E
fter att ha inspekterat den nya Patgb 203 i fabriken i Finland och sett överlevnadsprov med den är det spännande att få se före-gångaren, Patgb XA-180, i arbete i den femte svenska bataljonen för fred och säkerhet i Kosovo. Det känns också viktigt att höra vad användarna verkligen tycker om fordonet och om det fungerar som det skall under tuf-fa förhållanden.Totalt finns det 70 stycken Patgb XA-180, varav 30 är i internationellt
bruk just nu. Av dessa 70 är 26 styck-en inlånade från Finland och skall lämnas tillbaka vid årsskiftet 2003/
2004.
– Fordonen kan inte fasas ut från internationell tjänst förrän de nya Patgb 203 blivit levererade i rätt ver-sioner och rätt antal, säger Patrik Stedt som arbetar med Patgb XA-180 vid FMV. Vi kommer att göra ett byte av samtliga fordon vid ett och samma tillfälle. Det är osäkert exakt när det blir. Det är också osäkert om de nya
fordonen kommer att användas i Ko-sovo, det beror på hur länge den svenska bataljonen stannar där.
Sierra Tango 2 om Patgb XA-180
En dag i början av mars följer jag med sjukvårdsgruppen Sierra Tango 2 på ett uppdrag att granska hälsotillstån-det i en familj i den lilla kosovoalban-ska byn Businje, i närheten av Slivovo i södra delen av det svenska mission-sområdet. Sierra Tango 2 består av
fyra personer. Gruppen ingår i batal-jonens sjukvårdspluton och under-stödjer det tredje mekaniserade skyt-tekompaniet Sierra Lima. Efter för-rättat värv tar vi en fikapaus i kompa-niets förläggning, Spy Bar, och disku-terar Patgb XA-180.
Gruppen berättar att de roterar mel-lan Camp Viktoria, den svenska hu-vudförläggningen, och bataljonens mindre förläggningar. De står hela tiden i fem alternativt 30 minuters beredskap och menar att de måste kunna lita på att deras fordon kan ta sig till även otillgängliga olycksplat-ser. Efter att ha tillbringat drygt tre månader med ett och samma fordon tycker de sig känna dess fördelar och nackdelar väl.
– Som sjuktransport är Patgb XA-180 mycket bra, säger Henrik Gun-narsson som civilt är ambulanssjuk-sköterska i Jönköping och tidigare har varit på fredsmission som sjuk-transportförare i Bosnien. Den är byggd som ett stridsfordon och är lite slö i uppförsbackarna. När det är bråt-tom känns slöheten frustrerande.
Men den har god framkomlighet och jag tycker att vårdutrymmet, förutom höjden invändigt, absolut är arbets-dugligt.
Gunnarsson tycker att det är värt att notera att sjuktransportfordonet har märkbart bättre vårdutrymme nu jäm-fört med då han var i Bosnien. Nu har all utrustning sin bestämda plats och är lastsäkrad. Han saknar bara last-säkring för defibrillatorn, något han själv har konstruerat i sin vagn.
– Den är inte anpassad för stadstra-fik – men för oss som jobbar bak i vårdutrymmet är det viktigt att den är bred, säger Katrina Danér, underskö-terska från akutmottagningen på Uppsala lasarett. Vi har haft
samarbe-te med sjukvårdsgrupper från andra länder och i synnerhet engelsmännen och amerikanarna är mycket impone-rade av Patgb XA-180. Imponeimpone-rade av fordonet såväl som vårdutrymmet och vår utrustning.
Diskussionens vågor går höga. De kommer fram till att det enda de upp-lever som direkt dåligt med Patgb XA-180 är att den är låg. Till och med Katrina Danér, som är den kortaste av dem, tycker att den är för låg.
– När vi åker så ligger vi ofta ner där bak – för det gör ont i nacken att sitta upp med huvudet böjt, påpekar hon. Man har dessutom telehjälm på huvudet och det blir extra tungt för nacken.
Bataljonens sjukvårdare är noga med att informera varandra om för-ändringar de vill utföra i sina fordon – så att alla gör samma förändringar.
Detta är viktigt eftersom alla måste kunna rycka in i någon annan grupps fordon och då hitta utrustningen.
På frågan om gruppen hellre skulle vilja ha Patgb 203 för sitt jobb svarar Henrik Gunnarsson:
”Den nya är tyngre än den vi har.
Redan nu är det problem med tyng-den på vissa vägar, eftersom de är så dåliga. Jag har provsuttit den nya
203:an och visst skulle man vilja ha den takhöjden i vårdutrymmet.”
Förare om Patgb XA-180 Det råder emellertid något mer nega-tiva åsikter om Patgb XA-180 hos fö-rarna Nicklas Svensson och Daniel Norrman. Jag träffar dem när de hål-ler på att bunkra upp inför en lång patrullering ute i ödemarken i det så kallade Zlasområdet. De är ivriga på att berätta vad de anser om fordonet.
– Det är för mycket saker som inte kan spännas fast i fordonet, säger Nicklas Svensson. Man skall kunna vända upp och ner på en vagn och skaka den – utan att lösa prylar ram-lar omkring. Som det nu är får vi hitta på egna lösningar för hur saker skall spännas fast.
– Den är bra att blockera vägar med och som eskortfordon, säger Daniel Norrman. Fast vi tycker nog att den har svårt att ta sig upp för backarna – även om vi aldrig har kört fast med den.
– Motorn är för klen på den, nickar Nicklas Svensson. Dessutom sitter huvudströmbrytaren på vagnchefssi-dan. Det skulle vara mindre krångel för oss om den satt på förarsidan.
– Det finns i princip ingen värme i pansarterrängbilen.
- Vi har haft samarbete med sjukvårdsgrupper från andra länder och i synnerhet
engelsmännen och amerikanarna är mycket imponerade av Patgb XA-180, berättar hon.
Imponerade av fordonet såväl som vårdutrymmet och vår utrustning.
Inredningen i sjuktransport Patgb XA-180 är numera både lastsäkrad och funtionell.
den, fyller Daniel Norrman i. Den som finns försvinner direkt och fläk-ten riktas bara upp på fönsterrutorna.
Fast på sommaren är problemet det omvända, då är den stekhet.
De båda jobbar ständigt ihop och växlar mellan att vara förare och skytt. När vi kommer fram till deras Patgb XA-180 klappar de den på si-dan och kallar den Bettan. Vid frågan om de hellre skulle vilja ha Patgb 203 kommer det en lång utläggning.
– För den uppgift vi har nu behöver vi inte köra runt i bepansrade fordon, säger Nicklas Svensson. Det räcker med lätta terränggående fordon typ Toyota Landcruiser. Det är först när
läget blir värre som vi behöver de här fordonen. Jag är personligen kritisk till XA-180 överhuvudtaget. Det är inget krigsfordon som man kan ha verkan med eld framåt. Om jag fick önska ett pansarfordon här skulle det vara ett stridsfordon 90 – fast på hjul.
Jonas Mars, förste förare på en Pat-gb XA-180 i tredje mekaniserade skyttekompaniet Sierra Lima, som jag stöter på lite senare säger att han skulle föredra en tysk Fox alternativt hänga in en Scaniamotor i Patgb XA-180. Det han tycker är bäst med Pat-gb XA-180 är att den är lättvårdad.
Tobias Holm, fordonsförare i det första mekaniserade skyttekompaniet
Quebec Lima, skulle inte ha något emot om den nya modellen kom ner till Kosovo. Han är imponerad bl.a.
av de minskydd som har monterats på Patgb 203.
Var med vid utformningen En regnig eftermiddag sitter jag i sjukvårdsgruppen India Echo Que-becs sjuktransportpatgb, inne på hu-vudförläggningen Camp Victoria.
Gruppen tillhör det första mekanise-rade skyttekompaniet Quebec Lima.
Här berättas anekdoter om hur fordo-net fungerat på denna och andra mis-sioner på Balkan. Det är emellanåt andlöst spännande när de i sina
histo-Sjukvårdsgruppen India Echo Quebec vet vad den talar om när det gäller Patgb XA-180 och dess funktioner som sjuktransport. Anders Ramnerup, undersköterska/skötare vid rättspsyk i Örebro, är ute på sin sjätte mission. Lotta Öhrn, sjuksköterska på intensiven i Örebro, på sin femte och förare Johan Bragde, sjuktransportchef från lumpen, på sin andra.
Foto: Ylva Norberg
rier vandrar iväg från huvudspåret.
Gruppen vet vad den talar om när det gäller Patgb XA-180 och dess funktioner som sjuktransport. Anders Ramnerup, undersköterska/skötare vid rättspsyk i Örebro, är ute på sin sjätte mission. Lotta Öhrn, sjukskö-terska på intensiven i Örebro, på sin femte och förare Johan Bragde, sjuk-transportchef från lumpen, på sin an-dra.
De berättar att alla sjuktransport-patgb från början hade olika inred-ning, eftersom de som arbetade i dem byggde om sina fordon efter eget hu-vud vid varje mission.
– Jag har varit med sedan 1995 och
tjatat om att de skulle bli enhetliga invändigt, berättar Lotta Öhrn. Det går inte att bygga om fordonen hela tiden och det går inte att ha utrust-ning löst i fordonen. Problemet med lastsäkring utgjorde fara för både per-sonal och patienter.
Både Lotta Öhrn och Anders Ram-nerup hade fullt med idéer om hur man skulle kunna ändra fordonet till det bättre, vilket de också fick tillfäl-le till.
– Vi diskuterade med personal på Försvarets sjukvårdscentrum om vad som behövs respektive inte behövs i en sjuktransportpatgb, berättar An-ders Ramnerup. Vi kom då tillsam-mans med Görgen Karlsson och Ste-ve Månsson t.ex. med idén att ha en plåtlåda bredvid båren, vilket nu är standard. Det är bara synd att de inte lyssnade på oss fullt ut och placerade den utefter väggen. Det lämnades en glipa mellan låda och vägg – ett ut-rymme som vi inte kan använda efter-som den stjäl plats vid lastning av en patient. Det är ont om plats redan nu.
Lotta Öhrn öppnar plåtlådan och
förevisar innehållet. Det är en stor mängd attiraljer som får plats och allt detta hade tidigare legat löst inne i fordonet. Nu råder ordning och reda och utrustningen kan alltid lätt hittas.
Dessutom har de märkt upp place-ringen av alla saker med namn så att även icke sjukvårdsutbildade skall ha en chans att hitta rätt sak.
– Det är viktigt att vilken skyttesol-dat som helst skall kunna vara be-hjälplig vid en olycka, säger Anders Ramnerup. Därför har vi gått igenom allt som finns i fordonet med hela kompaniet samt märkt upp allting.
Det kan rädda liv.
Gruppen tycker att Patgb XA-180
har god funktionalitet invändigt. Jag passar på att fråga om motorkapacite-ten, vilket andra klagat på.
– Jag, som förare, tycker inte att det är något större problem med motorn, säger Johan Bragde. Det är klart att den skulle kunde vara starkare…
Men framkomligheten är bra. Om vi fastnar någonstans kan vi dra upp oss själva med en vinsch. Praktiskt, va?
Vi har dessutom en lågväxel som spärrar hjulen så att alla går lika fort, det gör att den inte börjar spinna. Den är dessutom driftsäker.
– Det är som en traktormotor med formel 1-växellåda, fyller Anders Ramnerup i. Den har bättre fram-komlighet än det mesta och förstör inte terrängen lika mycket som band-gående fordon gör. Men det är klart, den axar inte och det tar emot i upp-försbackarna. Men ju mer hästkrafter, desto mer kan gå sönder. Medelål-dern i KS05 är 23 år och många av förarna är inte vana vid att köra tunga fordon. Därför klagar de på motorer-na. Hellre framkommen än omkom-men, tycker jag…
Lotta Öhrn påpekar att man inte vill komma fram med en transport-skadad patient. Har en patient t.ex.
misstänkt rygg- eller nackskada får transporten vara varsam och ta den tid som krävs.
– Om jag jämför detta fordon med det jag jobbade i 1995 har det skett enorma framsteg, säger hon. Men man får acceptera att det finns vissa begränsningar med fordonet, trots allt.
En av dessa begränsningar är att vändradien är 20 meter, vilket inte är roligt när det är minerad mark utan-för vägen, som det t.ex. ofta var i Bo-snien.
Gruppen tycker att det är bra att Patgb XA-180 är driftsäker, i synner-het eftersom det alltid är ont om re-servdelar på utlandsmissioner, enligt dem.
– Just nu är en sjuktransport ur bruk, berättar Anders Ramnerup. Den har stått i tre månader för att en pack-ning gått sönder. Det är frustrerande när reservdelarna dröjer.
Provtur
Efter att ha hört allt ris och ros om Patgb XA-180 är det med spänd för-väntan som jag själv sätter mig bak-om ratten på ett fordon och kör den leriga, otrafikerade vägen till öv-ningsområdet utanför huvudförlägg-ningen. Efter att tidigare ha åkt i den i tättbefolkade byar och trånga städer, förstår jag plötsligt vilken övning som krävs bara för att lära sig var man har själva fordonet som är nästan tre meter brett. Men roligt är det att få provköra den kärra jag ställt så många frågor om – jag går och ler hela eftermiddagen efter provturen.