Point of view-montage 2 (44.50 47.14)

Scenen inleds med att Johanssons karaktär går längs en gata i stadsmiljö i en lite längre tagning. Därefter trillar hon. Hon ligger kvar på backen längre än förväntat och ser ut att bearbeta situationen som uppstått. Hon får hjälp upp av några människor i närheten. Hon ser tagen ut och fortsätter sedan vidare. Därefter börjar ett montage med bilder på människor runt om på stan. Montaget leder sedan till en extreme close up på Johanssons öga som ser

skräckslaget ut. Bilden börjar mörkas ut innan klippet till nästa bild kommer.

Bildernas längd är relativt kontinuerlig och det finns ett flyt mellan bilderna. Inledningen av sekvensen består främst av tre långa klipp: När hon går innan hon faller (27 sekunder), medan hon ligger ner på asfalten och verkar betänka hur människorna kommer reagera att hon trillade (20 sek) och hon har fått hjälp och sedan lämnar platsen (21 sekunder). Genom att vara konsekvent i bildernas längd och inte variera med kortare, mer abrupta klipp skapas ett visst lugn i scenen. I och med det framstår människornas reaktion, att hjälpa henne upp när hon ramlar, som givet i sammanhanget. Att det är en central del i medmänsklighet att visa sympati för någon som far illa. Känslan av lugn och en mindre konfliktfylld närvaro förstärks av hur det tidigare nämnda sorlet är dovare än tidigare.

Vid det här skedet av filmens kronologi är sorlet inte längre verklighetsfrämmande. Det ovälkomnande och kalla från scenen i köpcentrumet är ersatt något mer välkomnande. Omgivningarna framstår också som mer välkomnande och det får hennes relation till människorna runtom som mindre binär och mer intimt sammankopplat jämfört mot filmens början. Men, likt filmen i stort, finns tvetydighet att finna i den här scenen också. Sättet hon närmar sig ett mer acceptande förhållande till mänsklighet är inte konfliktfritt. När hon får hjälp är hennes hållning defensiv. Hon har låsta axlar och ser obekväm ut. Det skapar intrycket av att hon känner ett obehag inför deras värme. Medmänskligheten är en ny

upplevelse för henne och får henne att tvivla över om hon bör fortsätta sitt uppdrag eller inte. Sedan lämnar hon platsen och en montagesekvens går igång.

MK005G

32

Skillnaden gentemot den tidigare montagesekvensen är att kameran för det mesta stilla och klippen mellan bilderna har större fokus på kontinuitet. Montaget präglas av att bilderna hänger samman på ett påtagligt sätt, vilket i sig framstår som ännu tydligare i kontrast med hur kaotiskt det tidigare analyserade montaget är. Bilderna hänger samman genom en röd tråd som de valda bilderna följer. I inledningen är det flera bilder efter varandra där människor tittar framför sig i stilla bilder. Därefter visas människor i arbete. Den röda tråden skapar känslan av att hon systematiskt försöker förstå mänskligt beteende. Hon iakttar människor på ett närmare plan än tidigare och valet att fokusera på människor i arbete skapar en känsla av samhörighet med Johanssons karaktär. I och med att hon ständigt har varit i arbete under filmens gång skapas en koppling mellan henne och människorna som också är i arbete. I dem kan hon se likheterna i hur arbetet präglar livet och, i samband med den värme som visas när hon ramlade, sätter det igång en process som får henne att omvärdera om hennes uppdrag bör fortsätta utföras eller inte.

Den i sammanhanget stillsamma montagesekvensen leder upp till en extreme close up på hennes öga som mot slutet börjas svartas ut innan ett hårt klipp lämnar ögat. Ögat ser

skräckslaget ut och mörkas ut. Lucas Hilderbrand argumenterar i sin artikel On the matter of

blackness in Under the Skin (2016) att färgen svart bär flertalet olika symboliska värden i

filmen. ”Ultimately, the blackness of Under the Skin is an alien blackness; it indicates that which is not-quite human and that which we cannot fathom.” (s.1). Det är något som existerar genom hela filmen, inte minst i tidigare skeden som har nämnts i analysen. Som i den första analyserade scenen, där kontrasten mellan mörkt och ljust effektivt belyser huvudkaraktärens relation till mänsklighet/icke-mänsklighet. I den här scenen är användandet av svart

symbolisk för hennes utomjordiska bakgrund. I den extrema närbilden av ögat börjar

någonting som liknar en fade to black, men som aldrig slutförs. Bilden börjar mörkas ut, men stannar vid den grad att hennes ögonvitor syns. Den vita färgen, som direkt kontrast till hur den svarta färgen bär symboliska värden för hennes icke-mänskliga bakgrund, framstår i sammanhanget som symbol för hennes nyfunna mänskliga sida. Genom att användandet av fade to black inte görs fullt ut, utan stannar med hennes ögonvitor fortfarande i bild, skapas en bildmetafor. Det skräckslagna ögat känner skräck inför hur illavarslande uppdraget är, vilket hon förstår först i mötet med den medmänskliga värmen. Hur ögat mörkas ut skapar känslan av hur hennes icke-mänsklighet tidigare har gjort hennes blick kall och distant, men i mötet med mänsklighet, som symboliseras av ögonvitorna, har hennes perspektiv breddas.

MK005G

33

Den komplexa förändringen av hennes interioritet samspelar med filmens övergripande tvetydighet på ett slående sätt genom den här sekvensen. Den mänskliga värme hon mottar möter hon med först med en defensiv utstrålning och meds skräck. Hennes utveckling mot ett mer empatiskt förhållande till mänsklighet, och en egen interioritet som närmar sig ett

mänskligt medvetande, möts alltså med skräck. En kan tänka sig att utveckling mot empati och förståelse hade gestaltas med ett varmare uttryck, men det belyser också hur vitt skilda perspektiv hennes tidigare icke-mänskliga och det mänskliga har varit.