Doktorandens utbildningsplan är tredelad. Den första delen är examensord- ningens mål för doktorsexamen respektive konstnärlig doktorsexamen. Den andra är den allmänna studieplan som ska finnas för varje forskarutbild- ningsämne. Efter nedbantningen av högskoleförordningen i samband med autonomireformen 2011 krävs endast att denna plan ska ange det huvudsakliga innehållet i utbildningen, krav på särskild behörighet och andra föreskrifter som behövs. De flesta lärosäten har i sin policy för allmänna studieplaner dock behållit förordningens tidigare krav på ämnesbeskrivning, eventuella lokala examensmål, huvudsakligt upplägg, samt fördelning mellan avhandling, kurser (obligatoriska och valbara) och andra poängsatta moment. Traditionerna för hur forskarutbildningsämnen avgränsas och beskrivs i de allmänna studie- planerna varierar i hög grad mellan olika vetenskapsområden och discipliner. Inom exempelvis medicin förekommer mycket övergripande studieplaner som kan innefatta hundratals olika forskningsinriktningar. Inom humaniora och samhällsvetenskap är de allmänna studieplanerna ofta mer disciplinnära och ämnesavgränsade. Den styrning som sker genom de allmänna studiepla- nerna ligger således på olika nivåer i organisationen och med olika avstånd till utformningen av den enskilda doktorandens studieväg.
Den tredje delen är den individuella studieplanen som enligt högskoleför- ordningen ska innehålla högskolans och doktorandens åtaganden samt en tidsplan för doktorandens utbildning. Planen är avsedd att vara ett dynamiskt planerings och uppföljningsinstrument som ska utformas i samråd mellan doktorand och handledare samt följas upp och beslutas av fakulteten. Den individuella studieplanen fyller också en viktig roll vid eventuella konflikter.
Om lärosätet vill hävda att doktoranden inte uppfyller sina åtaganden inom utbildningen måste det göras med hänvisning till hur utbildningen är planerad, det vill säga till den individuella studieplanen.
Variationen är mycket stor när det gäller både hur den individuella studie- planen kommer till, vilken kvalitet den håller och om den överhuvudtaget fyller någon reell funktion för doktorandens utbildning. Vi har kunnat iaktta stora skillnader i hur ledningen för forskarutbildningen förhåller sig till dem. I många fall inskränker sig användningen till en administrativ avprickning av att planen reviderats eller åtminstone undertecknats. I andra fall följs den upp vid särskilda samtal mellan doktoranden och en särskild studierektor för forskarut- bildningen eller av prefekten, ibland av båda. Ibland kan planen även ligga till grund för avstämning mellan huvudhandledaren och bihandledare, något som kan ske även i närvaro av studierektor eller prefekt. Planering och uppföljning sker givetvis och kanske främst på mindre formaliserade sätt, inte minst i dialog mellan handledare och doktorand.
Under de senaste decennierna har inslaget av formella kontrollpunkter under utbildningen ökat, vilket kan ses som en följd både av ökad formali- sering och förändrade villkor. Det finns exempelvis inom olika traditioner: 10, 25, 50, 75 respektive 90 procentseminarier, research proposal, mittkontroll, slutseminarium, betygsnämndens förhandsgranskning, krav på publicering i tidskrifter med peer review. Möjligheten att vid dessa kontrollpunkter fånga upp eventuella problem och handlingsberedskapen för att ta itu med dem är viktig, inte bara för att hjälpa doktoranden vidare utan också för att dessa bedömningsinslag, trots att de oftast inte är examinerande i formell mening, utgör den egentliga kvalitetskontrollen både av doktorandens kompetens och forskning.
Vid svenska disputationer underkänns i stort sett ingen. För 30 år sedan eller mer var detta inget större problem, eftersom möjligheterna för de ämneskom- petenta (professorerna) att sätta stopp för en doktorand och hindra denna att ”gå upp” i princip var obegränsade (oavsett bevekelsegrund). I och med att doktorandens rätt till utbildning kommit att garanteras genom lag är den vägen för kvalitetskontroll nu mer eller mindre stängd. Därför har de formativa kontrollpunkterna blivit allt viktigare. Rent juridiskt bör det finnas möjlighet att ersätta någon av de idag formativa bedömningarna med en summativ men i dagsläget består examinationen av doktoranden av 1) godkänd avhandling (vid disputation) och 2) godkända kurser och andra poängsatta moment.
Den formella examinationen inom forskarutbildningen är alltså tvådelad. Kurser bedöms på ett sätt som liknar det inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå, medan avhandlingen bedöms av en betygsnämnd, med främst externa ledamöter, och med hjälp av en extern opponent. Det externa inslaget ökar legitimiteten, men det ringa antalet underkända vittnar om att den huvudsakliga bedömningen inte sker i det allra sista skedet. Traditioner och omständigheter kan också försvåra betygsnämndens bedömning av doktorandens kompetens.
I många fall är ledamöterna delvis beroende av opponentens förmåga att belysa viktiga perspektiv. Det lärda samtalet mellan doktoranden, som kan vara den främsta experten inom sitt forskningsområde, och opponenten med djupa kunskaper i fältet och breda perspektiv, kan tydliggöra kompetensen. Men när detta samtal uteblir, på grund av opponenten eller doktoranden, får betygs- nämnden förlita sig på avhandlingen och handledarnas försäkran om självstän- dighet. Betygsnämnden kan ställa frågor under disputationen, men det görs i begränsad omfattning och ibland inte alls.
På många håll i världen sker en bredare utfrågning (och ibland förhör av funda- mentala kunskaper) under disputationsakten, medan det i Sverige är ett starkt fokus på den utförda forskningen. Det gör att den breda ämneskompetensen ofta inte bedöms genom avhandling och disputation. Denna del av dokto- randens kompetens måste därför bedömas genom kurser och övriga inslag i utbildningen. Omfattningen på dessa inslag varierar stort, något som påverkar den kompetens som kan utvecklas och bedömas.
För sammanläggningsavhandlingar där ingående artiklar har flera olika författare finns ibland oklarheter om doktorandens insats. Det före- kommer att denna preciseras i avhandlingen, men krav på detta finns inte alltid. Även för monografier kan insatsen från handledare och andra variera högst betydligt utan att det självklart framgår för bedömarna. Att underkänna doktorander i samband med disputationen är inte i sig efter- strävansvärt. Det hindrar inte att det kan anses vara ett problem att den externa granskningen delvis sätts ur spel genom en stark tradition av godkännande. Olika akademiska ideal, som integritet och kollegialitet, ställs emot varandra – och medmänskligheten vinner. En partiell lösning på detta problem som prakti- seras genomgående i vissa länder, men också på vissa svenska lärosäten, är förhandsgranskning av avhandlingen. Det ökar möjligheten att sätta stopp, men kan också betraktas som att betygsnämnden bakbinds efter granskningen av enbart den skriftliga produkten, utan möjligheter att ta försvaret i beaktande.