Den påfrestande lärarrollen

I den omstrukturering av styrning vilken gick ifrån regelstyrning till målstyrning inom skolan ökade lärarnas ansvar för den egna undervisningen vilket i sin tur ställde nya krav på kontroll och utvärdering av lärarens arbete. Lärarens arbete gjordes på så sätt till en närmast offentlig angelägenhet vilken behövde kontrolleras av utomstående. Denna offentlighet kom inte bara att gälla aktörer vilka kunde förknippas med skolan och lärarnas verksamhet (elever, föräldrar, politiker, tjänstemän m.fl.) utan även andra utan någon synbar koppling. I synnerhet media började lägga större fokus och rapportera kring skolan och lärarnas arbete. Inte minst efter den konkurrens mellan skolor som kom att följa av friskolereformen då skolor, och lärarnas arbete inom desamma, i allt större omfattning började jämföras med varandra. Den verksamma läraren måste därför idag vara ständigt förberedd på att visa upp sitt arbete, resultat, agerande med mera, för utomstående samt vara beredd på att försvara sig själv, sitt yrke och sitt utförda arbete.

För att åter koppla till Bauman (2002) och individualismen går det här att dra vissa kopplingar till lärarnas situation och påfrestning idag. Utifrån individualismens innebörd kan det anses vara så att de verksamma lärarna tar ett allt större personligt ansvar för sitt arbete. Något som då kan kopplas till den drivkraft eller ambition som behandlades tidigare. Lärarnas drivkraft och ansvarkännande för att åta sig ett, för de, mycket viktigt och ansvarfullt uppdrag gör att de även i enlighet med målstyrningen och individualismens följder känner ett större personligt ansvar. En ständig beredskap på att utvärderas, kontrolleras och jämföras gör detta till en mycket stressande och påfrestande situation för lärarna. I den ökning av kontroll och utvärdering med mera ingår även en stor del av den ökade arbetsbörda i form av administrativt arbete vilket ytterligare tar tid och kraft från lärarna. Detta framgår även i den statistik som tidigare redovisats i detta arbete gällande dagens verksamma lärare.

I mitt arbete visar sig både verksamma lärare och lärarstudenter inneha en drivkraft vilken de menar är nödvändig för att orka med yrket. Det visar sig dock i mitt resultat för datainsamling finnas en uppfattning rörande en skillnad

mellan olika lärare hos lärarstudenterna. I erfarenhet av praktik förlagd ute på skolor synliggörs två typer av lärare varav den ena kan tillskrivas en liknande drivkraft som lärarstudenternas och som präglas av strävan mot gemenskap och gemensamma ambitioner i att uppfylla sitt omfattande uppdrag som lärare. Den andra typen av lärare visar sig snarare inneha en form av drivkraft vilken kan relateras till lärarstudenternas inledande drivkraft för att söka sig till läraryrket och som närmast kan betraktas som ämneskunskapsinriktad. Dessa lärare betraktas mer som likgiltiga inför sitt arbete utan ett brinnande intresse för att utveckla sina elever utöver själva ämneskunskapen.

Men samtidigt visar den bild av dagens verksamma lärare att de tenderar att ha en liknande drivkraft som lärarstudenterna själva. I ett försök att bringa en klarhet i denna fråga vill jag använda mig av Asplund (1987) som diskuterar utbrändhet utifrån begreppet social responsivitet. Han menar så att utbrändhet först riskerar att uppkomma när en individ upplever en avsaknad av känslor, positiva eller negativa. Så länge individen upplever känslor finns så ingen risk för utbrändhet eller liknande form av psykisk ohälsa.

För att applicera detta på den kategorisering av lärare som framgår i tolkning av lärarstudenternas intervjuer kan det tänkas att verksamma lärare visst innehar den typ av drivkraft som lärarstudenterna själva. Men, då verksamma lärare exempelvis upplever en stor påfrestning av stress och dessutom en kraftig obalans i relationen mellan arbetsinsats och ersättning (social och ekonomisk) uppstår givetvis negativa känslor hos densamma. Läraren upplever själv sitt uppdrag som oerhört viktigt och betydelsefullt, men när denne inte upplever någon direkt ersättning för sitt arbete utan snarare ifrågasättande och kritik kan tvivel uppstå och drivkraften försämras. När drivkraften försämras hos den verksamma läraren minskar också det fokus på den enskilda individen som egentligen är så viktigt för läraren.

Detta kan även sättas i samband med den höga arbetsbörda, exempelvis i form av administrativt arbete som lärare upplever tar mycket tid ifrån elevkontakten. Istället för att se enskilda och unika individer med olika förutsättningar och behov kommer läraren se abstrakta varelser i form av elevroller. När även läraren förlorar sitt personliga engagemang i den unika individen kommer den se sig själv som en abstrakt lärarroll. Läraren riskerar då att se med likgiltighet på sin arbetsuppgift samt sin egen och andra aktörers roller. Utifrån Asplund (1987) kan det då tänkas att det först i detta skede som det uppstår den andra typen av beskrivna lärare som saknar ”den rätta” drivkraften.

Resonemanget kan då kopplas till lärarstudenter och framförallt de verksamma lärarnas uppfattning kring vikten av att bibehålla sin drivkraft för att orka med yrkets alla påfrestningar. När denna drivkraft övergår i en likgiltighet kan de höga påfrestningar som, framförallt de verksamma lärarna ger uttryck för, bli alltför stora för den enskilda individen som då riskerar att drabbas av psykisk ohälsa och kan då välja att byta yrke.

För att kort koppla detta till ett större resonemang kan Webers (Ritzer, 2009; (Månson, 1985) teori kring olika typer av rationalitet och samhällsutveckling vägas in. Utifrån Webers tankar kan det tolkas som att samhället i stort är på väg mot allt mer byråkratisering vilket i lärarnas fall innebär högre grad av målstyrning och administrativa uppgifter på bekostnad av lärarens värderingar och normer som rationalitet. Läraren har i sin drivkraft starka värderingar och normer som den strävar mot att uppfylla. Men när läraren i allt högre grad tvingas utföra handlingar för att uppnå, av andra uppsatta, mål och visa sig stark i konkurrens och utvärderingar kommer lärarens värderingar att trängas undan. Något som i återkoppling till Asplunds (1987) resonemang kommer påverka den enskilda lärarens nödvändiga drivkraft för att orka med yrket på ett negativt vis.