Ett ovärderligt redskap

Cykeln kom att bli ett ovärderligt redskap i utfors-kandet av traditionskulturen. I sin moderna form, med pedaler och kedja, hade den lanserats i England 1885. Några decennier senare representerade den en väl etablerad teknik, och priset för en cykel hade sjun-kit.⁷ Våren 1916 förberedde sig Sven T. Kjellberg för ett fältarbete tillsammans med Sigurd Erixon. »Skall vi sykla [sic!] i sommar eller marschera«, frågade Kjell-berg.⁸ Det fanns nog en skämtsam ton i frågan, men den skrevs under en tid när världskrig rådde och de presumtiva fältarbetarna kunde kallas in för

militär-tjänstgöring med kort varsel. Att »marschera« var en del av vardagen för många. Men frågan om cykling el-ler marscherande rymmer indirekta frågor om has-tigheten under förflyttningarna och hur stora ytor de skulle röra sig över. Erixon svarade:

Cykel användes mest av allt. Vidare sportmässig utstyr-sel och någon kostym. Ta med material för privatrit-ning o.d. (anteckprivatrit-ningsbok etc) Har du egen kamera, så tag med den också.

Packning: dels ryggsäck, dels väska på styret framtill.

Obs att man ofta få ha med matsäck och dryck. Vidare en större kappsäck som man kan ha kvar på vissa centra, till vilka man återvänder. Obs att du måste ha pengar med för första 14 dagarna.⁹

På cykeln gick det också att lasta all utrustning som behövdes. Fotvandring – »marscherande« – med-gav inte samma omfattning på bagaget, och de tunga kamerorna hade knappast kunnat tas med om fält-arbetarna inte haft cyklar att lasta dem på. Den ena tekniken – cykeln – skapade förutsättningarna för användning av den andra – kameran. Den »sports-mässiga utstyrsel« som Erixon föreslog bestod av ka-vaj med praktiska fickor, väst, knälånga byxor och strumpor eller benlindor. På många bilder är fältar-betarna klädda i ljusa jackor och byxor – ändamåls-enligt varma sommardagar. De yngre hade alltid studentmössa. Erixon föreslog »någon kostym« till Kjellberg. Även om det var praktiskt arbete som stod i centrum, så kunde besök hos olika lokala dignitä-rer komma att ingå, så beredskap med en mer repre-sentativ klädsel var nödvändig. Genom sin klädsel – inte minst studentmössorna – och sina cyklar med all packning avvek fältarbetarna till det yttre från lands-bygdens invånare och måste genast ha blivit urskilda som främlingar.

Trots att den var en teknisk apparat ställde bruket av cykel krav på hur människors kroppar var

konsti-tuerade. God fysik hos fältarbetarna var ett måste, cyklandet med en tung utrustning kunde vara an-strängande. När Kjellberg blev tvungen att göra mili-tärtjänst på försommaren 1916 fördröjdes hans delta-gande i en expedition, men Erixon såg en fördel i att han under exercisen skulle arbeta upp sin kroppsli-ga styrka: »i armar och ben vinner du väl spänst och kraft på kuppen«.¹⁰

Cyklandet var inte riskfritt, olyckor som riske-rade cyklistens hälsa och därmed utforskandets ge-nomförande var en realitet. Sigurd Erixon skrev 1915 från ett fältarbete i Dalarna: »På hemvägen körde jag i kull och vrickade armen, som jag fick bära i band i över en vecka. Den är ännu lite krånglig.«¹¹ De fysiska ansträngningarna kunde vara avsevärda. Sommaren 1918 fältarbetade Erixon i Norrbotten. Expeditionen rörde sig över stora avstånd. Vid något tillfälle hade de cyklat tio mil på en dag.¹² Användandet av cykeln möjliggjorde sådana långa förflyttningar, även om sträckan tillhörde undantagen.

Tekniken skapade nya möjligheter, men den ska-pade därmed också nya hittills okända gränser genom sin plötsliga sårbarhet. Inte bara cyklisten utan också cykeln kunde skadas, vilket försvårade eller omöjlig-gjorde fältarbetet. Vetenskapen kunde inte bedrivas, och det berodde inte alltid på fältarbetarens bristan-de handhavanbristan-de utan på att saker och ting faktiskt gick sönder, oavsett hur aktsam deras ägare var. Un-der sommaren 1917 drabbades Kjellbergs kollega Sven Rothman av ett missöde i östra Småland. Den teknis-ka apparat som skulle underlätta forskningen, cykeln, hade nu blivit ett hinder.

En malheur hände oss igår. Rothmans cykel gick sön-der. Det var den nedre stången i ramen som bräcktes loss från gaffeln. En bedrövlig historia. Han har nu fort-satt till O-hamn för att se om det går att laga. Vi vänta ej på honom utan fara vidare. Han var ganska nedslagen.¹³

1900-talets cyklist kunde förefalla oberoende av andra på sin färd på landsvägarna efter egen tidta-bell, jämfört med 1800-talets resenär som var utläm-nad åt skjutsbönders makt över transportsituationen, men oberoendet var trots allt begränsat. Fältarbetaren hade till synes makt över tingen, men lika stark kun-de tingens makt över människan vara. Skador på cy-keln som fältarbetaren inte kunde laga själv skapa-de ett beroenskapa-de av specialister som ibland befann sig långt borta. Rothman hade inte längre makt över sin arbetssituation och hans kompetens som fältarbetare begränsades när cykeln tog slut. Hans tillhörighet till fältarbetarkollektivet var knuten till cykeln, när den-na var obrukbar stod han utanför.

I en anteckningsbok från ett fältarbete i Dalsland 1919, där Erixon noterat alla utgifter återkommer fle-ra gånger kostnader för cykelrepafle-rationer. En gång fick Erixon bekosta inköp av en ny innerslang och en ny kedja till en av de tre som var i fält, och vid ett an-nat tillfälle ett nytt däck. Slitaget var avsevärt.¹⁴ På de steniga och ojämna landsvägarna möttes två tekni-ker som inte var riktigt avpassade för varandra. Cy-keln fungerade bäst på jämna och släta vägar – nå-got som knappast fanns på landsbygden. Vägarnas standard avgjorde hur stora påfrestningarna blev på cykeln, som alltid var i fältarbetarens ägo och inte den arrangerande institutionens. Fältarbetaren Jo-sef Svensson skrev till Sigurd Erixon efter en expedi-tion i Småland 1918: »Cykelringarna for rätt illa på de steniga vägarne och äro nog (enligt en cykelrepa-ratörs vitsord) 10–15 kr sämre.«¹⁵ Inte bara kostnaden för eventuella nyinköp var ett problem, utan också materialtillgången. Under första världskriget rådde ransonering av gummi, och det var inte självklart att det gick att köpa nya cykelslangar och däck. Det som fanns till hands måste vårdas noga.

Det var bråttom att undersöka allmogekulturen.

»I sista stund« var ett ofta återkommande uttryck

som illustrerade drivkrafterna.¹⁶ Under ett fältarbete i Närke 1916 hade Erixon upplevt hur »lyckliga stjär-nor ledde oss till Testa by i Sköllersta i sista minuten ty byn har nyss skiftats och man har börjat flytta på sig, men det mesta är kvar. I höst skulle det redan ha sett annorlunda ut«.¹⁷ Här hade Erixon haft tur som kom-mit innan alltför stora förändringar gjorts. Att det var så bråttom var förstås bekymmersamt, men den upp-levda brådskan utgjorde också ett incitament för verk-samheten och skapade slagkraftiga argument för dess bedrivande. Determinismen som präglade inställ-ningen till det som skulle dokumenteras uttrycktes bland annat som i ovanstående citat. Fart och brådska i utforskandet blev ett svar på den känslan.

Brådska uppstår när det blir möjligt att ha bråt-tom. De antikvariska resenärerna under 1700- och 1800-talen reste med häst och vagn och gick till fots.

Det satte ramarna för vad som var möjligt att uträtta och i deras berättelser är inte brådskan uttalad. Med tekniska uppfinningar som järnväg och cykel blev det möjligt att resa fortare än någonsin tidigare. Det blev möjligt att ha bråttom – alltså blev det bråttom.

Under ett fältarbete på cykel gick det tillräckligt fort för att variationer i landskap och bebyggelse skul-le kunna iakttas under en färd, samtidigt tillräckligt sakta för att ögat skulle kunna uppfatta väsentliga byggnadsdetaljer. Den hastighet som gick att uppnå på cykel (med hänsyn till de ofta dåliga vägarna bör den ha varit relativt måttlig) framstår som idealisk för syftet med fältarbetena.

En av de verkliga långcyklarna var Åke Campbell.

År 1920 cyklade han från västra Jylland till Köge på östra Själland, i syfte att iaktta skillnader i byggnads-skick och för att skapa sig ett forskningsmaterial om den fyrlängade dansk-skånska gården.¹⁸ År 1924 gjor-de han en ny resa, gjor-denna gång i nord-sydlig riktning från sitt hem i Fristad i Västergötland, genom Hal-land, nordvästra Skåne, SjälHal-land, Lolland och Falster

och sedan genom Tyskland. I resebeskrivningen skrev han om sina iakttagelser:

Det mest anmärkningsvärda för byggnadskulturen inom Syd-Danmark är gavlarnas behandling. Allt vanligare mot sydväst bli de öppnade gavlarna med ingångsdörr och fönster. Häri kunna spåras påverkan fr det lågtyska huset.¹⁹

På cykeln uppfattade Campbell skillnader i byggna-dernas utformning längs vägen. Hade resorna gjorts med bil hade det sannolikt gått för fort för sådana de-taljerade iakttagelser. Kjellberg, som inledde det före-gående kapitlet, for förbi en lång rad byar i Västman-land med anmärkningen att där fanns »intet att se«.

Just det faktum att han cyklade och inte fotvandra-de (1916 då Kjellberg fältarbetafotvandra-de var fotvandra-det ännu osan-nolikt att använda bil) gjorde att han under en gan-ska kort tidsrymd kunde gan-skaffa sig den överblick över landskapet som han behövde för att kunna göra sina bedömningar. Åke Campbells cykelfärd 1924 sluta-de vid Triumfbågen i Paris, dit hans hustru Hjördis Lind-Campbell hade rest för att ta emot honom.²⁰ I sin sammanfattning av resan skrev han:

Min resa slutade i Paris den 18 september 1924. Jag hade då tillryggalagt vägen från Fristad till Paris med cykel och alltså utefter hela vägen kunnat anteckna och fotografera alla äldre byggnader och gårdar. Då jag under ingen del av resan använt något annat färdsätt än cykel kan ej alltför mycket ha undgått mig av märkli-gare äldre byggnadskultur utefter vägen.²¹

Åke Campbell menade att just det faktum att han fär-dades på cykel gjorde att han inte missade något av

»äldre byggnader« längs vägen. Han använde en geo-grafiskt bestämd terminologi för det han sett. I cita-tet ovan nämns det »lågtyska huset«, i samlingen från 1920 sägs en gård i Köge ha en »skånsk« gavel, en an-nan är uppförd med »skånskt bindningsværk«.²²

Dif-Den räta linjen genom landskapet – Åke Campbells cykelfärd från väst till öst genom Danmark 1920. Att linjen blev något krökt på västra Jylland berodde på starka stormvindar som tvingade Campbell att lägga om rutten (brev till Hans Ellekilde 1920-09-15, Dansk Folkemindesamling).

Kartan kommer från samlingen »Danska bondgårdar« (ULMA 37510:103) vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.

fusionismen ledde till en sådan taxonomi där katego-riseringarna gjordes utifrån geografiska parametrar.

Under det långsamma resandet med cykel var det möjligt att pröva hållbarheten i de hypoteser om byggnaders ursprung och spridning som var rådande.

Campbell cyklade ända till Belgien och Frankrike för att med egna ögon se exempel på olika hustyper.

Att jag utsträckte färden till Belgien och Frankrike berodde på att jag önskade orientera mig beträffande den frankiska gårdstypen, så betydelsefull för den skånska (S. Erixon) och det frankiska huset, som anses som urformen för det skånsk-danska.²³

Campbell reste alltså för att se det som han tidigare hade läst om. När han cyklade för att söka efter den dansk-skånska gårdens ursprung fångade hans blick lokala och regionala särdrag. Campbell såg det som Sigurd Erixon beskrivit, han cyklade efter dennes program och bar med sig en förförståelse som styrde hans blick och fick honom att vilja se det som Erixon skrivit om.