den mörka teatersalongen sitter förskolebarnen tätt bredvid var- andra. På scenen spelar Teater Pero En dag med Mössens brand-
kår, en fysiskt rörlig och musika-
lisk föreställning med uttalat mora- lisk tendens om att varje mus är lika viktig, att man ska dela med sig och solidariskt hjälpa alla som behöver. I en scen vågar mamma mullvad sig upp med sina barn ur sin underjor- diska grotta. Eftersom de är blinda slutar det med att de tappar bort varandra och går vilse, var och en ensam. Det är fyndigt spelat och de vuxna i publiken skrattar gott åt den komiska scenen: ”Plötsligt får vi alla nästan samtidigt syn på barnen. Den bakersta barnraden har vänt sig om och stirrar på oss. Dom har mord i blicken”. För barnen var scenen inte
rolig, utan en existentiell mardröm – att tappa bort sin mamma och sina syskon (Helander, 2010, sid. 172). Situationen är hämtad ur dokto- randen Joakim Stenshälls avhand- lingsarbete om teater som deltagar- händelse och är ett typiskt exempel på när barn och vuxna reagerar på skilda sätt i barnteatersalongen. Publikens mottagande av en scen- konstföreställning är generellt ett spännande fält inom teaterveten- skapen. Teaterforskare analyserar och tolkar sin tids scenkonst eller källmaterial kring historiska upp- sättningar. När det gäller barntea- ter gäller vissa grundförutsättningar. Den professionella barnteatern görs på vuxenvärldens villkor. Det är vuxna som skriver, regisserar och spelar pjäserna, som marknadsför,
recenserar, värderar och köper in fö- reställningar till skola eller förskola eller beställer biljetter till barn och barnbarn. Det är vad vi vuxna me- nar är lämpligt (läs: skojigt, nyttigt, utvecklande) för barnpublik som ges utrymme på barnscenen. Att på djupet arbeta med barnteater väcker uppfordrande frågor och reflektio- ner kring makt och tolkningsföre- träde vad det gäller mötet mellan scenkonst och barnpublik.
Tolkning och meningsskapande
Receptionsforskning kring barntea- ter fokuserar barns uppfattningar och upplevelser av scenkonst. Tolk- ning och meningsskapande är två fundamentala begrepp inom de es- tetiska vetenskaperna, där aspekter på tolkningens subjektivitet och in- levelsens betydelse för uppfattning- en problematiseras. Tolkningen på- verkas av betraktarens förförståelse. Utifrån ett hermeneutiskt perspektiv öppnas förståelsen av konsterfaren- heten, som förvandlar den som erfar (Gadamer, 2002, sid. 80). Konstve- taren Margaretha Rossholm Lager- löf resonerar kring den komplexa tolknings- och förståelseprocessen och ser scenkonsten, teaterhän- delsen, som ett mönster för konst- förståelse: ”Jag tänker på hur den kombineras av närvaro, deltagande eller bevittnande med tydning av tecken” (Rossholm Lagerlöf, 2007, sid. 23). Hon betonar att det ”jag” som betraktar och upplever inte är allmänmänskligt och/eller generellt (Ibid., sid. 91). När det handlar om
vuxnas tolkning av barns tolkningar av professionell (scen)konst dras den hermeneutiska spiralen ytterligare några varv och kombineras med en diskussion om barnperspektiv som handlar om vuxnas intentioner och ambitioner att sceniskt gestalta för barn respektive barns perspektiv ge- nom att lyssna till barns utsagor och tankar om teater.
Föreställningsanalys
Utgångspunkten är mötet mellan föreställning och åskådare. Teck- entydningen för in tolkningen i ett semiotiskt fält, i bemärkelsen analys av dominanta sceniska tecken. I fö- reställningsanalys kan två grundläg- gande frågeställningar ställas, oav- sett om det är scenkonst för barn eller vuxna:
• Vad berättas genom föreställning- ens fiktion (teman och konflik- ter)?
• Hur gestaltas detta genom teaterns språk: exempelvis färg, form, rö- relse, ljus, ljud, musik, text, skåde- spelarkonst?
I analysen söker man samband, mönster och strukturer inom och mellan föreställningens olika delar, samt i relation till helheten, som en grund för tolkningen av hur dessa tecken kan uppfattas, tydas och förstås. Men inte alltid förklaras. Varje åskådare har sin egen unika upplevelse, färgad av den indivi- duella uppsättningen av erfarenhe- ter och referensramar, fördomar, förkunskaper och förväntningar, tankar och känslor; av exempelvis
estetiska och ideologiska preferenser samt av personlig smak, humör och dagsform. Analysen kan kontextua- liseras och ges ytterligare mening ge- nom att sättas in i ett specifikt sam- manhang eller tolkas i relation till ett politiskt, samhälleligt, filosofiskt eller estetiskt perspektiv eller utifrån vissa aspekter på mötet med publi- ken. Det finns alltså inte en ”rätt” analys eller en ”sann” tolkning som ska bevisas, utan ett raster av olika tolkningsmöjligheter (Sauter, 2000; Helander 2010). Tolkningsalterna- tiven av scenkonst, liksom av ex- empelvis bildkonst och litteratur, är outtömliga (men inte gränslösa) och präglas av mångfald. Därför krävs såväl övertygande argumen- tation som stringens i rimlighets- bedömningen (Pettersson, 2002). En teaterföreställnings kommuni- kation kan också tolkas på flera nivåer: en fiktionell eller symbolisk nivå (föreställningens meningspro- duktion, betydelsen av det sceniska skeendet), den sensoriska nivån (vad vi uppfattar med våra sinnen) och den artistiska nivån (konstnärlighet, yrkesskicklighet). Dessa tre nivåer samverkar dynamiskt under en före- ställning och påverkar tillsammans åskådarens reception (Sauter, 2000).
Materialdiskussion och metodpluralism
Överfört till receptionsforskning gällande scenkonst handlar barns perspektiv om att närma sig barns uppfattningar, tankar och upplevel- ser genom att lyssna till deras egna
röster. Föreliggande artikel bygger på receptionsstudier gjorda kontinu- erligt under två decennier, utförda av mig eller under min ledning vid Cen- trum för barnkulturforskning och Teatervetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Samman- taget innefattar det ett 60-tal olika
teateruppsättningar, det vill säga ob- servationer av barnpublik vid cirka 500 föreställningar samt efterarbe- ten med drygt 3.000 barn. Genom metodpluralism ges möjligheter för deltagande barn att uttrycka sig på skilda sätt och möjliggörs att delre- sultaten samspelar på ett sätt som berikar och stärker giltigheten av det sammantagna resultatet (Reason, 2010). I denna studie kombineras analys och tolkning av samtal med barn (enskilda och i grupp), drama- lek, barns skriftliga utsagor, teck- ningar och målningar. Naturligtvis finns många faktorer som påverkar receptionsstudiens utformning och resultat: tiden och sammanhanget för teaterbesöket (med förskola/