Stockholms stad står inför samma utmaningar som de andra här undersökta storstäderna. I hög grad handlar det om frågor, som är knutna till den snabba tillväxtens baksidor (trots att staden under senare tid upplevt en djup lågkon- junktur). Listan är välkänd: Infrastrukturen är i behov av utbyggnad vad gäller sådant som vägar, järnvägar och kollektivtrafi ken. Bostadsbristen utgör också fortsatt en stor utmaning. Under senare tid har man dessutom kommit att fokusera kring näringslivsutvecklingen; att staden även framöver skall vara en plats med starka kluster. Även frågan om effekterna av skatteutjämningssyste- met mellan olika kommuner/regioner har hamnat högt på dagordningen. Ingen av dessa frågor kan lösas utan ett samspel mellan stad och stat. I alla fallen är man i varierande grad beroende av statliga regler och system: den nationella investeringspolitiken för infrastruktur, bostadspolitiken, närings- och arbetsmarknadspolitiken samt hur man på nationell nivå väljer att utforma utjämningssystemen. Generellt tycks den nationella politiska agendan i dagslä- get uppfattas som mer avgörande för stadens utveckling än EU-politiken. Skill- naden på denna punkt mellan Stockholm och en del andra undersökta storstä- der beror möjligen på att Stockholm inte har del av unionens strukturprogram. Även om det fi nns en minister för storstadsfrågor vid Näringsdepartementet och frågorna om utjämningssystemet ligger hos den biträdande fi nansminis- tern, saknas i Sverige en fast, permanent arena för storstadsfrågor på nationell nivå, där storstad och stat möts. Detta betyder dock inte att arenor helt sak- nas, men de är av mer ad-hoc mässig natur, och de skapas för att lösa vissa bestämda problem. Ett exempel är Stockholmsberedningen, som skapades för att fi nna lösningar på regionens infrastrukturproblem. Ett annat exempel är tillväxtavtalen.
En annan kanal är, enligt ”nordeuropeiskt mönster”, kommun- och landstings- förbunden. Tidigare (under åttiotalet) var staden en mycket aktiv deltagare i förbundets verksamhet. Under en period har dock prioriteringen av Kommun- förbundet minskat, för att nu åter öka. Kommunförbundets roll beskrivs som i första hand en plats för erfarenhetsutbyte, kunskaper och diskussioner om möjliga lösningar. Stockholms stad skiljer ut sig i detta sammanhang genom sin storlek – problemen blir alltid ”större” i Stockholm, åtminstone i termer av antal människor som berörs av dem.
Det fi nns också en samverkan mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Det förekommer att de högsta tjänstemännen i de tre städerna överlägger om gemensamma spörsmål. I vissa fall kan man agera, när intressena samman- faller. Ett exempel är vissa delar av socialpolitiken, där staten beslutat om underfi nansierade reformer vilket vältrar över mer kostnadsansvar än som först sagts på storstäderna. I andra frågor, där man är splittrad i sin uppfatt- ning, sker mindre av samverkan.
Den huvudsakliga kontaktytan mellan stad och stat handlar i stället om per- sonliga relationer. Även om man i andra delar av landet tenderar att över- skatta det infl ytande Stockholms stad har över rikspolitiken som följd av den geografi ska närheten till riksdag och regering ligger det ändå en sanning i att närheten underlättar för personliga, informella, kontakter. Mycket av dessa kontakter sker via de politiska partierna. Ledande politiska företrädare för Stockholms stad har ofta också en stark eller rentav ledande ställning i sina respektive rikspartier. Det starka svenska partiväsendet (t.ex. med sina inter- nationellt sett välorganiserade ungdomsförbund) medför också att beslutsfat- tare på kommunal och riksnivå ofta känner varandra sedan lång tid tillbaka, vilket underlättar smidiga och informella relationer.
På tjänstemannanivå fi nns ett visst utbyte, en viss rörlighet, mellan staden och staten. Även här handlar det dock främst om de politiska nivåerna. De tydligaste exemplen på denna typ av rörelse mellan stadshus och regeringskansli är ledar- nas politiska tjänstemän – borgarrådssekreterarna. Det förekommer att sådana har en bakgrund i Kanslihuset, och det är inte ovanligt att t.ex. politiskt sakkun- niga inom departementen rekryteras från kretsen av borgarrådssekreterare. Detta gäller idag, men det var heller inte ovanligt under borgerliga regeringar.
Samma kanal för kontakter – personliga relationer – lyfts också fram när det gäller EU. Här handlar det om ledamöter i Europaparlamentet som är Stock- holmsbor (och som kanske också har en bakgrund i kommunalpolitiken, och i varje fall i de lokala partiorganisationerna). I övrigt, vad gäller EU, lyfts före- komsten av ett Brysselkontor fram och deltagande i ”Eurocities”-nätverket. De informella nätverkens viktiga ställning för relationerna mellan stad och stat har två sidor. Å ena sidan erbjuder de en smidighet i relationerna. Å andra sidan är systemet känsligt för förändringar, och dess effektivitet är beroende av att enskilda individer fi nns på plats. Smidighet och sårbarhet är alltså myn- tens båda sidor i system av informella nätverk.
En möjlig framtid för Stockholms stad är fortsatt stor betydelse för de per- sonliga nätverken, men där det också fi nns mer tydliga, formella fora för t.ex. tillväxtregioner att agera utifrån. Generellt gäller att den offentliga debatten behöver lägga större vikt vid tillväxtfrågorna. Om så skedde, skulle intresset för bland annat (tillväxtnoder fi nns ju också i andra delar av landet) storstä- derna på nationell nivå bli mer uttalat. Hela frågan om samhällsorganisationen befi nner sig i skrivande stund under utredning hos landshövding Mats Sveg- fors, ordförande i Ansvarskommittén, och från stadens sida fäster man för- hoppningar vid att denna kan innebära positiva resultat för staden. Ett sådant skulle vara om integrationen i Mälardalsregionen som helhet underlättades. Idag fi nns stelheter (t.ex. taxesystemen, som försvårar persontransporter inom regionen) som behöver åtgärdas.
Detta är också en viktig fråga när det gäller fördjupade relationer med EU:s olika organ. Möjligheten till kontakter och uppmärksamhet hänger nära sam- man med hur integrerad inte bara staden, utan hela regionen, är. Och detta gäl- ler inte bara de politiska aktörerna, utan också till exempel forskarsamhället. Ju mer samordnad man är, desto starkare bas har man att positionera staden och regionen också internationellt.