Motor: 683 cc Längd: 3,05 m Bredd: 1,53 m Höjd: 1,91 m Hastighet: 70 km/h Bränsle: 37 liter Last: 560 kg Drag: 790 k
Figur 3.54. Foto: Combat Camera - Försvarets Bildbyrå.
En fordonstyp inom detta område är de så kallade ”technical”. Dessa fordon är ofta civila oskyddade lätta lastbilar (pickup) med beväpning monterad på fla- ket. Fordonen används bl.a. av irreguljära förband eller av kriminella i samband med konflikter.
Ingenjörsbandvagnar 3.4.7
Ingenjörsbandvagnar liknar till del bärgningsbandvagnar då de förutom schakt- blad kan vara utrustade med vinsch. På vissa vagnar är schaktbladet utbytt mot en skopa samt kranen ersatt med en grävskopa. Som utrustningsalternativ fö- rekommer också olika typer av utrustning för minbrytning. I denna kategori kan också nämnas mer specialiserade fordon som värngrävare och bepansrade bandgrävare, schaktmaskiner m.m. Fordonen kan användas både för att öka
egen rörlighet samt för att minska motståndarens rörlighet. Typiska uppgifter kan vara att förbereda egna eldställningar, iordningställa vad, öppna väg (t.ex. genom rasmassor i bebyggelse) eller att genomföra vägförstöring.
Underhållsfordon 3.4.8
Inom ramen för underhållsfordon finns både bandgående och hjulgående for- don samt såväl specialbyggda fordon som standardfordon. Vad avser fordon för förnödenhetstransporter, är dessa till stor del hjulgående fordon byggda på standardfordon. Ett exempel på undantag är transportväxlarbandvagn 309. Då transportfordon ändå kräver viss specialanpassning mot den last de skall bära (drivmedel, grus, ammunition, styckegods osv.) så är många av fordonen mo- duluppbyggda av ett antal olika standardkomponenter. Dessa standardkompo- nenter kan vara axlar, ramar, hytter, motorer och transmissioner där dessa kom- bineras utifrån de olika krav som ställs på fordonet. Ett exempel är Scanias lastbilsserie P124 som finns i en mängd varianter inklusive en minskyddad version samt en splitter- och minskyddad version. Serien finns med tre axlar, tre axlar med stödaxel samt som fyraxlig version. Som påbyggnad finns diverse fasta påbyggnader som grusflak och containerram såväl som rullflaksväxlare och sidlastare. Utöver detta finns versioner med snabblås där påbyggnaden kan by- tas ut allt efter behov.
SCANIA P124CB8x8HZ420
Vikt: 17,9 ton tjänstevikt, 36,2 ton totalvikt Motor: 309 kW/420 hk Längd: 9,40 m Bredd: 2,55 m Höjd: 3,68 m Hastighet: 85 km/h Bränsle: Diesel 350 liter
Figur 3.55. Foto: Jonas Eklund - Försvarsmakten.
Obemannade markfarkoster 3.5
Obemannade farkoster (UGV – Unmanned Ground Vehicle) används främst för uppgifter som är för farliga för att människor skall utföra dem. Ett annat an- vändningsområde är att lösa uppgifter i en miljö som är olämplig för människor att vistas i eller att lösa uppgifter som är psykiskt och/eller fysiskt utmattande.
Med tanke på miniatyrisering och mindre samt lättare kraftförsörjning kan ett framtida användningsområde vara att lösa uppgifter i även små och trånga utrymmen. Avseende obemannade markfarkoster så är de idag vanligaste ar- betsuppgifterna förknippade med ammunitions- och minröjning. Allt eftersom farkosterna kan göras mindre tillsammans med en minskad storlek på sensorer så är även underrättelseinhämtning ett användningsområde, t.ex. i byggnader, kulvertar m.m. eller som sensorer i syfte att upptäcka och identifiera CBRN- hot. Framtida tänkbara användningsområden är att beväpna farkosterna i syfte att under skydd kunna manövrera ett vapensystem till en lämplig position eller att placera ut sprängladdningar. Detta görs till del redan idag då man vid am- munitions- och minröjning använder obemannade farkoster för att placera ut sprängladdningar eller skjuta sönder det objekt som skall röjas.98
Figur 3.56. Exempel på en fjärrstyrd obemannad markfarkost, truppminröjare 1A. Denna farkost används för att röja ytlagda minor eller minor nedgrävda max 10 cm. Röjningshastigheten är 500-2 000 m2/h. Foto:
Lennart Andersson - Försvarets Bildbyrå.
De obemannade markfarkoster som förekommer idag är främst fjärrstyrda (RPV – Remote Piloted Vehicle). Med detta menas att de styrs via radio eller tråd från en manöverpanel där operatören visuellt, direkt eller via kameror, styr farkostens varje rörelse. Dessa farkoster är med andra ord inte autonoma över- huvudtaget.99 Ett obemannat flygplan kan programmeras att flyga en viss rutt eller runt ett visst objekt samt om något händer återvända till en förutbestämd plats vilket indikerar att de är något autonoma. En utveckling mot autonoma 98. Lundberg, Carl. Assessment and Evaluation of Man-portable Robots for High-risk Professions in
Urban Settings. Stockholm: KTH, 2007, s. 1-16. 99. Lundberg, Carl, 2007, a.a., s. 16-18.
markfarkoster sker men problemet för en obemannad markfarkost är terräng- en. Ett önskemål är obemannade markfarkoster som autonomt patrullerar ett område eller autonomt följer ett förband, t.ex. lastad med förnödenheter eller gruppmateriel som förstärkningsvapen eller utrustning för strid i mörker. För att lösa den uppgiften krävs inprogrammerade kartunderlag, ett antal sensorer för att läsa av terrängen samt relativt god datakraft för att kunna behandla data från sensorerna. En fördel vore om man kunde nyttja samma stridslednings- system som i till exempel ett befintligt stridsvagnssystem för att planera upp- drag för en obemannad markfarkost. Exempel på sensor som en obemannad markfarkost kan behöva är lidar (laser-radar). Ett scannande system uppbyggt av laser som läser terrängen efter hinder och igenkänningstecken kan ändå få problem med position då kartunderlag i 3D kan vara svårt att erhålla. Satel- litbaserade navigationssystem kan störas och en noggrannhet på fem till tio meter kan innebära att fordonet kör i ett dike eller missar en övergång. Scan- nade system kan också få problem med att skilja olika ytor åt, t.ex. vatten från asfalt då båda ytorna är plana. Ovanstående problem kan lösas men innebär flera olika sensorer, navigationssystem samt även datorkraft vilket då innebär ökade kostnader.
Ett annat problem vid användande av autonoma farkoster är ansvarsförhål- landen. Vem bär ansvaret om farkosten kolliderar med en människa eller ett annat fordon? För att få en farkost autonom måste farkosten ha en viss pro- grammering avseende vad som skall göras när det stöter på hinder eller andra händelser som påverkar det inprogrammerade uppdraget. Om farkosten stöter på ett okänt hinder eller en händelse som den inte är programmerad för så måste operatören kunna ta över kontrollen för att reda ut problemet. Exempel på frågor som en autonom farkost behöver kunna besvara för att lösa ett upp- drag kan vara om den skall gå runt ett hinder eller försöka passera ett hinder. Här måste då programmering finnas avseende vilken typ av hinder farkosten kan klara samtidigt som farkostens sensorer måste kunna läsa av hindret. En annan fråga är när det är mest lämpligt att gå runt eller över hindret kopp- lat mot säkerhet eller tidsförlust. En autonom farkost behöver också kunna avgöra hur ett uppdrag skall lösas på säkrast och/eller effektivaste sätt samt när ett uppdrag skall betraktas som löst. Ett exempel kan vara en autonom spaningsfarkost som skall lösa sin spaningsuppgift på ett säkert sätt utan att upptäckas av en motståndare och utan att förbruka för mycket energi. Denna farkost riskerar då att stanna kvar på en plats där den inte upptäckt något. Den skall istället välja en framryckningsväg som är skyddad men där den själv kan observera och framryckningsvägen skall vara så kort som möjligt men täcka så stor yta som möjligt och detta utan att passera samma område. Den skall också observera mot sin tänkta framryckningsväg innan den fortsätter sin framryck- ning. Ovanstående är inte helt okomplicerat varför de idag vanligast förekom-
mande obemannade farkosterna är fjärrstyrda och då i egentlig mening inte är obemannade.100
Obemannade farkoster som är fjärrstyrda via radio kan också kräva en ra- dioförbindelse med en relativt god överföringskapacitet. Om man inte direkt kan observera farkosten utan är beroende av farkostens egna sensorer så behöver man föra över video i realtid. Denna videoöverföring kan behöva en hög grad av upplösning om man t.ex. utgår ifrån att man vill kunna beväpna farkosten. För att kunna identifiera mål innan bekämpning är man beroende av en hög grad av upplösning men också för att kunna upptäcka hot i form av mineringar. Vid styrning via tråd är överföringskapaciteten inte lika begränsande men då kan räckvidd bli ett större bekymmer.
Taktik och teknik 3.6
I kapitlet har i huvudsak rörlighet och uthållighet för enskild farkost diskute- rats. Här kan rörlighet på låg nivå diskuteras och mätas i form av gravtagnings- förmåga, hindertagningsförmåga, hastighet osv. När farkosttekniken sedan skall tillämpas taktiskt kan det finnas behov av att tillämpa ovanstående kunskaper om enskild farkost inom ramen för ett förband. Ett förbands framryckningshas- tighet kanske begränsas av förbandets långsammaste fordon eller av förbandets förmåga att framrycka på flera vägar samtidigt. Detta kan bero, inte bara på de ingående farkosternas enskilda förmåga till rörlighet, utan också förbandets förmåga till ledning för att samordna rörelsen. Ett i huvudsak bandgående för- bands rörlighet kan begränsas om vissa funktionsfordon är hjulgående. Om drivmedelstransportfordon är hjulgående begränsas de bandgående fordonens räckvidd i terrängen av avståndet till närmaste farbara väg. Ett förband med både stridsvagnar och lättare bandgående fordon kan begränsas av broars bä- righet i området. En anfallsrörelse kanske bara kan ske längs en viss väg p.g.a. behovet av samordning mellan tunga och lätta förband. En annan begränsning kan vara sjukvårdstransportresurser. Användandet av hjulgående sjukvårdstran- sportfordon kan göra att förband får begränsningar i hur långt från väg de kan röra sig och fortfarande få skadade till kvalificerad sjukvård inom utsatt tid. En konsekvens av att funktionsfordon ej kan framrycka i samma terräng som de stridande fordonen är att man kan behöva avdela stridande fordon för trans- port av skadade eller av ammunition och drivmedel. En olämplig blandning av fordon kan också vara stridsvagnar och hjulgående trupptransportfordon då kanske en anfallsrörelse med stridsvagn måste följas upp med infanteri. Ett förbands rörlighet kan också begränsas utav bristen på vissa enskilda fordon. 100. Hussain, T., Vidaver, G., and Montana, D. "Adaptive UGV Navigation using Advocates and Critics for Tactical Behaviors". Proceedings of AUVSI's Unmanned Systems North Ame- rica, 2005, s. 2-9.
Ett förband utan ingående bärgningsfordon med motsvarande rörlighet kanske inte kan eller bör framrycka längs dåliga vägar, oplogade vägar eller i viss ter- räng. Förband utan ingående ingenjörsfordon i form av broläggare kanske inte kan röra sig i terräng tvärs vattendrag eller i terräng med förstörd infrastruktur. Fordon som utgör plattformar för indirekt eld kan behöva framrycka i samma hastighet och i samma terräng som övriga fordon. Räckvidden på det indirekta systemet kan dock medföra att man i områden med relativt gott vägnät kan hålla sig på eller nära vägnätet och ändå nå de stridande förbanden med un- derstöd. Fordon för indirekt eld behöver dock ändå förmåga till att framrycka i terräng då man normalt grupperar vid sidan av vägen. Då korta tidsförhållan- den kan förekomma när det gäller behovet av indirekt eld, kan detta innebära att man inte kan välja terräng för gruppering av systemet vilket då ställer större krav på terrängframkomlighet. Systemen kan också vara prioriterade mål för motståndarens bekämpning med t.ex. attackflyg vilket kan medföra ett behov av att komma av vägar för att minska risken för upptäckt.
Inom ramen för uthållighet kan ett förbands uthållighet påverkas av om exempelvis ingående fordon har olika räckvidd eller om förbandet har både band och hjulfordon men också om de olika fordonen använder olika bränsle. Förband med flera olika fordonstyper påverkar också hur stor underhållsorga- nisation som krävs. Flera fordonstyper kräver fler mekaniker, mer verktyg och mer reservdelar inom förbandet. I vissa fall kanske också olika typer av bärgare samt transportfordon krävs. Att sätta samman förband med modulära fordons- system kan vara en metod att öka uthålligheten.
För att kunna avgöra vilken eller vilka fordon eller moduler som skall ut- vecklas eller anskaffas, måste det göras ett antal ställningstaganden (som tidigare beskrivits). En av dessa är vilka uppgifter fordonen, och därmed förbandet, skall lösa. Beroende på operativ nivå och typ av förband, varierar naturligtvis dessa uppgifter. Frågan är också om fordonen skall specificeras mot enstaka eller ett fåtal uppgifter eller om de skall vara multifunktionella. Ett sätt att uppnå mul- tifunktionalitet är en hög grad av modularitet. Exempel på uppgifter som skall kunna lösas eller förmågor samt principer som skall kunna uppnås kan vara: 1) indirekta angrepp mot en motståndare genom angrepp mot hans avgö-
rande punkter eller kritiska sårbarheter
2) direkt angrepp mot en motståndares tyngdpunkt eller mot hans förband 3) skydda egna tyngdpunkter, avgörande punkter eller kritiska sårbarheter 4) upprätta markoperativ kontroll
6) uppnå lokal överlägsenhet
7) förmåga till kraftsamling i tid och rum avseende verkan och/eller rörlighet 8) uppnå handlingsfrihet
9) uppnå god stridsekonomi 10) uppnå förmåga till överraskning 11) uppnå manövertänkande
Indirekta angrepp på motståndarens avgörande punkter eller kritiska sårbar- heter kan kräva fordon med en hög rörlighet avseende både framkomlighet och hastighet. Detta kan i sin tur innebära att avkall måste göras avseende skydds- nivån. Om avkall görs på skyddsnivå kan det ställa än högre krav på rörligheten för att minska risken för att bli påverkad av motståndarens bekämpningssystem. Det kan också ställa höga krav avseende signaturanpassning av fordonen. För- band med denna förmåga kan också behöva uppträda relativt autonomt vilket i sin tur ställer krav på uthållighet och funktionsfordon inom förbandet.
Direkta angrepp mot motståndarens tyngdpunkter och förband ställer hö- gre krav på skyddsnivån men fortfarande höga krav på framkomlighet i syfte att kunna manövrera med förbanden. Skall motståndarens förband bekämpas di- rekt behöver man manövrera sig i en så gynnsam position som möjligt i förhål- lande till motståndaren. Att anfalla och därefter manövrera i förhållande till en motståndare kräver också en viss nivå av uthållighet i form av räckvidd. Denna uppgift kan ställa stora krav på tillgång på olika typer av funktionsfordon samt deras rörlighet och skyddsnivå i förhållande till de stridande fordonen.
I förhållande till ovanstående uppgift ställs motsvarande krav för att kunna skydda egna tyngdpunkter eller sårbarheter men kanske inte samma krav på uthållighet. Även krav på olika funktionsfordon kan i vissa avseenden minska som t.ex. fordon för försörjning.
De två begreppen markoperativt herravälde och markoperativ kontroll skil- jer sig markant åt. Att upprätthålla markoperativt herravälde omfattar främst att upprätthålla normala samhällsbetingelser men krav på en höjd beredskap kan förekomma samt terroristhot. Här kan fordon med lättare skydd och hög operativ rörlighet komma till användning. Kraven på taktisk och stridsteknisk rörlighet är inte lika höga. Då samhällets funktioner i huvudsak fungerar så är inte heller tillgången på funktionsfordon lika avgörande. Att upprätta marko- perativ kontroll kan ställa samma krav som att via direkt eller indirekt metod angripa en motståndare. När markoperativ kontroll är upprättad skall kon- trollen upprätthållas. Detta kräver bl.a. tillgång till baser med förbindelse till områden med markoperativt herravälde. Kraven på skydd och verkan kan här
nedgå medan kraven på rörlighet och uthållighet ökar. Viktigt är dock att vi har ett överläge inom operationsområdet så beroende på motståndaren kan relativt höga krav på skydd, verkan och rörlighet ställas. Rörligheten kan då omfatta såväl stridsteknisk som taktisk rörlighet på bekostnad av operativ rörlighet.
När det gäller lokal överlägsenhet och kraftsamling påverkar både uppgif- ten och motståndaren. Om verkan skall kraftsamlas i tid och rum i syfte att uppnå lokal överlägsenhet kan det förutom krav på tunga fordon och fordon för indirekt eld också ställas krav på en god förmåga till ledning. Utöver detta kan det ställas höga krav på taktisk rörlighet i syfte att kunna kraftsamla önskad förmåga. God förmåga till ledning och taktisk rörlighet i kombination med en bra signaturanpassning kan också underlätta om överraskning vill uppnås. Rörlighet och ledning är också förutsättningar för manöverförmågan. I en hög hotmiljö krävs också en hög skyddsnivå och en god förmåga till verkan, dock är indirekt metod grunden för manövertänkande. Initiativ och uppdragstaktik underlättar för den indirekta metoden vilket innebär att krav ställs på lednings- system att bl.a. kunna distribuera chefens målbild. Initiativ och uppdragstaktik kan också ställa krav på förmågan till underrättelser och information.
Att uppnå stridsekonomi innebär att kraftsamling sker på rätt sätt, att en- dast strider som når mot uppsatta mål utkämpas samt att motståndarens be- kämpning kan undvikas. Även här ställs krav på rörlighet, ledning samt under- rättelser och information.
Inom ramen för internationella insatser kan de troliga uppgifterna bli:101 a) angrepp eller motangrepp på tyngdpunkter
b) undsättande av egna förband
c) förstärkning av eskorter för humanitära transporter genom områden med hög hotnivå
d) inneslutande eller upplösande av motståndsnästen vid fredsframtvingande insatser
e) rutineskorter av humanitära transporter f) skydd av flyktingläger
g) förstärkning av skydd för flyktingläger h) avskärmande eller fördröjande operationer i) spaningsoperationer
j) eldledning för indirekt eld eller flygunderstöd 101. Unterseher, Lutz, 2001 (2000),a.a., s. 8.
k) flankskydd
l) övervakning samt styrkenärvaro m) strid i bebyggelse
n) understöd med direkt och indirekt eld
För att kunna lösa alla uppgifter enligt ovan krävs också här ett antal olika fordon i olika kategorier.
För att lösa uppgifter som troligtvis innebär strid, krävs fordon med kraf- tigare beväpning och kraftigare skydd. Detta kan inkludera stridsvagnar men kanske framförallt pansarskyttefordon. Beroende på fienden kan uppgifter innebärande att angrepp på tyngdpunkter kanske måste lösas med mer lätt- rörliga förband, t.ex. hjulgående skyddade trupptransportfordon som snabbt kan lokalisera, nå och attackera en kritisk sårbarhet. Även bandgående strids- vagnar och pansarskyttefordon kan genomföra relativt långa och snabba förflyttningar men påverkan på uthålligheten kan bli stor jämförbart med hjulfordon. Motståndarens förmåga att identifiera och skydda sina egna kri- tiska sårbarheter påverkar naturligtvis valet av fordon. Även uppgifter som att skydda flyktingläger kan vara lämplig för tyngre fordon då behovet av rörlig- het över stora områden nedgår. Vid uppgifter som kan tänkas omfatta strid i bebyggelse kan det krävas en hög skyddsnivå samt förmåga till att framrycka över raserad infrastruktur vilket talar för tyngre bandfordon. Skyddet bör här vara tredimensionellt då hot kan finnas i alla riktningar. Om ovanstående uppgifter skall lösas med hjälp av stridsvagnar krävs också pansarskyttefordon med en hög skyddsnivå och en god rörlighet som kan följa stridsvagnarna med infanteri för att skydda stridsvagnarna mot pansarvärnsvapen. Exempel på kombinationer av stridsvagnar och pansarskyttefordon är LEOPARD 2 med CV 90, CHALLENGER med WARRIOR, M1 ABRAMS med M2 BRADLEY och T-72 med BMP.
Uppgifter som omfattar rutineskorter av humanitär art löses med hjulgå- ende fordon då fordonet inte bör sätta begränsningar för konvojens hastighet eller räckvidd. Här står valet mellan ett större pansarskyttefordon (10–20 ton) eller ett mindre patrullfordon (5–10 ton). Fördelen med det större fordonet är att det kan ta mer skyttesoldater vilket kan vara användbart vid brytande av vägspärrar, demonstrationer m.m. Nackdelen är att fordonet blir mer sårbart, samt att soldaterna samlas i ett mindre antal fordon med risk för att fler blir oskadliggjorda vid en attack av t.ex. ett buret pansarvärnsvapen, en mina eller en improviserad sprängladdning. Fler och mindre fordon skapar en högre grad av flexibilitet under marsch samt en högre grad av redundans. Nackdelen med mindre fordon är att antalet soldater begränsas vilket innebär att de uppgifter
som en enhet kan lösa minskar. Exempel på tyngre fordon är STRYKER och PATRIA XA-203. Exempel på mindre fordon är DINGO eller RG-32.
Uppgifter som inte kräver en hög skyddsnivå kan vara skydd av flykting-