Vanha-Järämä - nybygget vid Ängesån - hade en gång valts till boställe av Grels Matsson och hans familj, därför att laxen
sommartid var en ganska lättåtkomlig fisk, som sedan urminnes tid ingått i den dagliga kosten för människorna längs floderna i norra Sverige. Samtidigt fanns i markerna vildren och andra däggdjur samt hönsfågel i en utsträckning, som i stort garanterade tillgång på kött året om. Våtmarker och stränder gav slätter och mulbete, vilket möjliggjorde en betydande boskapsskötsel. Allt detta är känt. Men i denna bild ingick åtskilliga problem. De är också kända från förr.
Att odla spannmål fanns alltid i nybyggarnas ambitioner och planer. Grels Matsson tycks genast ha startat med både svedjebruk och nyodling. Svedjebruket vid Huhtamaavuoma torde redan från
böljan h a blivit en felsatsning, åtminstone om m a n sådde råg, som var svedjebrukets vanliga sädesslag. Men inte ens på höjderna kunde m a n vara säker på att få en hygglig skörd. Det fanns alltid risk för att frosten skulle komma före skäran. Och 1680-talet h a d e svagår. Det mest kända är 1688, då landshövdingen skrev till landets regering och klagade över nöden bland befolkningen i norr.
28 Men inget tyder på att man i Grels Matssons hus, i bostället vid
Vanha-Järämä, skulle ha lidit, trots att husbonden försökte stjäla spannmål av prästen i Överkalix svagåret 1688.
Den klassiska nybyggaren kunde alltså ersätta spannmål med a n n a n föda: fisk, kött och mjölk. Mathållningen fick fungera u t a n bröd och m a n överlevde. Enligt autentiska berättelser från sydligare lappmarker (jfr ovan) tycks brödet h a varit umbärligt, om övrig till- gång på föda förblev oförändrat god. Och svagåren för brödsäd i kusttrakterna kunde knappast ha någon inverkan på förekomst av fågel och a n n a t vilt, inte heller på mulbete och halvgräsens växt i våtmarker.
J ö n s Ifwarsson flyttade bort från Vanha-Järämä ganska snart. Det kan inte h a berott på att han blev besviken på nybyggarlivet. Han var själv född på ett nybygge i Narken, ungefar lika långt mot norr som Vanha-Järämä. Hans insatser ifråga om uppodling vet vi ingenting om. Han bodde j u endast en kort tid på stället, som h a n bytt sig till av Grels Matsson och h a n s son J o h a n Grelsson 1694. Därför kan inte heller h a n s uppodling av mark ha blivit så stor, sär- skilt som h a n inte hade några vuxna barn till hjälp. J ö n s Ifwarsson och h a n s h u s t r u Mareta hade sannolikt allmän trivsel som skäl till att de flyttade. Överlevnadsproblemet var inte större i Vanha-
J ä r ä m ä än i Nybyn. Det hade bara olika innehåll.
Hans Clemetssons och h a n s ålderstigna maka Malin Hansdotters ensliga levnad i Vanha-Järämä under 20 år kan knappast heller h a inneburit någon vidlyftigare uppodling av åkerjord. Han hade knap- past heller någon bondetradition att förvalta, eftersom h a n troligen vuxit upp i Neitisuando (= "Neitisniefwa"). Det var först efter det h a n gift om sig som möjligen arbetet med spannmålsodling
aktualiserades.
Med Esaias Thomasson och hans söner Hans och Erik tycks spannmålsodlingen h a böljat växa i betydelse. Järämävaaras slutt- ningar odlades upp. Esaias Thomasson lejde också folk till arbetet (från bl. a. Ullatti). Sonen Hans hade efter 40 års arbete (1792 i Ruutti) skaffat sig en "åker av sandmylla jord på stenig sandbotten är frostländig och gifwer i medelmåttiga år 3 je kornets äring, inne- håller 1 Tn 16 Kr." Citatet beskriver kort en tämligen äventyrlig spannmålsodling. Någon motsvarande rapport om odlingsmöjlighe- terna för Esaias Thomasson har inte påträffats. Ruutti h a r alltid varit mera frostlänt än de mer höglänta sluttningarna av J ä r ä m ä - vaara, men jämfört med Esaias Thomassons åkrar vid Vanha- J ä r ä m ä kan det nog ha varit likartade förhållanden. Frosten var all- tid ett hot för låglänta odlingsplatser i lappmarkerna men också ibland för högt belägna jordar.
I Esaias Thomassons mångskiftande verksamhet ingick också fis- ket. Tingsprotokollen från skilda tider står för beskrivningarna. Redan under första årtiondet av h a n s vistelse i Vanha-Järämä bör- jade diskussionen om var Esaias skulle få sin fisk, förutom från Ängesån. Från tinget den 14 februari 1734 finns en tidig uppgörelse om fisket med Carl Hansson i Lainisjocki (Skroven). Vid nyss-
n ä m n d a ting hade de båda förklarat sig nöjda med att dela fiske- vattnen i sjöarna p å lika villkor. Så sent som den 17 februari 1759 pågick diskussionen om fiskevattnen västerut från Skroven. Rätten beslutade att sjön "Käntojerf' - väster om Lainisjocki - enbart skulle höra till nybyggaren på den sistnämnda platsen. I övrigt skulle avtalet från 1734 följas.
29 Det är tydligt att fisk lagrades för vinterbehov, kanske också torka-
des, ibland även saltades. Men nybyggarens oro för fisket är natur- ligtvis i högsta grad ett mått på hur betydelsfullt detta näringsfång ansågs vara för hela existensen.
Från 1766, dvs. fem år efter Esaias Thomassons död, finns en upp- görelse inför tinget i Gällivare angående den ständiga frågan om laxfiskets reglering i Ängesån.
Från början hade nybyggarna i Ängeså by genom sin pata stängt laxens gång mot Vanha-Järämä, om man får tro de många klago- målen från Esaias Thomassons tid. Nu gällde frågan h u r nybyg- garna i "Keinosuando, Ullatti och Vetsträsk" genom rättslig prövning skulle k u n n a få andel i laxfångsten i Ängesån. Man ansåg nämligen att älven var avstängd vid Vanha-Järämä, så att "inte någon fisk k u n n a t komma uppför älven." Rätten fastslog att en sådan stäng- ning var lagstridig.
Uppgörelsen fick följande innehåll: Nybyggaren i Vanha-Järämä gick med på att Keinosuando, Ullatti och Vetsträsk i nämnd ordning för ett år i taget skulle få bruka patan vid Vanha-Järämä med bör- j a n sommaren 1786. Först det Qärde året skulle det s å bli Vanha-
J ä r ä m ä s tur. Denna lösning skulle vara en försöksverksamhet, som skulle k u n n a diskuteras på nytt, sedan man prövat den. Frågan h a r inte följts upp om h u r det gick med fisket och "sämjan".
Genom "trängseln" kring allt slags fiske sökte nybyggarna vid ovan n ä m n d a boställen att genom nya grepp stärka sina näringsfång. Man trodde och satsade på spannmålsodling. Genom uppflyttning till "liderna" - höjderna - med kornåkrarna ansåg m a n att skördarna skulle bli säkrare, vilket i och för sig var en riktig slutsats. Men samtidigt som alltså fisket inte räckte till för att i fortsättningen k u n n a spela en avgörande roll för hushållens säkra mathållning, ökade risken för att en felslagen kornskörd kunde få svåra följder för stabiliteten i nybyggarens tillvaro. Och med facit i hand vet vi, att det med tiden blev allt svårare att vara nybyggare, isynnerhet som också kött från fågel och annat vilt av väl kända skäl kom att minska dramatiskt under 1800-talet. Och beslutet som tingsrätten i Gällvare tog den 20 februari 1766 är ett konkret uttiyck för nya och delvis försämrade villkor för en växande nybyggarbefolkning.