Statsvetaren Chantal Mouffe definierar det politiska som den antagonism som finns inneboende i alla mänskliga relationer (Mouffe 2002, s.101). Det går alltså aldrig att komma undan konflikter utan konflikter är en självklar del av vår sociala verklighet som konstitueras av maktrelationer som skapar olika subjekt och gränsdragningar som vi anpassar oss till och formar oss efter vare sig dessa relationer är synliga för oss eller inte. Just därför är den sociala verkligheten alltid politisk och alla politiska arrangemang är uttryck för en specifik uppsättning maktrelationer (Mouffe 2000, s.99). Med Mouffes definition av det politiska innebär det att om vi osynliggör eller trivialiserar konflikter kommer vi också osynliggöra eller trivialisera det politiska. Handlingar som osynliggör eller
omdefinierar det som är politiskt i sig är politiska eftersom de genom att förneka det politiska drar upp de gränser för exkludering och maktrelationer som förnekar konflikt. Att inte erkänna de
konflikter som den sociala verkligheten alltid för med sig leder till att de politiska arrangemang som inte erkänner konflikt blir synonyma med vad som är verkligt vilket i sig är antidemokratiskt
samtidigt som det får allvarliga konsekvenser för de behov som inte kan artikuleras inom dessa specifika politiska arrangemang. Politiken blir då med Mouffes definition hegemonisk (Mouffe 2000, s.5). Att mänskliga relationer alltid är politiska för alltså med sig ett ansvar för att synliggöra
de gränsdragningar som konstituerar politiken där Mouffe menar att när vi inte kan se alternativ till dagens politiska ordning och maktfördelning försvinner samtidigt utrymmet för legitimt motstånd (Mouffe 2000, s.99). Med Mouffes resonemang går det att förstå hur motstånd och alternativa förståelser av den politiska ordningen blir förstådda som icke-legitima just för att det motstånd som artikuleras uppfattas som konfliktskapande i samtida liberal diskurs där konflikter i sig ses som problematiska. När vi inte tar ansvar för att synliggöra konflikter blir de som artikulerar dessa istället ansvariga för konflikter eftersom osynliggörande av konflikter gör att motstånd blir obegripligt och istället riskerar att förstås som provokationer eller försök till att skapa konflikt. Vilket enligt Mouffe i sig uppfattas negativt i en nutida liberal kontext där konflikter förstås som något vi kan undvika.
När polisers suveränitet uppfattas som nödvändig är det beroende av att denna samhällsordning uppfattas som naturlig och när polisvåld förstås som något nödvändigt blir polisers rätt att använda våld synonymt med hur någonting är. Polisers suveränitet förstås isåfall som nödvändigt just för att det inte politiseras och så länge de eventuella konflikter som omgärdar detta osynliggörs kan polisvåld fortsätta uppfattas som naturligt. Motstånd kommer i första hand förstås som ickelegitimt vilket för med sig att våld riskerar att antingen bli osynligt alternativt uppfattas som rationellt och därför inte problematiseras (Mouffe 2000, s.22). Med andra ord återskapar bristen på erkännande av motstånd i sin tur konsensus kring polisers nödvändighet samtidigt som den politiska ordning som förnekar legitimiteten i motståndet till att börja med. Suveränitet får makt på en normativ nivå att radera polisvåld som våld. Att motsätta sig polisers våldsmonopol blir svårt dels på grund av att det naturaliseras samtidigt som de som eventuellt motsätter sig eller problematiserar detta riskerar att uppfattas som konfliktskapande. De konfliktskapare som orsakar den oordning som poliserna finns till för att motverka. Utifrån Mouffes resonemang kan polisvåld tolkas som en induktiv process där polisen som institution och som person skapar sina egna förutsättningar för att finnas. När polisers suveränitet inte ifrågasätts är den tömd på det politiska och måste just därför artikuleras i termer av konflikt för att kunna synliggöra den exkludering och de maktrelationer som omgärdar polisvåld. Även om vi måste vara medvetna om att vi aldrig kan frigöra oss från maktrelationer måste vi erkänna att de finns och behovet av att förändra dem. Mouffe menar att det är odemokratiskt att osynliggöra maktrelationer och konflikter genom att i enlighet med den liberala förståelsen av konflikt reducera konflikter till förhandlingar och kompromisser eftersom de som inte passar in förstås som fiender istället för motparter varpå deras behov förlorar legitimitet. Syftet med politiken är enligt Mouffe att organisera samhället på ett sätt där antagonism kan bli anagonism. Det vill säga konflikter mellan olika motparter istället för mellan fiender (Mouffe 2000, s.102).
antaganden om att våldet måste ha varit nödvändigt innebär det att den verklighet inom vilken polisvåld sker är politisk och uttryck för specifika uppsättningar maktrelationer som vi tar för givna. Det arrangemang av maktrelationer som ger poliser rätt att använda våld inom specifika ramar där polissuveränitet uppfattas som ett nödvändigt ont är alltså politisk och genom makten att använda våld reproduceras och produceras de politiska gränsdragningar inom vilka vi får olika subjeksstatus där dessa blir hegemoniska när de uppfattas som naturliga och utan konflikt.
Hur förstår vi ”den andra” när konflikter osynliggörs?
Mouffe menar att dagens liberala politik är hegemonisk för att den inte erkänner konflikter utan strävar efter konsensus där alla antas kunna vara vinnare. Kultur- och mediaforskaren Philip Schlesinger menar att kontrollen av den politiska diskursen är ett av de viktigaste medlen liberala demokratier använder sig av gentemot de som framställs som ”fiender” (Schlesinger 1991, s.18). Schlesinger menar att en hegemonisk diskurs kan vinna legitimitet genom att få motstånd att framstå som ickelegitimt. Liksom Mouffe lyfter han hur en hegemonisk diskurs i sig ogiltiggör motstånd och visar hur liberala demokratier framställer sig själva som rationella genom att skapa en ram där ”den andra” förstås som en irrationell part som därför inte förstår rationell argumentation utan måste bekämpas militärt. Användningen av språket är ett viktigt verktyg för att kunna propagera för våld. Att benämna en part som irrationell är användbart för att på olika sätt
diskvalificera motstånd men också för att legitimera våld (Schlesinger 1991, s.21). Med Mouffe och Schlesinger förstås osynliggörandet av konflikter som orsak till att synen på motstånd blir
polariserad vilket i sig kan framställa polisvåld och suveränitet som giltiga lösningar eftersom ogiltiggjorda konflikter som artikuleras framstår som ickelegitima och irrationella och behöver alltså inte tas hänsyn till. Våld och suveränitet skulle förstås som naturliga just för att de konflikter som våldet ska hantera ogiltiggjorts.
Liksom Mouffe menar att konflikter är en inneboende del av mänskliga relationer menar Butler att vi delar en ontologisk sårbarhet med andra människor och båda lyfter att just det för med sig ett ansvar för hur vi agerar där Butler lyfter att vi dessutom är ansvariga att synliggöra vårt relationella beroende av varandra i all politisk handling. De gränser vi osynliggör när vi förnekar konflikter och att förneka att vi delar sårbarhet med andra medför våld och när olika liv tilldelas olika värde
offentligt blir det en kontroversiell handling att offentligt sörja de vars liv inte räknas som verkliga liv och förstås istället som kränkande gentemot de som identifierar sig med förövaren, och de interna meningsskiljaktigheter som kan synliggöra effekterna av militärt våld förtrycks (Butler 2004, s.35).
Politisering och motstånd blir svåra att analysera utan varandra. Osynliggörande av konflikter har makt att osynliggöra våld och denna handling är beroende av maktrelationer. Att synliggöra
konflikter blir avgörande för att politisera polisvåld och för att synliggöra våld där jag vill undersöka huruvida polisvåld politiseras för att det också säger något om hur våldet förstås. När polisvåld inte politiseras förändras vår uppfattning om motstånd där motstånd förlorar legitimitet. Suveränitet kan förstås som legitimt när de gränser för hur subjektsstatus och motstånd verkliggörs inte politiseras. Eftersom motstånd förlorar legitimitet när uppfattningar om polisvåld blir
hegemoniska kan vi analysera huruvida polisvåld politiseras genom hur motstånd verklig- och overkliggörs och förstås.