Pedagogers bedömningar av sina erfarenheter,

Enligt Gillberg och Nordin (1994) är antalet barn som har autism omkring 8-12 barn per 10 000. Detta motsvarar cirka 0,1 procent av alla barn. Wing (1998, a) uppger något mer spridda siffror och menar att 2-16 barn per 10 000 har autism. Procentsatsen kan tyckas liten, men satt i ett förhållande till antalet barn i Sverige är det många barn som har någon form av autism. Gillberg och Peeters (2003) menar att alla pedagoger kommer någon gång att möte dessa barn i sin undervisning just på grund av antalet barn med någon form av autism. Sätter vi detta i relation till vad pedagogerna har svarat i enkäterna, så framgår det att 43 procent inte har någon erfarenhet av autism. Detta är en hög siffra, men det innebär också att resterande del, 57 procent, har erfarenhet av autism i varierande grad.

I Ehlers och Gillbergs (2004) undersökning under 1993, framkom det att 0,4-0,7 procent av barnen i åldrarna 7-16 år uppvisade egenskaper som är typiska för Asperger syndrom. Även detta är, sett till hela populationen, ett stort antal barn i Sverige. Precis som Gillberg och Pee- ters (2003) säger om autism, så är det en stor sannolikhet att lärare kommer att mötta dessa barn i skolan. I vår undersökning framkom det att ungefär samma andel lärare hade erfarenhet av elever med Asperger syndrom, som av autism. Av de svar vi fick in framgår det att 41,7 procent av lärarna inte har någon form av erfarenhet av elever med Asperger syndrom. Vilket återigen innebär att andelen lärare som, i varierande grad, har erfarenhet av elever med denna diagnos är mer än hälften.

När nu andelen lärare, som har erfarenhet av barn med någon av dessa diagnoser, är så stor, så borde kunskapen också vara stor. Gillberg och Peeters (2003) menar att alla som väljer att studera till ett yrke där de kan komma i kontakt med autistiska personer bör känna till så pass mycket om handikappet att de åtminstone kan misstänka eller screena eventuell autism och därmed kunna begära utredning och söka rätt stöd. Vad de menar med ”så pass mycket” är inte givet, men av lärarnas bedömningar av sina kunskaper går det att utläsa att 75 procent och där över, anser sig ha kunskaper inom dessa båda områden. Med lite kunskap inom områdena, är det möjligt att fatta misstankar och begära utredning. Första instans att vända sig till är skolans specialpedagoger. Bland specialpedagogerna på grundskolenivå, som intervjuades, anser sig tre att de inte har tillräckliga kunskaper inom autism eller Asperger syndrom. Tre av de fem intervjuade anser sig dock ha mer kunskap om Aspergers än om autism. I intervjusva- ren från specialpedagogerna har vikten av att ha ett individuellt perspektiv på barnen lyfts fram, oavsett deras diagnoser. Skillnaden individerna emellan ställer krav på en stor kun- skapsbank inom områdena. Här framgår även att det händer mycket inom forskningen och att det är svårt att hålla sig ajour med alla nya rön. En skillnad mellan specialpedagogerna inom grundskolan och särskolan är att specialpedagogerna inom särskolan anser sig ha tillfreds- ställande kunskaper när det gäller autism, men inte Aspergers. Medan specialpedagogerna inom grundskolan har svarat det motsatta. Det kan tänkas att specialpedagogerna och klasslä- rarna har olika syn på hur mycket kunskap som behövs för att kunna anse sig ha tillräckliga kunskaper.

En intressant iakttagelse är att det är en större andel som själva anser sig själva ha tillräckliga kunskaper inom områdena för att kunna ta emot dessa elever, än den andel som anser att de verkligen kan ta emot dessa elever i sitt klassrum. Kunskapen finns där, men inte den praktiska möjligheten. I enkätundersökningen framgår det dock att en klar majoritet (svarsalternativ 2 till 5) anser att det finns förutsättningar på arbetsplatsen för att ta emot elever med autism eller Asperger syndrom.

Enligt Holmqvist (1995) så är det lättare att skapa en positiv inlärningssituation för barn med autism, om pedagogerna har fått utbildning inom området. Gillberg och Peeters (2003) menar att utbildning krävs för att pedagogerna ska orka arbeta med dessa elever under längre tid. De menar också att pedagogerna måste ta hjälp av specialister för att kunna individualisera un- dervisningen. Både erfarenhet av och teoretisk kunskap om autism är viktiga för att resultatet av arbetet ska bli så bra som möjligt. Enligt Ministry of education (2000) gäller mycket av det pedagogiska tänkandet kring autism även för Asperger syndrom.

I vår enkätundersökning framkom att mer än hälften av klasslärarna har allt från liten till stor erfarenhet (svarsalternativ 2 till 5 i enkäten) av både autism och Asperger syndrom. Samtidigt kan vi se att en stor majoritet av dessa lärare inte har fått någon fortbildning inom respektive område. Så många som 61,4 procent av lärarna svarade att de inte har fått någon fortbildning inom autism och 54,9 procent svarade att inte har fått någon fortbildning inom Asperger syn- drom. Alin Åkerman och Liljeroth (1999) påpekar att personalen som arbetar med dessa ele- ver behöver fortbildning så att de kan anpassa undervisningen på bästa sätt. Av de intervjuade specialpedagogerna svarade alla inom särskolan att de inte har fått någon fortbildning genom arbetsgivaren. De menade att den egna fortbildningen har skett på eget initiativ. Samma bild får vi i enkätundersökningen, där 68 procent respektive 60 procent av lärarna svarat att de själva skaffat kunskaper inom områdena autism och Asperger syndrom. En skillnad mellan våra två undersökningar är dock att tre av specialpedagogerna inom grundskolan anser att de har fått mycket fortbildning inom områdena. De andra två säger att de har fått fortbildning, men inte tillräckligt mycket. Alin Åkerman och Liljeroth (1999) skriver att de lärare som har fått fortbildning sedan kan handleda de kollegor som har mindre kunskap och på så sätt minska risken för att eleverna ska möta pedagoger utan kunskaper inom de båda områdena. Av de intervjuade specialpedagogerna i vår undersökning, är det endast en person som tagit upp behovet av handledning, vilket kan förklaras med att vår fråga uppfattades ur ett individperspektiv. Specialpedagogen menar att pedagogerna på skolan bör träffas regelbundet och diskutera arbetssätt och bemötande så att alla på arbetsplatsen har gemensamma strategier för arbetet med eleverna.

I enkätundersökningen framgick det, som tidigare nämnt, att de flesta av klasslärarna anser sig ha både kunskap om och erfarenhet av autism och Asperger syndrom. Vi måste dock lyfta fram att både erfarenheterna och kunskaperna bedömdes som låga. Det vanligaste svaret som gavs var svarsalternativ två, om vi ser till den andel som valt svarsalternativ två till fem. Detta stämmer bra in på vår hypotes om att både kunskapen om och erfarenheten av autism och Aspergers är låg.

Kunskapen behöver inte enbart komma från kurser och föreläsningar. Både Gillberg och Pee- ters (2003) och Holmqvist (1995) tar upp vikten av samarbetet med föräldrarna och deras kunskaper om barnet. Alin Åkerman & Liljeroth (1999) menar att hem och skola tillsammans har ansvar för att lära elever med autism att förstå sociala funktioner. Detsamma gäller elever med Asperger syndrom. Attwood (2000) beskriver hur viktigt det är att hem och skola infor- merar varandra om de framsteg som sker, så att dessa kan tränas i olika miljöer. Även denna information bidrar till ökad kunskap om barnen och ger nya förutsättningar för att möta andra barn med autism eller Asperger syndrom. Samarbetet med föräldrarna nämns flera gånger i intervjuerna och synen är att föräldrarna är experter på sina barn. Därmed är införlivandet av deras kunskaper om barnen och ett gott samarbete mellan hem och skola mycket viktigt för det fortsatta arbetet.