Påtryckningar gällande betygssättning

Ibland kan lärare utsättas för påtryckningar i sitt arbete med bedömning. Lärare, rektor, kollegor, föräldrar eller elever kan visa att de vill att någon ska ha ett särskilt betyg eller ifrågasätta redan satta betyg. Det kan vara svårt för en lärare att motstå sådana påtryckningar. Vi ville undersöka om det är något lärarna i vår undersökning har erfarenheter av och hur de i sådana fall har hanterat detta och vilka konsekvenser som eventuellt uppstod.

Eva berättar att hon har fått påtryckningar om betyg från en förälder en gång men säger att “men man glömmer det inte”. Det tycks vara vanligare att eleverna ifrågasätter

betygssättningen. Vid dessa tillfällen betonar hon att “det gäller att ha på fötterna” och menar att lösningen blir att föra en dialog. Hon tycker att det är bra att konkret kunna visa att dessa kunskapskrav är det som gäller, och ännu bättre om hon själv har brutit ner dem för att tydliggöra vad det är som har testats. Hon tycker att den taktiken hittills har fungerat. Hon säger att det är enklare om ifrågasättandet från elever kommer i mitten av en kurs eftersom man då kan säga att betyget inte är slutgiltigt. Eleven kommer få en till chans att visa att hen kan klara av att nå upp till högre kunskapskrav än första gången.

Roger säger att han inte upplever att han under sina 17 år har fått påtryckningar från varken föräldrar eller rektorer. Eleverna har ifrågasatt betyg men det tycker han inte är något negativt. Han anser att om han som lärare inte kan förklara varför en elev inte har varit exempelvis nyanserad, ligger problemet hos honom och inte hos eleven. Roger berättar att

61 rektorer har kommit med krav på högre måluppfyllelse men han har inte upplevt det som att rektorerna förväntar sig att han ska låtsas att eleverna kan mer än vad de faktiskt kan bara för att kunna ge dem högre betyg. Roger har tolkat det som att rektorerna har menat att “jag ska jaga dem”, att han ska ringa hem, ordna tider för omprov och så vidare. Han säger att det självklart medför en viss stress men hävdar ändå att det ju är rektorns uppdrag från Skolverket att öka måluppfyllelsen.

Åsa säger att påtryckningar är sällsynta. Hon tycker att det mest hände då hon jobbade på designprogrammet och då det var mycket flickor i klasserna, men också några gånger då hon hade naturklasser. Hon har funderat över varför det är så sällsynt och säger att hon tycker påtryckningar har avtagit i och med att hon har blivit duktigare på att visa elevexempel som uppvisar ett visst betyg eller kunskapskrav. Hon anser att detta visar att hon vet vad hon gör när hon sätter betyg. Senare lägger hon till att det även kan ha att göra med att hon de senaste åren har undervisat i klasser som hon upplever inte har brytt sig så mycket om betygen. Hon berättar dock om ett tillfälle när hon var ganska ny som lärare då hon hade satt 12 MVG i en klass. Hon fick höra av kollegor att det var konstigt att det var hela 12 stycken i en och samma klass som fick MVG, medan andra kollegor tyckte att det inte var något konstigt alls med det. Vid detta tillfälle var det även en elev som fått VG som tyckte att hen förtjänade betyget MVG. Vi tolkar det som att Åsa upplevde att kollegornas och elevens åsikter var en påtryckning angående hennes betygssättning, men Åsa uppger att hon ändå stod fast vid sitt beslut. Hon medger dock att hon inte vet om det var rätt att göra så. Hon berättar att hon upplever att hon var mer noggrann vid betygssättning som ny lärare, men hon kommer samtidigt inte ihåg om hon lät medbedöma elevens texter.

Laila berättar att det har “kommit [påtryckningar] uppifrån” (rektor, skolledning) om att lärarna på hennes skola ska öka måluppfyllelsen och genomströmningen. Det betyder att alla elever ska klara skolan med minst E i betyg. Detta tycker Laila är en god vision, men hon upplever det ändå som något som provocerar eftersom hon tycker att det är det som lärarna alltid jobbar mot. Hon ställer sig uppgivet frågan “vad tror du (rektorn) att jag gör varje dag?”. Hon känner det som att rektorerna inte har någon vetskap om lärarnas vardag i skolan. Hon vill uppmuntra skolledningen att omformulera sig för att visa respekt för sina anställda och för lärarprofessionen. Hon menar att rektorer ska säga att lärarna ska få mer resurser för

62 att fortsätta höja måluppfyllelsen. Som det är nu, säger Laila, är lärarna “halvslavar” åt

rektorerna eftersom de gör administrativt arbete. Denna påtryckning “uppifrån” säger Laila att hon och hennes kollegor i det arbetslag hon tillhör, ”inte bara tar emot, utan vi

ifrågasätter”. Detta gör de genom att diskutera det på möten och på en hemlig resa som de gör en gång per termin. Laila har inte fått påtryckningar från elever eller föräldrar när det

kommer till hennes betygsättning. Hon säger att det kan bero på att hon alltid har varit trygg i sin bedömning. De gånger hon har varit osäker på vilket betyg hon ska sätta på en elev har hon löst det genom att fråga eleven vad hen tycker att hen förtjänar för betyg. Det menar hon har löst problemet.

Ingemar informerar oss om att det går ungefär 65 % tjejer på skolan där han jobbar. Alltså har han mer erfarenhet av att undervisa tjejer än killar. Han menar att det finns en “kategori tjejer [...] som inte riktigt vet vem de är”. Detta går ut över läraren eftersom det blir en konflikt när lärarens bild av eleven och elevens egen bild av sig själv inte överensstämmer. Eleverna försöker i den situationen “manipulera läraren till att vara någon annan än den de är”. Han hävdar att det problemet inte finns på samma sätt hos killar. Det eleverna försöker uppnå när de “manipulerar” läraren är högre betyg: “Det handlar uteslutande om personlig vinning på olika sätt, och ofta handlar det om betyg”. På frågan om Ingemar någonsin har upplevt påtryckningar från någon annan om betygssättningen svarar han “oh, ja. Hela tiden. Allt från elever, föräldrar har hänt”. Han säger också att skolledningen har tagit upp det vid några tillfällen. Rektor har talat inför hela kollegiet och frågat varför skolan har lägre betyg än en annan skola osv. Det menar han betyder att de vill att lärarna ska sätta högre betyg. Han berättar även att rektor en gång har kommit till Ingemar och visat på statistik och sagt att han sätter för låga betyg, och sedan frågat varför han sätter lägre betyg än vissa andra lärare. Han förklarade då för sin rektor att han är van vid att man sätter betyg på det sättet eftersom man gjorde så på hans förra arbetsplats. Han menar att det finns olika betygskulturer och att man sätter olika betyg beroende på vilken skola man jobbar på.

Ingemar poängterar att i och med det fria skolvalet blir betygen viktiga ur PR-synpunkt för skolorna. Han säger att politiker är “otroligt måna om att skolan ska ha ett bra rykte och höga betyg”, och han menar då att de betygen inte ska stå i någon korrelation till kunskaper. Ingemar tycker att det skulle vara acceptabelt om man kopplade ihop kravet på höga betyg

63 med höga kunskaper på ett uttalat sätt från skolledningen, men han säger att skolledningen bara uttrycker att skolan ska ha höga betyg (och inte höga kunskaper) och då menar Ingemar att budskapet blir något helt annat. Han menar att friskolorna förmodligen är drivande i den utvecklingen och det menar han även att forskning tyder på. Dessa influenser från friskolorna menar Ingemar att kommunen “hänger på och ingen säger stopp”. Ingemar pratar även om universiteten som, enligt honom, väljer bort betygen som urvalsverktyg, och använder sig istället av högskoleprovet. Detta skulle betyda att universiteten gör så till stor del för att betygen från gymnasieskolan inte anses vara tillförlitliga, och det beskriver Ingemar som sorgligt. På frågan om man kan värja sig som lärare mot påtryckningar från skolledning säger Ingemar att det är svårt som individ att värja sig. Det man istället kan göra är att gå ihop som lärarlag eller arbetslag eller att man går ihop som fackgrupp och meddelar att detta inte är acceptabelt, men han säger att det är väldigt svårt att genomföra. Vidare förklarar han att det ännu svårare att värja sig mot det om man är anställd på en friskola eftersom där “har du en ägare som liksom ska casha in på ett annat sätt än på kommunen”. Vi frågar Ingemar hur han brukar hantera situationer där föräldrar tar kontakt och ifrågasätter ett betyg han har satt. Ingemar förklarar att han då brukar berätta hur han har tänkt när han har satt betyget och på vilka grunder han har gjort det och dessutom erbjuder Ingemar en andra åsikt från en kollega. Han säger att eleverna ibland nöjer sig med en andra åsikt, men att de ibland går till rektor, och rektor säger då till Ingemar att eleven och föräldrar har klagat. Han tycker att både skolledning och ibland kollegor “viker ner sig för lätt för påtryckningar”. “Men å andra sidan så krävs det ju ett helvetes mod för att stå emot och där är du ju väldigt ensam, och det är därför jag säger att det funkar inte att göra det ensam, det måste man gå ihop med andra för att göra”.

Ida säger att hon aldrig har upplevt påtryckningar eller att elever har ifrågasatt ett betyg. Hon nämner att hon tror att det är vanligt för hon har hört så många berätta om exempelvis

föräldrar som har ringt och ifrågasatt sina barns betyg. När vi frågar vad hon tror är anledningen till att ingen har ifrågasatt svarar hon att det förmodligen är den formativa bedömningen, eleverna vet hela tiden hur de ligger till och vad de behöver öva på och därför blir aldrig slutbetyget en chock. Hon nämner också att det kanske kan ha att göra med att media är ett praktiskt ämne.

64 Karin säger att hon aldrig har upplevt påtryckningar från vårdnadshavare. Elever har däremot kommit och ifrågasatt betyg, men då har hon fått förklara varför hon har satt just det betyget. Hon berättar däremot att hon tycker det är lite jobbigt just nu då hon har börjat jobba på teknikprogrammet och naturprogrammet, eftersom hon upplever att det i naturklasserna egentligen bara “finns ett betyg, och det är A”. Med detta menar hon att eleverna endast eftersträvar det högsta betyget och det blir en tyst påtryckning. Hon beskriver en situation när hon pratar enskilt med en elev som endast har nått upp till kravet för C på en uppgift men som egentligen ville ha A. Medan Karin förklarar vad eleven bör göra får att nå upp till ett A nästa gång så kan hon se att tårarna stiger i elevens ögon och Karin menar att hon då känner att det är hennes fel att eleven inte nått upp till A, och därför sitter där och gråter. Hon säger att hon är medveten om att den känslan måste hon själv hantera för hon kan inte ändra på kunskapskraven oavsett vad eleven vill ha. Karin berättar dock att detta kanske kan ses som undantaget från regeln eftersom eleverna oftast är rätt duktiga på att uppskatta sin egen förmåga. Hon upplever att det även blir mindre ifrågasättande om hon har varit tydlig med vad som prövas och vad som krävs för att nå upp till de olika kunskapskraven. Karin berättar också att eleverna vid utvecklingssamtalen själva får skriva ner vad deras målsättning är, att de exempelvis vill nå upp till ett C. Då kan hon ha detta material som diskussionsunderlag när hon ska ge återkoppling till eleverna, hon kan berätta vad just denna elev ska jobba på för att nå upp till ett C. Hon tror att problemet uppstår när elevens självbedömning ligger högre upp än vad läraren kan se att eleven faktiskt har presterat. Karin säger att om eleven själv tycker att denna har gjort något bra och så kommer läraren och säger att du inte riktigt når upp dit så “är det väl inte så konstigt om eleven blir lite sur”.

Björn berättar att han har upplevt påtryckningar både från föräldrar och kollegor. Han säger att det aldrig var uttalat rakt ut men att i kontakterna dem emellan fanns det antydningar till att höja betyget för en elev. Han säger dock att detta inte var något han tog hänsyn till och avslutar med att säga att påtryckningar dock är sällsynta.

65

2.5.1 Analys

Nästan alla informanter uppger att de har någon form av relation till påtryckningar gällande betygssättning. Vanligast är att elever ifrågasätter ett betyg, men det händer även att föräldrar gör det. När elever ifrågasätter uppger informanterna att det då är viktigt att kunna förklara för eleverna varför de har satt ett specifikt betyg och eventuellt också fråga kollegor om de kan betygssätta uppgiften för att ge en andra åsikt. Enligt Selgheds forskning kan lärare se betygssystemet som ett stöd i läraryrkets professionalisering, bland annat i betygssättningen. För våra informanter består detta stöd specifikt i att de kan använda kunskapskraven när de ska förklara varför en elev har fått ett specifikt betyg.

I läroplanen står det att rektorn ansvarar för skolans resultat och Roger, Ingemar och Laila återger erfarenheter där rektor har ställt krav på att lärarna ska öka måluppfyllelsen. Det som skiljer deras berättelser åt är sättet de har tagit emot det rektorn har sagt. Roger såg det som att rektorn menade att lärarna skulle “jaga” eleverna mer och se till att de gör det de ska, medan Laila väljer att ta fasta på den synen på lärarprofessionen och lärarens vardag hon anser att rektorn förmedlar genom uttalandet. Ingemar tolkade budskapet från rektorn som att lärarna ska sätta högre betyg, oavsett om eleverna förtjänar det eller inte. Ingemar är den av våra informanter som har mest erfarenhet av påtryckningar i sin bedömning och han uppger att han har fått försvara sina bedömningar vid flertalet tillfällen. Vi har tidigare redogjort för Hartmans tankar om skolan inom en marknadslogik. Ingemar säger i stort sett samma sak som Hartman när han pratar om betygen som viktiga ur PR-synpunkt för skolorna och att det i och med detta krävs höga betyg. I och med detta menar Ingemar att skolledningar anser att det inte behövs någon korrelation mellan kunskaper och betyg, så länge skolan har ett gott rykte. Att betygen ses som ett PR-verktyg skulle också kunna ses som ett tecken på det Lindensjö och Lundgren säger om att skolan både är beroende och oberoende av det kringliggande samhället. Skolan är beroende av samhället på grund av betygen som PR- verktyg och kraven på höga betyg från utomstående personer, men samtidigt oberoende för att lärarna strävar efter att sätta det rätta betyget.

Mickwitz använder begreppet det rätta betyget som innebär att lärare ofta strävar efter att med hjälp av betygskraven sätta just rätt betyg, och inte bara ett högt betyg. Detta har

66 Mickwitz undersökning visat kan vara svårt eftersom lärare ofta tycker att det saknas en mottagare för det rätta betyget. Det skolledning, elever och föräldrar ofta vill ha är ett högt betyg. Mickwitz påpekar också komplexiteten i att kunna värja sig från denna slags

påtryckning och det gör våra informanter också. Laila och Ingemar pratar båda två om att det inte är möjligt att värja sig som enskild individ, utan man måste istället gå ihop med kollegor för att kunna göra något åt det.

Karin berättar om hennes egna känslor när eleven sitter hos henne och gråter för att hen är missnöjd över sitt betyg. Karins första reaktion på det är att tycka att det är hennes fel att eleven är ledsen. Detta går att hänvisa till Colnerud och Granströms forskning som redogör för lärarens etiska konflikter i yrkesutövandet som kan innebära en strid mot sitt eget samvete eftersom man vill ge enskilda elever större etisk hänsyn än vad de upplever att skolan som institution tillåter. Karin uppger att hon “inte kan ändra på kunskapskraven oavsett vad eleven vill ha” och att hon därför istället måste hantera de dåliga känslorna. Detta visar på att även Karin upplever att hon måste väga yrkesetiska normer mot allmänetiska normer. Karin försöker upprätthålla den allmänetiska normen som säger att man inte ska göra någon annan ledsen och besviken men gör här vägningen att den yrkesetiska normen om att följa

kunskapskraven är viktigare.

3. Diskussion

Vi valde att intervjua lärare som undervisar i ämnen eller kurser som inte inkluderas av de nationella proven eftersom all vår tidigare forskning om bedömningspraxis har fokuserat på ämnen som inkluderas av de nationella proven, där resultaten har visat att nationella prov fungerar som ett bedömningsstöd för lärare. Vad har vi då hittat? I våra informanters utsagor kan vi se olika attityder till att inte ha tillgång till de nationella proven. Åsa säger exempelvis att hon inte tycker det är ett problem att sätta betyg utan nationella proven eftersom hon i andra kurser där de inkluderas anser att övriga examinationsformer är viktigare än de nationella proven. Eva däremot är av motsatt åsikt och menar på att det är svårare att sätta betyg då man inte har de nationella proven som stöd, medan Roger är någonstans mellan Eva och Åsa. Han säger att han inspireras av de nationella proven i svenska och hur de fungerar.

67 Han ger exemplet om att han kan använda samma typ av poängsystem på examinerande uppgifter inom religionskunskapen som de nationella proven använder sig av. Ingemar menar på att likvärdigheten skulle öka om det även fanns nationella prov inom religionskunskapen, men menar att hans betygssättning inte lider av att det i dagsläget inte finns.

Laila är den enda av våra informanter som inte undervisar i något ämne som har nationella prov. Hon uppger att hon inte alls känner att hon skulle behöva det eller att hon ens är medveten om vilka eventuella fördelar de kan föra med sig. Detta härleder hon till att hon aldrig har provat genomföra nationella prov och därför inte kan sätta sig in i om de skulle vara ett stöd eller inte. Alla våra informanter upplevs dock som trygga i sin bedömning och det tycks vara formativ bedömning och sambedömning med kollegor som utgör det stöd de använder sig av istället för nationella prov.

När vi ställer frågan om de har fått fortbildning och tid till sambedömning kan vi se ett intressant mönster. Alla våra informanter, med undantag för Laila, har ett andraämne som inkluderas av de nationella proven. När vi frågar om fortbildning eller tid för sambedömning kommer det fram att de upplever att de får mer tid för antingen fortbildning eller

sambedömning inom det ämne som inkluderas av de nationella proven. Detta blir speciellt tydligt eftersom de flesta refererar till sambedömningsdagarna man får rörande den skriftliga delen av de nationella proven. Tydligaste exemplet på detta är när Eva säger att hon inte får samma tid inom svenska 2 till sambedömning, utan hon får istället på egen hand se till att det