Politiskt självförtroende operationaliserat självkritik

Med analysgången på plats är det dags att ta tag i den stora frågan huruvida jag verkligen kommer att mäta det jag avser mäta. Med andra ord; matchar de frågor jag använder för att fånga upp politiskt självförtroende den definition jag förespråkar? Och är uppdelningen av de olika formerna av samhällsdeltagande adekvat för mitt syfte?

För att börja i det lite enklare så finner jag stöd för min uppdelning av samhällsdeltagande på två sätt. Dels genom den faktoranalys som jag genomfört, dels genom en färsk undersökning av Teorell, Torcall och Ramón Montero.150 Dock verkar mitt material inte presentera

tillräckligt med variation i och mängd av deltagandeaktiviteter för att helt kunna följa Teorell, Torcall och Ramón Monteros klassificering av deltagandeformer. Emellertid bör inte denna avskalning till tre kategorier göra att min klassificering blir irrelevant då den fortfarande tar med olika sidor av de tre kriterier som Teorell, Torcall och Ramón Montero tar upp som grund för deras klassificering. Summa summarum, uppdelningen som jag valt att använda mig av bör vara adekvat då den uppenbarligen visar på olika former av samhällsdeltagande.

Gällande mätningen av de olika dimensionerna av politiskt självförtroende måste jag dock medge vissa svårigheter. De frågor som ESS erbjuder vill inte riktigt passa in i den ”bredare” form av politiskt deltagande jag vill mäta. Frågorna gör att mätningen blir lite för snäv gällande vad det egentligen är som respondenterna vill påverka. För att repetera; med min definition…

Att känna tilltro till sin egen förmåga att påverka samhället i den riktning man anser lämplig samt att känna tilltro till samhällssystemets förmåga att bemöta och ta tillvara (vara lyhört för) ens eventuella påverkansförsök.

… vill jag kunna komma åt en mängd olika typer av deltagande i samhället för att inte fastna i den traditionella uppfattningen och utövandet av politik i en bred bemärkelse. Emellertid ställer jag mig lite skeptisk till om följande frågor verkligen fångar upp detta, speciellt gällande det externa politiska självförtroende då de frågor jag haft att tillgå för att mäta detta är följande:

Internt politiskt självförtroende Mäts med ett index av följande frågor

150

• How often does politics seem so complicated that you can't really understand what is going on? • Do you think that you could take an active role in a group involved with political issues? • How difficult or easy do you find it to make your mind up about political issues ? Externt politiskt självförtroende

Mäts med ett index av följande frågor

• Do you think that politicians in general care what people like you think?

• Would you say that politicians are just interested in getting people's votes rather than in people's opinions?

• Please tell me on a score of 0-10 how much you personally trust politicians. 0 means you do not trust an institution at all, and 10 means you have complete trust.

För det interna politiska självförtroendet har jag själv inga större invändningar på

operationaliseringen. Det handlar om att inneha ett visst mått av förståelse och kunskap om politik samt att lita till sin egen förmåga att ha en aktiv roll gällande politiken.

Gällande det externa politiska självförtroendet fokuserar frågorna på mer av de politiska påverkansmöjligheterna i en smalare bemärkelse än de jag har ambitionen att undersöka. Det är alltså beslutsfattare respondenterna ska sätta sin tillit till. Detta gör att mätningen av

”samhällets” lyhördhet i en vidare bemärkelse blir svår att fånga. Å andra sidan är det just det representativa systemet som de europeiska länderna (och i princip alla demokratier)

karaktäriseras av. I slutändan är det allt som oftast via det politiska i bemärkelsen det

representativa, som en förändring av samhället kan ske. Denna förändring måste heller inte ha sitt ursprung i en representativ eller traditionell form av deltagande. En förändring kan likväl springa ur exempelvis olagliga protester eller massiv köpbojkott som får ”politikerna” att reagera och själva initiera adekvata förändringar enligt det ”de hör”. Dessvärre måste jag medge att min ambition att även innefatta olika typer av icke-representativa förändringar i samhället i stort, såsom direkt påverkan av sina medmänniskors attityder eller sin egen närmiljö, inte kan mätas via dessa frågor. Validiteten skulle för detta ändamål bli alldeles för knaper och långsökt. Emellertid väljer jag att behålla den definition jag framtagit ovan då jag tror på den i en mer idémässig mening med förhoppning att i framtiden få återkomma till en än djupare analys av politiskt självförtroende. För den undersökning jag här genomför kommer jag istället att använda den mer specifika förklaringen som jag tagit fram för att stödja den mer generella definitionen:

Externt politiskt självförtroende: känslan av att samhället är förändringsbart vilket innebär att individen känner en tilltro till det politiska systemet och tillskriver de som bestämmer i samhället ett visst mått av lyhördhet.

Med denna specificering om vad jag för denna uppsats är ute efter, ter sig

operationaliseringsfrågorna lite mer relevanta och ”träffsäkra”. Det återstår dock en viss problematik gällande politik- och politikerbegreppet. Risken finns att respondenterna uppfattar frågorna i en alltför snäv mening då de som bestämmer i samhället också kan utgöras av andra än politiker, om än i en mer indirekt mening. Exempel på detta är stora företag på små orter som kan utöva mycket inflytande på det lokala beslutsfattandet att det i princip är de som fattar vissa beslut. Ett annat exempel kan vara tjänstemän inom de olika politiska organen och myndigheterna kan påverka beslutsfattande i så hög utsträckning att det ibland är svårt att avgöra var besluten egentligen tagits. Tyvärr är det inte möjligt för mig att avgöra detta men jag hyser förhoppningen att operationaliserings träffsäkerhet är tillräcklig för göra en första prövning av den tes jag för. Om statistiskt stöd finnes innebär det således en anledning till att fortsätta jobba med politiskt självförtroende på det sättet jag förespråkar och även med den tankemodell som presenterats ovan. Dessutom har jag valt att operationalisera externt politiskt självförtroende med ett index av tre frågor vilket syftar till att fånga så mycket som möjligt av systemtilltro i allmänhet.

Slutligen har jag genomfört en faktoranalys över de frågor som jag ämnar mäta internt och externt självförtroende med. Faktoranalysen visar tydligt stöd för den operationalisering jag gjort och finns att begrunda i bilaga 2 – 3 Faktoranalys Politiskt självförtroende.

Sammantaget anser jag därmed att min operationalisering av politiskt självförtroende är tillräckligt god för att faktiskt genomföra den analys som läsaren inom kort ska få ta del av.

Gällande tankemodellen i avsnitt 3.1 och analysmodellen i 3.3 så finner jag att de är lämpliga för uppsatsens syfte. Tankemodellens giltighet stöds teoretiskt dels av att den är utvecklad från Amnå och Muncks modell som vunnit gehör i Sverige (om än i fortsatt behov av prövning och utveckling), dels genom Albert Banduras forskning om political efficacy. Bandura menar nämligen att folk aktiverar sig politiskt i hög grad om de dels tror på sin egen förmåga och på systemet i sig (grupp I), dels att folk även aktiverar sig om de känner tillit till sin egen förmåga men en viss misstro till systemet i sig (grupp IV). Dock hävdar Bandura att formen av deltagande varierar mellan dessa grupper där individer i grupp I främst deltar via

de traditionella, lagliga medlen såsom valdeltagande och partiaktiviteter, medan individer i grupp II främst försöker förändra via mer okonventionella metoder utanför de traditionella kanalerna för deltagande.151 Detta stärker även mitt val i att testa politiskt självförtroende enligt den analysmodell jag presenterat ovan, d.v.s. gentemot olika typer av deltagande.