MaRIa HaGBERG
86 Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015
frispel/ med våldet som kärnan i det ojämställda samhället
undersöker huruvida gender mainstreaming utgör hinder eller möj- lighet för arbetet med kvinnofrid på kommunal nivå. Sveriges kom- muner har i uppdrag att både minska mäns våld mot kvinnor och att integrera jämställdhet i sina styrnings- och planeringsprocesser. Andersson och Hedlund ifrågasätter jämställdhetsintegreringens insti- tutionaliserande i det kommunala arbetet och skriver: ”ett integrerat könsperspektiv medför inte självklart att kvinnofrid som jämställd- hetsfråga synliggörs” (2014: 74).
Jag har en bakgrund från politiken och har tidigare arbetat politiskt i drygt trettio år, inte minst kommunalpolitiskt. När gender mainstrea- ming lanserades på 90-talet uttryckte min vän och erfarna feminist Ann-Mari Campbell, då regionråd i Region Skåne, farhågor kring infö- randet av gender mainstreaming. Farhågorna bestod i att jämställdhets- frågorna skulle försvinna bland alla andra måsten i politikområdena. Nu snart tjugo år efteråt är jag, och Andersson och Hedlund (2014), nog beredda att ge henne rätt. Jämställdhetsarbetet är inte prioriterat inom politiken och försvinner bland andra åtaganden som ska inklude- ras. Detta trots till exempel inrättandet av särskilt sakkunniga på samt- liga länsstyrelser då Margareta Winbergh var jämställdhetsminister i slutet av 1990-talet och trots Gertrud Åströms utmärkta maktutredning i början av 2000-talet. Den som bland annat genererade särskilda medel till kvinnoorganisationerna genom Kvinnors Organisering då mans- dominerade föreningar erhöll mångfaldigt större medel. Utredningen visade med all tydlighet maktdimensionen i stort. Makt som utgår från mannen som överordnad.
Eftersom Kvinnokonventionen, som antogs 1979, ligger till grund för jämställdhetsarbetet så är det oerhört viktigt att det arbetet fördelas ett departement som har ansvarsområdet jämställdhet och som är på- drivande även för andra departement. Med tanke på systemets föränd- ringströghet borde kanske jämställdhet ha sitt eget departement – om vi menar allvar med jämställdhetsarbetet. Vidare bör vi fundera på om de statliga myndigheterna, inte minst länsstyrelserna, borde ha större mandat att agera jämställdhetspolitiskt och kanske arbetslag kring jämställdhetsarbetet så att alla områden lyfts upp och arbetas med och överlappar varandras delar. Det tror jag är nödvändigt och önskvärt framöver.
Under åren som kommunpolitiker i fullmäktige och nämnder erfor jag att posten inom kommunrevisionen var den där jag hade mest infly- tande över jämställdhetspolitiken. Där var det enklare att ge uppdrag
Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015 87 till nämnderna och tjänstemännen och att arbeta tvärpolitiskt. Med in-
spiration från en motion som jag fått av en partikamrat, tillika kvinna, i Göteborg föreslog jag ganska omgående en jämställdhetsrevision på några områden, exempelvis på antalet tjänstebilar där det visade sig att hemtjänstpersonalen, i huvudsak kvinnor, fick cykla trots tidspress och större avstånd, medan männen i tekniska förvaltningen använde tjänste- bilar. Det resulterade i att fler tjänstebilar köptes in till hemtjänsten. Vidare föreslog jag en jämställd lönerevision då chefslönerna var väldigt olika trots jämförbara ansvarsbördor. Även där visade det fördel män och en rejäl justering gjordes till förmån för kvinnorna.
Det utföll väl och en rad brister uppdagades och rättades till efter att revisionen genomförts och påvisat brister i jämställdhetsarbetet. Vidare tittade revisionen på arbetstider och delade turer. Det var oftast kvin- nor inom hemtjänst som hade delade turer. Det innebar att de som hade lägst löner inom kommunen också var de som hade minst makt över sin egen tid och mest ansvar för det obetalda arbetet.
Farhågan kring gender mainstreaming var också att det var enkelt att skriva in i politiska dokument men svårt att följa upp och utvärdera. Så om gender mainstreaming ska fungera ska det inte bara vara fina ord i politiska dokument utan kopplat till konkreta åtgärder och mätbara mål, inte minst ekonomiska och mänskliga vinster. Det finns kommu- ner och regioner/landsting som gjort nedslag av den sorten och genast har det varit enkelt att införa konkreta åtgärder för förbättrad jämställd- het. Det ultimata är gender mainstreaming av den årliga budgeten på regional och kommunal nivå så som Hedlund och Andersson påpekar. Utan att tappa fjärde jämställdhetspolitiska målet: att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
Statliga institutioner som går före
Vid FN-konferensen i Beijing 1995 togs beslut om att införa gender mainstreaming, eller jämställdhetsintegrering som den svenska över- sättningen kommit att lyda, som den strategi som ska användas för att uppnå jämställdhet. Vi var då i Sverige nya i EU-sammanhang (vi gick med 1995) och tanken infördes även i EU:s direktivarbete för jämställdhet. Tanken var god - kanske? Vi har haft ett enträget jäm- ställdhetsarbete genom våra länsstyrelser och de sakkunniga som finns där. Fortfarande råder dock ett motstånd och en oförståelse ute bland olika aktörer: myndigheter, offentliga, privata och ideella. Det som tydligt har visat sig är också att det var betydligt enklare att arbeta
88 Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015
proaktivt med de tre första jämställdhetspolitiska målen, det vill säga 1) lika makt, 2) lika lön och 3) lika fördelning av obetalt arbete. Dessa är mindre hotfulla och skambelagda. Våldet som går som en röd tråd i alla målen blev eftersatt och 2011 inrättades tjänsterna som utveck- lingsledare på länsstyrelserna med det fjärde jämställdhetsmålet som specifikt uppdrag. Jag menar att våldet är själva kärnan i ett ojämställt samhälle. Kommer vi inte åt kärnan uppnår vi inte det jämställda samhället.
Våldsprevention som jämställdhetsverktyg
Trots snart fyrtio år av kvinnojourer, hundratals spridda över hela landet så är mäns våld mot kvinnor fortsatt omfattande. En del av förklaringen är att det fjärde jämställdhetsområdet är eftersatt och har i huvudsak skötts obetalt av den ideella sektorn, och gör så fortfarande. Det fjärde jämställdhetspolitiska målet är starkt kopplat till den traditionella arbetsdelningen. Ekonomiskt våld är vanligt förekommande men sällan lyft som del i det våld och för- tryck som i övrigt förekommer mot kvinnor. Ojämställd lönenivå, eller ekonomiskt beroende, innebär för många kvinnor en svårig- het att bryta och lämna ett destruktivt förhållande, oavsett partner. Hedlund och Andersson använder konsekvent ordet kvinnofrid istället för mäns våld mot kvinnor (som det fjärde jämställdhets- politiska målet är formulerat, oavsett vilken regering vi haft). För- fattarnas analys av handlingsplaner och jämställdhetsintegrerad budget stämmer väl överens med mina professionella och politiska erfarenheter. Det kan ibland bero på ideologiska ställningstaganden som till exempel att kvinnojourers verksamhet villkoras med vilken riksorganisation de tillhör, så som skedde efter den omdebatterade dokumentären Könskriget (2005), men det är också följden av de kvalitetskrav och krav på dokumentation som ställs av staten idag. Jag är emellertid inte så positivt inställd till den institutionalisering av jämställdhetspolitiken som skett inom både den politiska och den ideella sfären. Det är oerhört viktigt med en fri och självständig kraft i förhållande till makten. Ett fundamentalt politiskt misstag som begåtts är att fokusera på offret, även om den verksamheten måste finnas. Men symtombehandling har aldrig gett resultat i läng- den. Jag menar att fokuseringen på offer och förövare cementerar det könsstereotypa samhället. Våldet är mer komplext och könsöverskri- dande. Våld ute i samhället har effekter på våldet i hemmet.
Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015 89
Hot eller möjlighet, jämlikhet och jämställdhet
Osökt kommer jag in på de nya influenser som kommit inom forskning- en och det är postkoloniala och intersektionella strömningar. Goldina Smirthwaite och Carin Holmberg har belyst det i sin artikel med fokus på intersektionalitet. De har lyft särskild utsatthet såsom kvinnor med missbruk och lesbiska kvinnor. Det som förut utgick från en enkel mo- dell där jämställdhet handlade om grupperna kvinnor och män, har nu mött nya utmaningar i form av jämlikhetskrav, med avseende på till ex- empel personer med funktionsnedsättning, religiösa och etniska mino- riteter, äldre, barn och HBTQI personer oavsett kön eller könsidentitet och särskilt utsatthet av andra skäl. Jag ser ofta i mitt arbete att jäm- ställdhetsarbetet får stryka på foten när det borde gå hand i hand med jämlikhetsarbetet. Oavsett vilka grunder som ligger i botten så är kvin- nor i de flesta sammanhang underordnade och oavsett vilka diskrimi- neringsgrunder vi talar om så kommer oftast kvinnan på undantag. Jag är kritisk till att jämställa jämlikhet och jämställdhet utifrån ett globalt perspektiv. Det är oerhört viktigt att i alla sammanhang även genomföra en könsanalys då det handlar om diskriminering. Det finns tendenser i samhällsdebatten att göra postkolonialism och intersektionalitet till ideologiska ställningstaganden eller trender, också av forskare, vilket är olyckligt och begränsande. Uppbrottstrappan, som Smirthwaite och Holmberg beskriver, är ett utmärkt pedagogiskt verktyg för att belysa när maktordningar korsar och interagerar. Därför är Uppbrottstrappan ett bra redskap för att problematisera och analysera särskild utsatthet av våld och förtryck utan att förminska maktperspektivet. Intersektiona- litet och postkolonialism är oerhört viktiga för en vidare förståelse och analys av makt men ska inte göras till en ideologi.
Barn utan kön
Åsa Källström Cater och Kjerstin Andersson belyser i sin artikel utveck- ling och pågående forskning inom området barn som bevittnar våld. Det är högaktuellt då Barnkonventionen ska bli lag under innevarande mandatperiod. Det är intressant att Barnkonventionen (1989) prioriteras framför Kvinnokonventionen (1979) då det gäller lagstiftning eftersom kvinnor även i Sverige fortfarande har huvudansvaret för barnen. Ge- nom att trygga den vuxna som är den barnet står i beroendeställning till, kunde ett stort kliv framåt tagits om Kvinnokonventionen först blivit lag. Barn är vi enligt FN:s konventioner tills vi är 18 år. Det finns en hel del genomförd och pågående forskning om barn som utsätts för eller
90 Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015
bevittnar våld i hemmet eller som utsätter andra för våld. Barn och unga eller unga vuxna har samma men också olika sätt att hantera detta. Likaså har pojkar och flickor ofta, men inte alltid, olika sätt att hantera trauman. Olika sårbarhet förekommer också på grund av genetik, enligt senare års hjärnforskning.
Jag saknar könsanalys i Källström Cater och Anderssons artikel, då det under senare år tydligt i olika rapporter framkommit att flickor och pojkar har lika, men ibland olika möjlighet till att söka hjälp, inte sällan beroende på en könsstereotyp hjälpapparat, men också på grund av efter satt genuspedagogik i förskolan och skola, vilket skulle göra det självklart för barn oavsett kön eller könsidenti- tet att be om hjälp och stöd. Vår socialtjänst är också kvinnodomi- nerad och hjälp till och behandling av våldsutövare anmärkningsvärt begränsat. Det gör att barnen är bundna i de traditionella könsrol- lerna då dessa inte utmanas i tillräcklig grad och att hjälpapparaten i alltför hög grad är symtominriktad och könsstereotyp. Forskning finns också på friskfaktorer och barns förmåga att läka svåra upple- velser men socialtjänsten är fortfarande problemfokuserad i alltför hög grad. Min yrkesbana inleddes som barnskötare och jag arbetade med barn med funktionsnedsättning under många år innan jag vi- dareutbildade mig. Då 1979 hade vi omfattande kampanjer och folk- bildning om demokratisk barnuppfostran. Det hade behövts även idag då barnaga åter ökar i Sverige.
Jag skrev för några år sedan en DN-artikel kallad ”Krigszon i mitt eget hem” (2005) utifrån personliga upplevelser under min uppväxt. Barn som bevittnar våld uppvisar samma skador som barn som upplevt krig. För några år sedan då jag arbetade som projektledare i Skåne fråga- de jag ett tjugotal socialsekreterare om hur många som öppnade utred- ning på syskon som bevittnade våld om ett syskon blev utsatt. Det var en socialsekreterare som svarade jakande. Okunskapen om barns utsatt- het även som vittne till våld i hemmet var svag och ibland obefintlig.
Barn som bevittnar våld är än idag inte egna målsägare eller själv- klart skadeståndsberättigade vilket borde ändras.
I dagarna presenterade regeringens särskilda utredare två statliga utredningar, Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrela-
terat våld och förtyck (SOU 2015:55) och Mål och myndighet. En effektiv styrning av jämställdhetspolitiken (SOU 2015:86). I bägge dessa under-
stryks vikten av att det fjärde jämställdhetspolitiska målet, att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, kvarstår som just ett jämställdhetspolitiskt frispel/med våldet som kärnan i det ojämställda samhället
delmål. Den senare av dessa två utredningar föreslår dessutom inrät- tandet av en jämställdhetsmyndighet. Kanske är det även dags för ett jämställdhetsdepartement. Maria Hagberg utvecklingsledare i kvinnofridsfrågor länsstyrelsen örebro län 701 86 örebro E-post: maria.hagberg@lansstyrelsen.se
frispel/med våldet som kärnan i det ojämställda samhället
Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015 93
frispel/kära syster!
kära syster!
JESPER fundBERG
Tiden går så fort och jag har tänkt skriva till dig så många gånger, men annat tycks alltid komma emellan. Detta annat. Jobb, barn, resor, hem, familj... Eller så är det själva livet som kommer emellan. Det som alltid kommer emellan.
Hoppas hursomhelst allt är bra med dig. Senast var du nedstämd, efter samtal med mamma. Vilket jag förstår. Hon lyckas med det, få dig nedstämd och känna dig otillräcklig. I samtal med mig är det aldrig några problem i hennes liv. Är det det kvinnliga dåliga samvetet (för allt) som ni kanske delar på som hon spelar på, eller? Senast jag pratade med henne så var hon så nöjd över att ni kommer till jul. Ja, döttrar lär sig vad som förväntas av dem. Omsorg och kärlek. Men denna hennes glädje över att träffa dig och din familj kanske hon inte ens förmedlat till dig? Nu vet du det i alla fall, om hon inte lyckats få ur sig det.
Hört något från pappa? Jag har nästan slutat prata med honom. Jag orkar inte höra hans eviga pladder, som bara rör honom själv. Jag kan inte minnas att han frågat om hur jag har det, hur hans barnbarn mår, eller hur någon annan än han själv har det, gör eller varit med om. Nej, han är så glad i att höra sig själv, om sig själv. Eller så orkar han inte stanna upp och våga fråga. Utan kontroll – utan att kunna styra samta- let – är det hans största rädsla, kan jag undra? Men jag tänker jag borde sluta bry mig och låta honom vara som han är. Han vill ju inget illa, men jag orkar bara inte ibland.
Älskade syster, jag skriver till dig inte enbart för att fråga om våra föräldrar utan för en helt annan sak. Jag måste prova mina tankar med dig – du är ju den som står mig närmast, den jag har störst tillit till. Jag undrar hur du tänker.
94 Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015
frispel/kära syster!
tackade ja, det verkade intressant och sedan smög ångesten sig på. Vad ska jag säga? Om detta? Jag har ju arbetat med frågor om jämställdhet i många år, men kärlek – och hur detta hänger ihop – om det nu gör det? På senare tid har jag börjat tvivla på både det ena och det andra. Jag kanske börjar bli gammal. Vad orden betyder, vad jag tänker om dem och hur saker hänger ihop med varandra. Kärlek och jämställdhet?
Vad är förresten jämställdhet? Lika villkor för kvinnor och män? Ja, och? Något alla är för och ingen är emot – och ändå – ett problem. El- ler borde jag fokusera på det stora problemet, det jag ägnat mig mest åt – maskulinitet. Mäns överordning, sexism, mäns privilegier, mäns höga löner, mäns talutrymme, mäns våld… Är det det jämställdhet handlar om? Att förändra män, att förändras mäns villkor? Det märkliga är ju att det fortfarande tycks låta som en fråga för och om kvinnor. Männen duckar, som vanligt. Även jag ibland. Eller vad tänker du, kära syster? Du kanske ser något annat?
Och kärlek? Borde jag tala om den mellan två vuxna, det som kyr- kan lagt beslag på och kallar äktenskap? Eller den kärlek som finns mellan föräldrar och barn, mellan syskon, eller vad? Borde jag tala om kärlek mellan kvinna och man, eller mellan kvinnor och kvinnor, män och män? Eller om kärlek som inte behöver, eller tros behövas uttalas. Efter tjugo års relation. Den förgivet tagna. Där en av dem inte förstår vad som plötsligt hände. Eller ska jag tala om förälskelse, den kärlek som ständigt, nästan tjatigt, uttalas och som aldrig tycks tas för given, oavsett var den dyker upp och tar för form. Och om jag ska säga något om jämställdhet och kärlek – ska jag vara privat eller undvika allt som rör de egna känslorna; smärta, glädje, det sagda och det berörande.
Kära syster, vad tänker du om kärlek och jämställdhet? Du brukar säga att kärlek utvecklas bättre bland jämställda par. Så där som det aldrig var i din tidigare relation, men som du hävdar finns numera i ditt liv. Det låter rimligt, men vad är jämställda par? Att dela på hem och hushåll, att båda håller reda på barnens läxor och matlådor… eller? Men blir då jämställdhet enbart ett göra-lika-projekt då? Kanske är det så. El- ler? Har jag levt jämställt. Inte helt säker.
Jag tänker på vår mamma. Hon skilde sig från vår pappa för att de inte delade syn på hur en relation ska fungera. Han ville bestämma, tänkte hon. Han undrade vad som blev fel, vet jag han har sagt. Ja, de delade inte syn på varken relation eller vad som var problemet i relatio- nen. Den ekonomiska friheten gjorde att hon kunde skilja sig från ho- nom. Så var det inte i tidigare generationer före dem. Och blev den nya
Tidskrift för genusvetenskap nr 36 (3) 2015 95
frispel/kära syster!
ekonomiska situationen ett nytt mått på kärlek? Ställde den nya krav på vad kärlek skulle innebära? Eller har inget ändrats: att kvinnor genom alla tider, mer eller mindre tvingats, att bidra till mer omsorg och kärlek i ett heterosexuellt parförhållande än vad män bidrar med. Skulle jag säga så i mitt tal blev det säkert dålig stämning. Jag som alltid tjänat mer. Kunnat föreslå vart vi ska resa, göra roliga saker. Obalans. Påverkar det kärleken? Obönhörligen, ja.
Kära syster. När vet vi att vi älskar? Känns det? Syns det? Och vad gör vi? Jag läser varje dag i tidningen, ser på TV, läser böcker om mäns icke-kärlek: om mäns våld. Ofta riktad mot kvinnor. Det är så ofta så jag reflekterar snart inte över det. Mäns hat mot kvinnor. De som de säger sig älska. Patriarkala idéer om att skära i kvinnors underliv, äga kvinnor, tala för kvinnor, hjälpa kvinnor, bespotta och hota. Och våldta. Det känns så främmande för mig. Våldta en kvinna. En del menar att alla män är potentiella våldtäktsmän – det kan liksom vara vem som helst. Det värjer sig i mage och tanke. Det är inte jag. Jag vill inte våld – varken mot kvinnor eller mot män. Jag slogs ju inte ens som barn, minns du?
Våld är inte kärlek – det är dess motsats. Men brukar jag aldrig våld? Aldrig någonsin…?
Jag tvivlar, kära syster. Finns kärlek utan makt, eller jag menar ut- anför makten? Ojämställdhet är ju makt, tänker jag. Men kärlek? Att