Mikael Persson
Kungliga musikhögskolan i Stockholm
Den första delen av titeln pekar på både ett resultat av avhandlingen och en kritisk utgångspunkt på samma gång. Musik har återkommande i kulturstudier, såväl som i skolans läroplan och i
musikpedagogisk forskning, pekats ut som mycket intimt förknippad med vad som brukar kallas för identitetsskapande i bred bemärkelse. Försök att inom mer formell utbildning närma sig ungdomars intresse för musik, i syfte att skapa högre grad av motivation hos eleverna, har återkommande resulterat i att populärmusik, i en vidare mening, likställts med ungdomars musikaliska vardagskultur. Att
populärmusik i en bredare bemärkelse likställs med ungdomars vardagskultur kan också vara en förklaring till att populärmusik i mycket hög grad präglar den musik som spelas i den svenska grundskolans musikklassrum. I min avhandling har jag istället haft ambitionen att undersöka elevers positionerande i musikklassrummet utan att på förhand utgå från att musik utgör en väsentlig del av densamma. I förlängningen är min förhoppning att studiens resultat ska kunna bidra till att fördjupa och ytterligare komplicera den musikpeda-gogiska forskningen som rör maktrelationer i musikklassrummet och som i sin förlängning syftar till att skapa mer likvärdiga förutsättningar för elever i alla
musikklassrum.
Det finns i nuläget en förhållandevis stor mängd studier som säger något om olika potentiella positioner som aktualiseras i grundskolans musikklassrum. Olikheter mellan eleverna beskrivs inte sällan utifrån antaganden om olika förutsättningar att medverka i musikundervisningen, och operationaliseras utifrån deras olika förkunskaper i musik. Eleverna positioneras också som olika beträffande deras musikintresse både utifrån genre och instrument. Inom vad som går under benämningen garagebandsundervisning antas både att eleverna har ett intresse att musicera och att de bär på en informell kompetens att lära sig
musicera själva. Eleverna beskrivs också som olika konforma i grundskolans klassrum, något som beskrivs som ett utfall av olika grad av insocialisering i skolans normsystem. Flera av dessa olika positionera diskuteras också återkommande utifrån mer generella positioner kopplade till social
klasstillhörighet eller kön. En del av dessa studier har sitt huvudsakliga material hämtat från deltagande observationer av interaktioner i musikklassrummet, men det finns inte många studier som gör detaljerade analyser av elevernas interaktioner.
En position i den här avhandlingen ska alltså läsas som socialt skapad, fragmentarisk, och föränderlig. Positioner skapas i interaktion elever emellan i undervisningssituationen och görs så med hjälp av olika retoriska resurser som eleverna har att tillgå. Dessa resurser kan både vara direkt språkliga och bygga på en sekventiell analys av interaktionen, vilket är inspirerat från samtalsanalysen, men också utgöras av referenser som hämtas från olika etablerade diskurser som bidrar till att positionera eleverna på olika sätt. Slutligen är positionen också fragmenterad vilket innebär att den inte på något sätt beskriver en helhet, utan snarare en aspekt i vilken eleven själv framträder som annorlunda i relation till andra elever i musikklassrummet.
För att förstärka möjligheten att säga något om musikens betydelse i ungdomars positionerande har jag valt att designa studien som en fallstudie med stor variation avseende elevernas på förhand uttryckliga
NNMPF2019, Stockholm PhD Projects
108
musikintresse. också designen av studien göra det möjligt att studera detta. Jag har identifierat två olika musikklassrum från två olika skolor för att sedan kunna jämföra resultaten dessa emellan. Eleverna i det ena skolan, som jag valt att benämna Musikprofil-skolan, har själva valt mer musik på schemat. De har också gjort ett inträdesprov för att komma in på skolan och därmed visat att de kommit upp till en tillräcklig nivå vittnar också om att deras intresse varit någorlunda ihållande över tid. Eleverna i den andra skolan, som jag benämnt Centralskolan, har snarare valt den närmsta skolan i bostadsområdet och därmed inte aktivt identifierat musik som viktigare än andra ämnen. I övrigt liknar skolorna varandra. Med vad som kan kallas deltagande videoetnografi har jag vidare dokumenterat undervisningen under en termins tid, transkriberat och tematiserat materialet utifrån vad som framträder som centralt för elevernas positionerande i de båda musikklassrummen. Vidare har jag i detalj analyserat utvalda sekvenser med hjälp av analytiska verktyg hämtade framför allt från samtalsanalys och diskurspsykologi.
Elevernas positionerande påverkar deras delaktighet i musikaliska praktiker i musikklassrummet och detta sker på olika sätt i de olika musikklassrummen. I Centralskolans musikklassrum utgör konformitet en mer eftersträvansvärd position än rebellen vilket skapar goda förutsättningar klassrumsmanagement. I Musikprofilskolan är det mer accepterat och nästintill påbjudet att säga ifrån och vara ifrågasättande snarare än att vara konform. I Centralskolan skämtar eleverna återkommande om obildade som företrädesvis finns utanför musikklassrummets väggar, vilket skapar ett mer sammanhållet vi bland eleverna, ett ”vi som är bildade”. Samtidigt är humoristen en position som är mer tillgänglig för pojkarna i klassrummet, vilket skapar utrymme för kreativitet och att utmana normativa förväntningar i
klassrummet. Självsäkerhet måste ibland Centralskolans elever maskeras för att inte riskera att falla över i skrytsamhet, en risk som inte återfinns alls bland eleverna i Musikprofilskolan. Att uttrycka sig rationellt och undvika spår av emotionalitet är väsentligt bland eleverna i Centralskolans musikklassrum, medan emotionella uttryck, då i synnerhet upprördhet och ilska, återkommer bland eleverna i Musikprofilskolan, något som tycks premiera pojkars möjlighet att få handlingsutrymme i deras ensemblespel.
Sammantaget påverkar elevernas positionerande deras förutsättningar för undervisning i termer av kamratlärande, klassrumsmanagemen och garagebandsundervisning. Det är också min övertygelse att en bättre förståelse av vad som står på spel i elevernas positionerande i musik-undervisningen skapar bättre förutsättningar att på allvar utmana och förändra makt-strukturer i klassrummet i syfte att skapa en mer jämställd och jämlik musikundervisning. För att uppnå detta tror jag att mer samtalsanalytiska
angreppssätt kan vara fruktbara vilket inte heller används i så hög utsträckning tidigare inom det musikpedagogiska fältet.
Den här avhandlingen har bland annat visat på skillnader i elevers positionerande i musikklassrummet beroende på i vilken grad musik står på spel för dem eller inte, i vilken kön har framträtt som en väsentlig kategori för elevernas positionerande. På motsvarande sätt vore det intressant att gå vidare med att studera elevers positionerande i olika musikklassrum i vilka positioner förknippade med exempelvis klass, etnicitet, sexualitet, funktionsvariation, religion aktualiseras.