1959 – Voz 4686 (Tåg 4686)
1960 – Triptih o materiji i smrti (Triptyk om materia och döden 1961 – Lavirint (Labyrint)
1962 – Zive vode (Levande vatten) 1963 – Obruc (Omringning) 1965 – Neprijatelj (Fiende) 1966 – Povratak (Återkomst)
1967 – Budjenje pacova (Råttornas uppvaknande) 1967 – Kad budem mrtav i beo (När jag blir död och vit) 1969 – Zaseda (Bakhåll)
1970 – Crveno klasje (De röda majskolvarna) 1971 – Opklada (Vadslagning)
1972 – Tragovi crne devojke (Spår efter den svarta tjejen) 1972 – Ratnicki talenat (Krigarens talang)
1973 – Let mrtve ptice (Den döda fågelns flygtur) 1975 – Pesma (Sången)
1977 – Hajka (Hetsjakt)
1980 – Dovidjenja u sledecem ratu (Hej då tills nästa krig) 1983 – Zadah tela (Kroppsdoften)
1987 – Na putu za Katangu (På väg till Katanga) 1992 – Dezerter (Desertören)
1997– 2002 – Drzava mrtvih (De dödas stat) Litteraturreferenser: http://www.balkanmedia.com/magazin/rezija/51.html http://sr.wikipedia.org/wiki/ http://www.imdb.com/name/nm0667870/ http://www.yurope.com/zines/republika/arhiva/2000/242-243/242-243_ 21.html
Predrag Golubovic, Filmografija Jugoslovenskog filma 1966-1970 (Institut za film, Beograd, Cika Ljubina 15)
Predrag Golubovic, Filmografija Jugoslovenskog filma 1971-1975 (Institut za film, Beograd, Cika Ljubina 15)
Predrag Golubovic, Filmografija Jugoslovenskog filma 1976-1980 (Institut za film, Beograd, Cika Ljubina 15)
Författargruppen, Filmografija jugoslovenskog igranog filma
1981-1985 (Institut za film, Beograd, Cika Ljubina 15)
Författargruppen, Filmografija srpskog dugometraznog igranog
filma 1945-1995 (Institut za film, Beograd, Cika Ljubina 15)
Ljubica Milenkovic Tatic, Filmografija srpskog dugometraznog
Slutsats
Under perioden som den svarta vågens filmer producerades hade regim gjort allt för att stimulera den typen av protester. Andra konstarter har också på samma sätt innehållit kritik mot den kommunistiska herravälde och rigiditeten som var en sorts ”production code” vars implementering var hårt kontrollerad av diverse kommissioner instiftade från överhetens sida.
Censurens apparat har använt sig av alla metoder inklusive spioneri i alla dess former för att komma åt de ”farliga” filmerna som kan inverka negativt på regimens stabilitet och rubba dess fullkomlighet. Konsekvensen till sådan har varit utarmning av den konstnärliga friheten och styrning mot regimens konformism som hade sina klardefinierade klyschor.
Situationens omvända analogi kan vara McCarthys förföljelser av kommunister, särskilt inom konsten, som ägde rum i USA under början av femtiotalet.
Ett annat radikalt exempel på en sådan metod är Lenins berömda uttalande efter hans skilsmässa med Gorkij: - Jag tycker att all teater borde sättas i graven!
Den jugoslaviska regimen har dock haft dessa referenser och gick betydligt mer sofistikerat fram genom att inte officiellt förbjuda och stoppa filmer i bunkern vilket i slutändan inte spelade någon roll för att resultatet blev i alla fall publikberövelse att se de regimkritiska filmerna.
En av dem som har aktivt arbetat med censuren Radovan Zogovic, har skrivit i sin rapport som han presenterade på den första jugoslaviska
författarkongressen följande: - Litteraturen är rensad från de människorna som har förrått både litteratur och hemlandet!
De som arbetade med censuren har inte sparat på krutet i sina ord att beskriva de hemska filmskaparna. Ord som kriminellt, slaktare, inkvisitor, spion, provokatör, kollaborator, fascist, avskum, skitstövlar, idioter och liknande har mycket frekvent florerat censorernas rapporter.
Det intressanta är att bland dem som aktivt har arbetat med censuren fanns Dobrica Cosic som har varit Jugoslaviens president under en kortare tid efter Titos död, Milovan Djilas, den kända Titokritiker och andra som egentligen borde vara på de regimkritiska konstnärernas sida.
Marinko Arsic Ivkov säger i en intervju att situationen ledde till att ett särskilt språk hade etablerats och de vanliga uttrycken hade fått helt annan betydelse. Regimvänliga kontrollanterna har haft följande tolkning: Allusion = vapen som en konstnär använder för att begå brott.
Anarkism = bagatellisering av revolutionen och folkkamp mot fascismen inom ett konstverk.
Kämpe för konstnärliga friheter = opponent som strävar efter privilegier. Tidskrift = publikation avsedd för de allmänna åklagarna.
Demokrati = den värsta diktaturen.
Jazz = musik som stämmer inte överens med jugoslavisk verklighet. Film = konstart farlig för allmänheten och särskilt ungdomar. Papper = instrument för att skapa förvirring bland folket. Bok = skadlig produkt för samhället.
Nobelpris = pris som tilldelas de som är fiender till fred och kultur. Ord = den minsta oberoende delen av ett litterärverk som i det sammanhanget har yxans eller slagträds funktion.
Satir = skadligt konstverk.
Press = det som skadar den socialistiska utbyggnaden.
Åklagare = den som vaktar och ser till att sanningen finns inom ett konstverk.
Många konstnärer hade varit avrättade när partisaner hade besegrat Tyskarna, med motivation att de sysslade med konstnärligt arbete under ockupationen. Skådespelarna Aleksandar Cvetkovic, Jovan Tanic och ytterliggare sju stycken hade arkebuserats i Nis (Serbien). Flera författare, journalister och professorer gick samma öde tillmötes.
Den berömda partisanförfattare Branko Copic har blivit dömd för sin Heretisk saga av inte minst, själva Tito och senare även Titos kritiker Milovan Djilas.
Koncert Ulicama velegrada (Genom storstadsgator) blev förbjuden för att den sprider dekadent jazzmusik! Flertal tidningar har släckts. Ironi har gjort att en av de inbitna förföljarna Milovan Djilas fick smaka på sin egen medicin och blev själv dömd till sjuårsfängelse för sin bok Nova klasa (Den nya klassen). Makavejevs filmer låstes i bunker. Pavlovics film Voz (Tåg, 1959) hamnade på samma plats.
Lazar Stojanovic blev dömd till fängelse för fientlig propaganda och sin film Plasticni Isus (Jesus av plast, 1971) som givetvis direkt förbjöds och sattes i bunkern.
Listan av de dömda konstnärerna och förbjudna verk är mycket lång. Censuren har gjort ett mycket minutiöst arbete. Till och med en absurdistisk pjäs Radovan treci (Radovan den tredje) som spelades på den berömda teatern i Belgrad, Ateljé 212, censurerades. Motivation var att huvudrollsinnehavare Zoran Radmilovic hade för mycket liknat en Alban! Den här pjäsen är skriven av Dusan Kovacevic och var inte den enda förbjudna pjäsen från honom. Även pjäsen Maratonci trce pocasni krug
(Maratonlöparna springer ärevarv, 1982) blev förbjuden. Pjäsen har många år senare spelats in som en film som hade erövrat många internationella utmärkelser.
Den svarta vågen var en form av katharsis för de som skapade filmer samtidigt som, absurt nog, regimen försökte åstadkomma också en form av katharsis genom att servera sina ”sanningar” till folket som inte alls överensstämde med konstnärernas sanning.
Censuren har, som så många gånger tidigare och på så många platser i världen, stimulerat ofrivilligt uppkomst av konstverk av enorm kvalitet. Vi kan konstatera idag att filmer gjorda under den svarta vågens tid inte bara berättar objektivt om den tidens händelser, utan representerar de mest kreativa verken inom film både inom och utanför Serbiens gränser.
Litteraturreferens:
http://arhiva.glas-javnosti.co.yu/arhiva/2004/12/20/srpski/ D04121901.shtml