Komponenten begriplighet kan här förstås utifrån att vara viktig sedd till att förstå hur den egna personliga känsligheten ibland tar över. Mediet är en mänsklig varelse med alla de känslor och egenskaper som hör människan till. Detta leder ibland till att mediet fastnar i det egna personliga, när den närvarande frigörelsen inte kan ske fullt ut. Egots frustration eller prestation visar sig ibland så stark att den tar över upplevelsen av att befinna sig på gränsen mellan världarna. Mediet
upplever då en sårbarhet och känslighet som är kopplad till det personliga. Denna sårbarhet blir
viss klient. Att denna vilja ens existerar tyder på att mediet inte lyckats frigöra sig helt och hållet ifrån det egna personliga. Upplevelsen av denna sensibilitet i det mediala arbetet blir hanterbar genom att mediet förstår att det egna personliga tagit över. Mediet kan också förklara varför situationen uppstår för klienten. Om mediet exempelvis vet alldeles för mycket information om klienten kan svårigheten uppstå att koppla bort det egna sinnet fullt ut. Den personliga känsligheten leder också fram till den sista komponenten av meningsfullhet. I relation till att den personliga känsligheten tar över kan den också förstås likt en trygghet för mediet. Det handlar om en försäkran som talar om för mediet att frigörelsen inte skett fullt ut. Detta för att inte riskera att mediets egen tanke och vilja går in för att hjälpa klienten. Jag ser också en meningsfullhet i medutforskarnas förståelse av hur en misslyckad session beror på den egna personliga sårbarheten och inte på den mediala förmågan i sig. Detta leder till att tilliten och meningen består samt att en hög känsla av sammanhang i sin tur uppstår.
Även upplevelser av att känna sig främmande i vardagsvärlden kan hanteras då de begrips utifrån att vara svårigheter för det fysiska personliga jaget, av att inte känna sig som hemma i
vardagsvärlden och inte uppleva sig vara accepterad. Detta hanteras vidare av medutforskarna genom upplevelsen av att enbart vara i den vardagliga världen på besök. Även om denna värld är den verklighet mediet lever i här och nu finns enligt dem upplevelsen av en alternativ plats, en plats av välbefinnande och acceptans. Medutforskarna upplever sig vara i vardagsvärlden för att ta del av viktiga lärdomar och utvecklas själsligt. Denna syn leder till att en meningsfullhet skapas även i samband med upplevelsen av att känna sig främmande i vardagsvärlden eller oaccepterad i ett samhället utav denna värld.
Konklusion
Jag har nu ringat in hur alla fyra signifikanter för fenomenets essen kan kopplas samman med Antonovskys begrepp KASAM. Detta leder till att jag kan förstå hur mediet upplever och hanterar erfarenheten av att befinna sig på gränsen mellan vardagsvärld och andevärld utifrån ett salutogent perspektiv. Även om det uppstår svårigheter och konflikter i samband med den mediala förmågan och det mediala arbetet lyckas medutforskarna bevara en känsla av sammanhang inför upplevelsen som sådan. Jag ser hur dessa signifikanter av Närvarande frigörelse, Övergående kroppsliga sensationer, Bekräftande tillit samt Personlig känslighet leder medutforskarna till upplevelser av hälsa och välbefinnande utifrån en hög KASAM. Om denna starka känsla av sammanhang skulle gå förlorad skulle jag inte längre kunna tolka den mediala upplevelsen utifrån en hälsokontext. Det skulle då bli väldigt naturligt att istället tolka den utifrån ett synsätt för ohälsa och kanske till och med se på upplevelsen som psykopatologiska symptom. Är det inte så att det vi inte kan förklara eller förstå måste vi ändock placera någonstans? Vi har ett behov av att kategorisera för att ”skapa en mening”. Om vi inte börjar godta alternativ till den verklighet som är accepterad som den enda grundläggande i dag hur ska vi då kunna se på annorlunda upplevelser som något annat än just overkliga händelser, i form av inbillning eller hallucination? Om vi förflyttar oss tillbaka i tiden trodde människan faktiskt en gång att jorden var platt. Jag kan tänka mig den enorma omställning det måste ha inneburit att få reda på att så inte var fallet. Tänk om det på samma sätt skulle visa sig finnas alternativa verkligheter till den nu högst rådande hierarkin beträffande vår
verklighetsuppfattning. Den verklighet mediet upplever i form av andevärldens existens parallellt med den vardagliga världen är högst realistisk för dem. Även om vi inte kan uppfatta denna har vi då rätten att bortförklara alla deras upplevelser som overkliga? Kan vi vidare bortförklara alla de klienters upplevelser av möten med nära och kära som overkliga? Det handlar om upplevelser som fått människor att åter ta tag i sina liv, som fått människor att våga tro, våga hoppas på att det finns något mer eller något större än det vi enbart ser.
Med tanke på all den bekräftelse som mediet erfar och hur detta leder till att skapa meningsfulla sammanhang vill jag återigen koppla an till den psykotiskt sjuke. Om mediet kan förnimma en alternativ värld eller verklighet i sin upplevelse, som det dessutom går att skapa en känsla av sammanhang över. Vad är det då som säger att den psykotiske inte skulle kunna uppfatta denna
värld plus fler ändå? Om det finns alternativa upplevelsevärldar eller verkligheter som människan kan nå via medialitet, förändrade medvetandetillstånd, sorgeprocesser, drogterapi eller nära döden upplevelser vilka erfarits av fullt friska individer, varför skulle då inte de psykotiska symptomen i form av hallucinationer kunna vara upplevelser likt dessa? Tänk om den psykotiske innehar denna känslighet och öppenhet i form av att förnimma alternativa verkligheter i samband med ett väldigt skört psyke? Kanske har det sällan eller aldrig funnits någon möjlighet till bekräftelse alls. Det är likväl en bekräftelse som krävs för att kunna skapa en begriplighet, en hanterbarhet samt en mening för att sedan leda vidare till ett sammanhang. Om dessa personer pågrund av sin känslighet och sitt sköra psyke inte ens kan hantera den vardagliga världen, hur ska de då kunna hantera och skapa sammanhang inför flera alternativa verkligheter som kanske upplevs parallellt med denna?
De flesta av oss vet nog hur vi reagerar om vi får höra något sägas till oss tillräckligt många gånger. Om du exempelvis varit mobbad i skolan och fått höra hur ful, dum och avskyvärd du är under hela din skolgång blir det till slut en självuppfyllande profetia. Du tror då att du är alla dessa dåliga egenskaper och börjar bete dig därefter. Vad händer då med alla dessa känsliga personer som upplever och förnimmer saker som ingen annan tycks kunna urskilja? De blir förmodligen ofta stämplade och kategoriserade som just psykiskt sjuka. Tror ni att dessa människor själva går emot läkarexpertisen och alla de andra som talar om för dem att de är sjuka? Det tror inte jag. Precis som den mobbade behöver någon som ser den unika underbara vackra person hon eller han faktiskt är, behöver den psykiskt sköre någon som ser och kan bekräfta personen ifråga samt det som upplevs. Detta blir vidare svårt om vi inte vågar släppa in de människor i samhället som förestår dessa alternativa upplevelser, då finns det inte heller någon där som kan bekräfta vad den andre går igenom. Jag skrev i min inledning att vi alla är unika individer med unika upplevelser. Jag står fast vid det men jag inser nu också vikten av att bli bekräftad för de unika personer vi är och de unika upplevelser vi erfar. Det är först då vi kan hjälpa varandra. När vi kan spegla oss i andra människor och acceptera det vi ser oavsett om det är någon som liknar oss själva eller ej, då först är vi redo att skapa nya sammanhang. Avslutningsvis delger jag er nu lite egna reflektioner över studien som helhet.