av samarbete, förtroende och att stå tillsammans i en krissituation samt ta gemensamma försiktighetsåtgärder genom att ge regeringen ett begränsat utökat tillstånd och ansvar (Christensen & Lægreid, 2020).

Norge har också många andra ramverk som blir aktuella vid pandemihantering. Bland annat smittskyddslagen (LOV-1994-08-05-55) som ska säkerställa att hälso- och sjukvårdsmyndigheterna och andra myndigheter vidtar nödvändiga åtgärder för infektionskontroll och samordnar sin verksamhet i infektionsbekämpningsarbetet. Hälsoberedskapslagens (LOV-2000-06-23-56) syfte är att skydda befolkningens liv och hälsa och bidra till att nödvändig hälso- och sjukvård och socialtjänst erbjuds befolkningen under krig och i kriser och katastrofer under fredstid. Lagen stadgar även ansvarsprincipen: ”Den ansvariga för en tjänst är också ansvarig för nödvändig beredskap och för den verkställande tjänsten, inklusive finansiering, under krig och i kriser och

katastrofer under fredstid, såvida inte annat föreskrivs i eller enligt lag. På motsvarande sätt måste den som övervakar ett företag också övervaka företagets beredskap” (§ 2).

Den norska beredskapsplanen för åtgärder för infektionskontroll under coronautbrottet ska bidra till effektiv hantering av pandemin. Den beskriver ansvarsfördelningen, beslutsnivå, samordning och system för riskbedömning av infektionssituationen, inklusive risknivåer och tillhörande exempel på paket med åtgärder för infektionskontroll. I beredskapsplanen (punkt 7) står det även att beslut om åtgärder fattas på olika nivåer beroende på vilken risknivå det är lokalt, regionalt och nationellt.

Norges centralförvaltning menar att beslutet om åtgärder bör baseras på erfarenheterna från pandemin vilket innebär att det i vissa fall kan vara effektivare att genomföra tillräckliga åtgärder under en kort period snarare än att gradvis öka åtgärderna med risk för större smittospridning.

Smittskyddslagen föreskriver dock att bekämpningsåtgärder måste baseras på en tydlig medicinsk motivering samt vara nödvändiga och effektiva efter en övergripande bedömning. I enlighet med lagen måste frivilliga åtgärder tas som utgångspunkt. Vid måttbedömningar får lagens krav inte tolkas för strikt. I linje med detta kan åtgärder i form av förbud främst övervägas då det är viktigt att få en snabb effekt av åtgärderna eller hög efterlevnad. Utgångspunkten är dock att rekommendationer och frivillighet prövas före förbud, tvång och straff. Vid hanteringen av coronapandemin använder den norska regeringen dock en försiktighetsprincip när man överväger kontrollåtgärder. Detta innebär att det kan finnas situationer där det inte är möjligt att gå steg för steg utan infektionssituationen kräver genomförande av flera åtgärder samtidigt (Norska regeringens hemsida, hämtad 12.1.21).

Den norska centralförvaltningen menar alltså att stränga virusbekämpningsåtgärder har genomförts endast där situationen har eller kunde ha kommit ur kontroll. Främst eftersom påträngande åtgärder kan få stora mänskliga och ekonomiska konsekvenser för både individen och samhället vilket kräver en genomtänkt riskbedömning. Mindre påträngande åtgärder som rekommendationer kring god hygien, social distansering och nödvändig behandling av de infekterade har bibehållits under hela pandemin. Andra åtgärder måste anpassas och bedömas på grundval av en övergripande bedömning av åtgärdernas positiva och negativa effekter, inklusive en bedömning av omfattningen av pandemin, kapacitet inom hälso- och sjukvården, åtgärdernas socioekonomiska kostnad, tillgänglig kunskap och tillgång till vaccin och medicin. Åtgärderna för coronahanteringen måste alltså vara balanserade och tillräckliga för att ge den nödvändiga bekämpningseffekten, men inte mer begränsande för befolkningen och företagen eller mer långsiktiga än nödvändigt (Norska regeringens hemsida, hämtad 12.1.21).

Enligt Christensen och Lægreid (2020) har Norge presterat bra i hanteringen av krisen. De menar att en del av framgången beror på kompetenta politiker, högt förtroende i samhället, en pålitlig och professionell förvaltning, stränga restriktioner/åtgärder i krisens inledande fas, en god ekonomisk situation, en stor välfärdsstat och låg befolkningstäthet. De menar även att den påstådda framgången handlar om sambandet mellan krishanteringsförmåga och legitimitet. Krishantering är nämligen mest framgångsrik när man kan kombinera demokratisk legitimitet med regeringens kapacitet.

I Norge är ministeriet för hälsa och vårdtjänster (MH) det centrala ministeriet för att hantera en epidemi och de viktigaste expertorganen är dess underordnade organ, norska hälsodirektoratet (NDH) och norska folkhälsoinstitutet (FHI) ). När epidemin började var MH ledande ministerium, men när krisen utvidgades till andra politikområden tilldelades justitieministeriet denna roll.

Beslutsprocessen under coronakrisen i Norge kännetecknades av ett behov av att fatta centraliserade beslut under osäkra och brådskande förhållanden. De viktigaste besluten kring hur man ska hantera coronakrisen togs av regeringen i nära samarbete med NDH och FHI, även om det politiska ledarskapet i vissa fall avvek från expertorganens råd och i allmänhet valde mer radikala åtgärder, som att stänga skolor och daghem samt förbjuda användningen av fritidshus som en

”försiktighetsprincip”. Det politiska ledarskapet ignorerade inte professionella experter, som i USA, eller delegerade ansvaret till experter, som i Sverige (Christensen & Lægreid, 2020).

I Norge arbetade alltså det politiska ledarskapet nära karriärtjänstemän och folkhälsoexperter.

Sammantaget var krishanteringsmetoden uppifrån – ner, baserades på samarbete mellan politiska, expert och administrativa enheter samtidigt som de nationella ramarna var starkare än det lokala utrymmet för avvikelser. Sammanfattningsvis anser Christensen och Lægreid (2020) att styrelsekapaciteten fungerat bra när det kommer till leveranskapacitet, regleringskapacitet och samordningskapacitet, men Norges analytiska kapacitet var svag, särskilt vad gäller beredskapen inför pandemin (Christensen & Lægreid, 2020).