fotnot 33: Hur man använder
historia: Aronsson, 2004; Hobs-
människoöden som det finns så mycket att lära av, Abraham till exempel. Åsikten, att människan är en produkt av omständigheter och inte en levande, väljande, varelse, förargar mig. Att reducera en människa till något som låter sig förklaras bara med påståenden om miljön är ovärdigt en varelse med en så outgrundlig kapacitet som människan. Jag tror att berättelsen om Abraham uppmanar oss att omsätta vår mänsklighet i goda val, som utgår ärligt från våra egna förutsättningar. Abraham använder sin fantasi, sin konstnärlighet och intellektualitet i kompanjonskap, för att vara människa. Är inte det en väg värd att gå?
I berättelsen om Abraham framstår det allt tydligare för mig, att det inte är det enskilda musikstyckets egenskaper som är centrala. Spelmansböcker finns det många av, och flera från Abrahams tid och trakter. Det viktiga är det som Abrahams arbete representerar, vid fiolen eller i katedern, viljan att förmedla, att dela med sig och glädja och stimulera sin omgivning. För den musikintresserade erbjuder Abraham verktyg att genom musiken söka denna glädje. Det, och inte musikhistoriska subtiliteter, är Abrahams arv till oss. Slutligen vill jag skriva något om berättande och originalitet. Är berättande ett bra sätt att gå till väga på när man vill skildra originalitet? Jag valde berättandet framför allt eftersom det gav min studie liv och riktning. Att skildra en människas originalitet är att skildra en komplex företeelse som egentligen är omöjlig att fånga och låsa in. En sådan studie måste för att vara trovärdig och inspirerande, vara präglad av antydningar och möjligheter. När jag väl bestämt mig för berättandet och för första gången på länge fått lust att ge mig in i Abrahams livshistoria, upptäckte jag, dels att berättandet gav min studie det liv jag eftersträvade, dels att berättandet innehöll flera berättelser, vilket inte borde kommit som en överraskning med tanke på hur sammansatt en människas liv är. Jag upptäckte att det fanns en berättelse som handlade framför allt om Abrahams yrkesliv och en som handlade om hans musik. Att det var just dessa två berättelser jag fann och som jag kunde följa beror kanske på att de representerar två huvudfåror i Abrahams liv men kanske också på att det är dessa berättelser som är tillgängliga. En berättelse som saknas är den om Abraham som familjemedlem, vän, arbetskamrat och medmusikant.
Jag får acceptera det och redovisa mina egna tolkningar av de berättelser jag känner till, på ett öppet och personligt sätt, i det som jag kallat min tredje berättelse, mitt forskningsspår. Här finns kommentarer till min forskning om Abraham under de dagar jag skriver min bok. Alla dessa tre berättelser tillsammans ger den bästa bild av Abraham som jag förmår att skapa. I berättelser finns en egenskap som tilltalar mig speciellt, nämligen att det finns en riktning, en utveckling och en spänning. Frågor ställs och frågor besvaras nästan, eller svaren antyds. Det kan vara att göra våld på en korrekt skildring av en företeelse, ett liv. Det kan också vara ett sätt att försöka utvidga formen och göra en rikare beskrivning. Det krävs att det är alldeles klart att författaren väljer att arbeta så här och redovisar sina överväganden. I detta sammanhang finns det anledning att nämna ett bildspråk som jag återkommer till och som har att göra med att jag använder bilder när jag tänker och analyserar ett problem. I denna bok har jag använt bilder som har med resande att göra och då särskilt en gammaldags resa med tåg, spår, lok och vagnar. Det är mitt sätt att försöka fånga berättelsens riktning, dess själ. Jag börjar min bok med en hälsning till Eva som inte fick uppleva hur Boken till slut växte fram. Men det är som om hennes omsorg ändå funnits med under min resa. Jag har tänkt på henne som min kritiske läsare och redaktör och det har hjälpt mig att styra min berättelse.
Huvudrollsinnehavaren, Abraham Hagholm, har haft en mer svårtydd roll, som en låtsaskamrat under resan som jag ibland, i fantasin, vänt mig direkt till. Jag vet ju att jag egentligen inte känner dig, Abraham, men jag har låtit mina samtal med dig vara ett ställe där jag givit luft åt sådant som jag tycker måste tas med när man beskriver en människas liv. Att göra dig levande, och samtidigt upptäcka mig själv, har varit kärnan i mitt arbete.
Slutligen är jag oändligt tacksam mot Abraham för att han fått mig att göra en resa överhuvudtaget. Resor är viktiga om man vill uppleva glädje och mening i livet.
Summarizing a story as wild and ambiguous as this one is a difficult task. My story seems to lack order but is a thorough scholarly study at the same time as being a very personal rendition of how I have proceeded along the road of my research and my search for, and relationship to the subject of my story, the school teacher and musician Abraham Hagholm (1811-1890) of Godegård, a parish situated in the countryside of southern Sweden.
In the process of writing this book I have had a particular person in mind as my audience and reader, which explains to some extent my tone and my approach. The person I refer to is none other than my mother-in-law, Eva, an intelligent caring woman with the experience of a long and rich life. She followed my work with great interest but died before I managed to complete my book. I believe that her positive spirit and insightful attitude have guided me in wading through the wealth of material I have consulted to make sense of Abraham. Hence, I have chosen not to make my book the result of traditional research, but rather something to be enjoyed by a wide circle of readers who relish a good tale and are curious about originality, music and creativity in their lives.
In my story Abraham himself plays an important role as an imagined in- terlocutor and occasional fellow traveler. As I have been collecting ideas and thoughts about Abraham over the last twenty years, it has increasingly become quite natural for me to address him directly, ask him questions and wonder about his response to some of my propositions. I do not believe that I have a kind of spiritual relationship with Abraham. It is above all a method, Summary in English