Orsaker till det överskjutande ansvaret på revisorn

I detta kapitel kommer en analys om rättsläget att föras för att söka svar på vad som kan vara orsaken till att revisorer blir måltavla för dessa enorma skadeståndsanspråk, trots att styrelsen bär det primära ansvaret för bolagets redovisning.

5.3.1 Ansvarsförsäkring

Enligt revisorslagen gäller, som framgått i tidigare kapitel, ett lagstadgat krav på att revisorer ska ha en ansvarsförsäkring. Motsvarande krav finns inte för styrel-ser och verkställande direktörer även om många bolagsledningar ändå väljer att skaffa en sådan försäkring. Ansvarsförsäkringen innebär att den försäkrade beta-lar en årlig premie till försäkringsbolaget beräknat på storleken och risken hos det försäkrade bolaget. Försäkringsbolaget betalar sedan ut skadebeloppet till skadelidande, upp till viss summa där överskridande belopp ofta betalas av den försäkrade själv eller överliggande försäkring. I och med denna lösning tryggas den skadelidandes möjligheter till ersättning för de skadekostnader denne drab-bats av som följd av skadan.

Vid fall då ekonomisk skada har uppstått ligger det i den skadelidandes intresse att få ersättning för hela skadebeloppet. För att utfå ersättning får den skade-lidande söka orsaken till vad och vem som orsakat skadan. Som framgått av praxis är en skada ofta orsakad av att skadelidande tagit ett affärsbeslut grundat på felaktig eller bristande information i årsredovisningen. I dessa fall är styrel-sen och revisorn solidariskt ansvariga i och med att styrelstyrel-sen upprättat och revi-sorn granskat utgiven årsredovisning. Det solidariska ansvaret innebär att skadelidande kan rikta sitt ersättningsanspråk till vem som helst av dessa för att

få ersättning av hela skadebeloppet. Den som sedan drabbats av skadestånds-talan kan därefter rikta sitt regresskrav mot övriga skadevållare.

Som följd av det solidariska ansvaret är det naturligt att skadelidande riktar sitt ersättningskrav mot den part som har de bästa ekonomiska förutsättningarna att betala skadeståndet. En ansvarsförsäkring är en tydlig indikation på att eko-nomiska förutsättningar finns för ersättningsanspråket. Eftersom revisorer har ett lagstadgat krav på att ha en ansvarsförsäkring jämfört med styrelser är det naturligt att skadelidande riktar sitt ersättningskrav mot revisorn och revisions-bolaget. Visserligen är det möjligt för styrelser och verkställande direktörer att teckna ansvarsförsäkringar vilket ger skadelidande samma trygghet att utfå full ersättning för skadan, men dessa försäkringar tecknas inte i samma mån som revisorsansvarsförsäkringar. Det är dessutom inte alltid lätt för skadelidande att veta huruvida bolagsledamöterna har tecknat ansvarsförsäkring eller inte, varför det är lättare att rikta sig mot en revisor där en sådan försäkring är en själv-klarhet.

Ansvarsförsäkringen borde därför spela stor roll för skadeståndets reparativa syfte och därmed skadelidandes möjligheter till full ersättning för sin skada. En skadelidande lär sällan ha insikt i huruvida styrelser och verkställande direk-törer innehar en ansvarsförsäkring, medan det lagstadgade kravet på försäkring för revisorer gör det till en självklarhet. Därmed är det betydligt tryggare för en skadelidande att rikta sin skadeståndstalan mot revisorn eftersom dessa med större säkerhet har de ekonomiska förutsättningarna för att betala skadeståndet. Revisorns obligatoriska ansvarsförsäkring i kombination med det solidariska ansvaret borde därmed vara en betydande orsak till att revisorer ofta får stå måltavla för skadelidandes skadeståndstalan.115

5.3.2 Distansering

En skadeståndstalan medför, förutom möjlig ersättningsskyldighet till skade-lidande, även en negativ uppmärksamhet för det företag som blivit utsatt för skadeståndsanspråket. Exempel på detta är inte minst Enrons konkurs i

Enronskandalen där bolaget tappade förtroendet på marknaden när information om deras felaktiga bokföring spreds, vilket ledde till att deras försäljning sjönk så kraftigt att bolaget gick i konkurs. Samma utveckling följde revisionsbolaget Arthur Anderson som också gick i konkurs där det försämrade ryktet efter skandalen ansågs vara en betydande orsak.116 Även om Enronskandalen är ett extremfall så innebär varje skadeståndstalan en negativ uppmärksamhet för den som drabbas av det. Detta gäller oavsett storleken på det företag som blir stämt. I och med konkurrensen som finns på varje marknad är ett företags rykte en enormt viktig del för den position företaget kan ta på marknaden. En skadeståndsprocess mot ett bolag kan påverka bolagets anseende negativt och därmed även bolagets försäljning.

I fall där aktieägarna i ett bolag har skadats på grund av att bolaget lämnat fel-aktig ekonomisk information har dessa, i och med bolagsledningens solidariska ansvar, att välja om de vill rikta skadeståndstalan mot revisorn eller styrelsen. Aktieägarna har dels ett intresse att få ersättning för den skada de lidit till följd av felet och dels har dessa även ett ekonomiskt intresse i bolaget i och med aktie-innehavet. Att i ett sådant fall rikta skadeståndstalan mot bolagets styrelse kan leda till negativ publicitet och därmed ett minskat förtroende för bolaget på marknaden. Att istället rikta skadeståndstalan mot bolagets revisor innebär att aktieägarna istället pekar ut en utomstående part som ansvarig för skadan. Det bör därmed inte vara helt obetydligt i sammanhanget att revisorn är ett utom-stående bolagsorgan och att aktieägarna genom att rikta sitt skadeståndsanspråk mot denne kan distansera bolaget från den uppkomna skadan.117

5.3.3 Regressrättens betydelse för ansvarsfördelningen

Om bolagsorganen medverkat till samma skada och skadelidande genom det solidariska ansvaret valt att rikta sin skadeståndstalan mot en av de vållande så har denna sedan en möjlighet att rikta regresskrav mot övriga skade-vållare för deras medverkan till samma skada. Ett sådant regresskrav innebär teoretiskt sett att skadelidande enbart ska behöva driva skadeståndstalan mot en av de medvållande och att en ansvarsfördelning sedan kommer ske mellan

116Amcoff, Affärsvärlden, 2002.

skadevållarna genom regressrätten. Problemet är dock när en revisor blivit ut-satt för en skadeståndstalan att en sådan regressrätt kan vara lottlös om bolags-ledamöterna saknar betalningsförmåga. I de fall styrelse eller verkställande direktör saknar ansvarsförsäkring är det inte önskvärt att väcka en skadestånds-talan som innebär ett sådant enormt personligt betalningsansvar av en enskild ledamot. Förutom detta riskerar dessutom en revisor, som tvingats betala myck-et stora skadestånd, att inte ha några medel kvar för att driva en regresstalan mot övriga skadevållare. En revisor som blivit utsatt för skadeståndsanspråket riskerar därmed att få bära hela eller större del av skadeståndskostnaden själv.118

5.3.4 Sammanfattning av orsaken till problemet

Trots en ansvarsfördelning som i teorin framstår som klar följer av ovanstående genomgång att en ansvarsförskjutning i praktiken ändå är en realistisk följ av ansvarsreglernas utformning. Det solidariska ansvaret i kombination med revisorers lagstadgade krav på ansvarsförsäkring samt goda betalningsförmåga innebär att det finns tydliga risker att revisorn kan komma att få stå ensamt ansvarig för skador för vilken bolagsledningen också är ansvarig. En sådan ansvarsförskjutning kan sällan vara lämplig om en större konkurrens på revisionsmarknaden är önskvärd. Det framstår sålunda som motiverat att söka lösningar på detta problem för att nå en jämnare ansvarsfördelning.119