Något om den praktiska tillämpningen av reglerna om ansvar

För den som tillhandahåller en stor portal kan det givetvis vara svårt att ha överblick över alla meddelanden som inkommer. Detta gör att lagen blir svår att tillämpa varför domstol ibland får fatta beslut om vad som ska anses vara rimligt i frågan. Den rekommendation som anges brukar ligga vid en ge-nomgång per vecka.89 Det bör också inrättas en möjlighet för användarna att kunna delge den ansvarige för webbsidan, om misstanke finns angående eventuellt otillåtna meddelanden.

Om man har en anslagstavla och ett meddelande kommer in som uppenbart handlar om t ex ett upphovsrättsintrång eller innebär hets mot folkgrupp genom rasistiska uttalanden så måste innehavaren av anslagstavlan ta bort meddelandet. Om detta inte sker inom en överskådlig tid kan innehavaren ställas till svars för brott mot lagen om elektroniska anslagstavlor. Däremot sällan för det eller de brott som meddelandet utgör, och detta oavsett om den begångna gärningen i sig skulle vara ett allvarligt brott.90 Om den som har en anslagstavla ska ställas till svar för det brott som meddelandet i sig självt utgör, krävs bland annat att innehavaren har underlåtit att ta bort meddelan-det och att medhjälp till meddelan-det brott som meddelanmeddelan-det utgör är straffbart enligt brottsbalken. Rättspraxis om ansvar för medverkan till brott på Internet är för närvarande diffust och oklart.91

Eftersom lagen är relativt ny har ännu inget forum eller någon anslagstavla varit uppe i domstol, det vill säga lagen har aldrig tillämpats i Sverige. Där-emot finns det många fall som borde kommit upp i rätten.92

6.3. Något om den praktiska tillämpningen av reglerna om ansvar

6.3.1. Myt: Det går inte att straffa gärningar som begås på nätet

I 6.2. har jag beskrivit vilka regler som formellt gäller i Sverige i dag. Frågan är emellertid hur dessa regler tillämpas i praktiken. Mårten Schultz är en jurist som intresserat sig för dessa frågor.

Schultz påpekar att det cirkulerar en hel del myter i den understundom över-spända diskussionen på svenska bloggar och fora. En myt som ständigt åter-kommer är att lagen inte riktigt når ut till bloggosfären.93 Att alltså påståen-den som, om påståen-den förekommer i påståen-den gamla mediala sfären skulle ha bestraf-fats, på olika sätt glöms bort eller inte anses ingå i rättssfären om de sker på Internet. Gemene mans uppfattning är att regler finns men att det i praktiken är svårt eller rent av omöjligt att upprätthålla dem i en digital miljö.94

87 Ib. 88 Ib. 89 Forsman, a a,s 93. 90 A a, s. 75 91 A a, s. 73. 92 A a, s. 93. 93 http://martenschultz.wordpress.com/tag/arekrankning/hämtad 2012-04-24. 94 Ib.

Att hota folk är att begå brott. Yttrandefriheten skyddar inte individer som uttrycker hot. Schultz skriver att det är av stort vikt att om en person gör sig skyldig till brott i Internetsfären, så är det vår skyldighet att klargöra vem den individen är på samma sätt som vi skulle reda ut det om det skett utan-för Internetsfären.95

När det gäller brottet förtal ligger detta visserligen under enskilt åtal, vilket betyder att i första hand så ska den drabbade själv ta tag i anmälan och låta sin röst bli hörd vid en domstol. Om en åklagare ska väcka åtal är det på grund av att han eller hon anser det som stor vikt att allmänheten uppmärk-sammar det specifika fallet i fråga.96 Å andra sidan behöver inte vara en oöverstiglig uppgift att väcka talan själv. Särskilt inte om man har någon kunnig person som kan hjälpa en och själv brukar man få oanade drivkrafter om man anser sig själv förtalad.97

En intressant fråga gäller anonymiteten. Enligt Schultz är gemene mans upp-fattning att man har rätt till att vara anonym på nätet, men sanningen är att det inte finns någon sådan rätt. 98 Schultz skriver att det varken i Europakon-ventionen eller i Sveriges grundlagar står något om rätten för individen att vara anonym på nätet. Han menar också att den eller de som begår brott måste få ta ansvar för vad de åstadkommit, det bör ligga i allmänhetens intresse av att reda ut och kunna ta reda på vem eller vilka det är som står bakom en anonymitet när de begår en brottslig handling.

Ytterligare en intressant fråga är om det kan finnas försvarbara motiv för att publicera ofördelaktiga uppgifter om människor på nätet. I dag förekommer t ex ett flertal sajter och fora som börjat ägna sig åt att ”hänga ut” människor av olika anledningar. Det kan handla om människor som endera är misstänk-ta för brott, eller som redan är dömda.99 Bland annat finns det en sida på, dömda sexualförbrytare hängs ut. Hur ska man se på det?

Schultz har en viss förståelse för att man vill publicera uppgifter på redan

dömda sexförbrytare. Det finns också en del som pekar på att i och med

”ut-hängningen” så minskar risken att gärningsmannen gör sig skyldig till nya övergrepp, eftersom omgivningen varnas och blir på så sätt lite extra upp-märksam.100

Betydligt mer komplicerad blir frågan om det handlar om personer som en-bart är misstänkta för brott. Här finns möjligheten att personerna är oskyldiga och frågan uppkommer i stället om de genom uthängningen har blivit utsatta för brott. 95 http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/brott-ar-brott-aven-pa-natet_6402359. hämtad 2012-04-25. 96 ib. 97 ib. 98 Ib. 99 http://martenschultz.wordpress.com/category/fortal/page/2/ hämtad 2012-04-24 100 Ib.

6.3.2. Trots lagreglerna: alltför lätt att att undgå ansvar för brott på Internet

På Internet sprids information väldigt snabbt och kränkande uttalanden är inte ett undantag utan de sociala medierna öppnar dörren för en oerhört snabb spridning av olika rykten. Studier visar på att förtalsbrotts som begås på Internet är värre än om det skett utanför Internetsfären. Den snabba ut-vecklingstakten inom de sociala medierna bidrar också till att plattformen för att framföra personangrepp och förnedrande uttalanden blir allt bredare.101 Innehavaren av anslagstavlan, det vill säga Internetsajten, har i och för sig en möjlighet, att lämna ut uppgifter om sina användare. Men enligt juristerna Karlsson och Jute väljer de flesta bort den möjligheten. Att man inte vill läm-na ut uppgifter om siläm-na användare är givetvis beklagligt, men i de flesta fall ser innehavaren det som en administrativ börda att hela tiden se över alla enskilda fall och ta ställning till om de rör sig om något brottsligt.

Men det kan också, enligt Karlsson och Jute, ligga till på det viset att leveran-törerna är måna att värna om sina användares yttrandefrihet och personliga integritet. Något som kanske kan tyckas låta konstigt, då det i så fall skulle innebära att man inte alls är mån om att värna om den som utsätts för förtal på dessa plattformar.102

Många Internetleverantörer är ovilliga till att lämna ut IP-adresser, man vill skydda den eller de som står bakom denna IP. Polisen kan å ena sidan begära vem eller vilka som står bakom en viss IP-adress, men då ska ett eventuellt brott misstänkas.103

Om polisen skall lyckas utkräva att Internet innehavaren ska lämna ifrån sig uppgifter, så skriver Jute och Karlsson ”att enligt lagen om elektronisk kom-munikation att minst två års fängelse är föreskrivet i straffskalan för brottet”. För förtalsbrott är högsta straffet två år, men då gäller det när förtalsbrottet bedöms som grovt.104

6.3.3. Ny lagstiftning nödvändig?

Det borde vara på sin plats att med en revidering av lagstiftningen på områ-det så att den anpassas till modern teknik. De lagar vi har idag är inte heller kapabla att skydda, i vart fall inte på något bra sätt, de redan brottsdrabbade som ”hängs ut” på sociala medierna. En del av det som publiceras kan handla om hela brottsutredningar, bilder eller andra typer av kränkande material. Kvinnor som gjort polisanmälningar om misshandel, våldtäkt är oftast de som förtalas och ärekränks på de sociala medierna. Det handlar dock inte enbart om en omodern lagstiftning utan dessa fall är ofta lågprioriterade av polis och åklagare då förtal och ärekränk-ningsbrott av tradition i Sverige ses

101 Ib. 102 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alltfor-latt-att-fortala-andra-pa-natet_6660238.svd hämtad 2012-04-24. 103 Ib. 104 Ib.

som en uppgörelse mellan två privatper-soner vilket inte angår övriga samhället.105

2008 gav regeringen i uppdrag till Yttrandefrihetskommittén att försöka utre-da och komma med förslag om hur problemen inom det tryck- och yttrande-frihetsrättsliga området skulle kunna bli bättre alternativt lösas. Frågor som diskuteras är dels hur man ska gå till väga för att öka skyddet för enskildes integritet och privatliv i Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihets-grundlagen (YGL) samt om det, utan (TF) och (YGL) inskränks, går att stärka enskilda personers ställning i förhållande till medieföretag om individerna utsätts för brott i medierna.106

6.4. Egna kommentarer

Av det som jag skrivit tidigare i detta kapitel framgår att det som är brottsligt “ute på gatan” också är brottsligt om det inträffar på nätet. Både den som till-handahåller en elektronisk anslagstavla och den som utnyttjar den kan bli straffade vid ett övertramp. Den som tillhandahåller den elektroniska anslags-tavlan ska ha uppsikt så att inga olagligheter publiceras. Rekommendationen när det gäller att “ha uppsikt” är att minst en gång i veckan kontrollera vad som sker på sajten. Om man finner något på sin sajt som inte får finnas där ska detta tas bort inom en skälig tid annars är det möjligt att innehavaren döms för brott mot lagen om elektroniska anslagstavlor. Normalt är inneha-varen av anslagstavlan dock enbart ansvarig för brott mot lagen om elektro-niska anslagstavlor, inte för det brott som det skrivna innebär. Skribenten däremot kan med det skrivna ha gjort sig skyldig till olika brott. Det kan handla om t ex förtal, förolämpning eller hets mot folkgrupp.

Formellt finns det med andra ord kanske inte så mycket att anmärka mot de

svenska reglerna. Rent principiellt kan människor göras ansvariga om de skri-ver något brottsligt på nätet. Problemet är när man kommer till praktiken. Vid den praktiska tillämpningen av lagarna får anonymiteten stor betydelse. Vis-serligen finns det ingen principiell rätt till anonymitet på nätet men i prakti-ken är detta en utbredd rättighet. Enligt Jute och Karlsson så är i 9 av 10 an-mälda förtalsbrott på Internet förövaren anonym.

Även om innehavaren av en anslagstavla upptäcker att någon skrivit något som bryter på YGL eller TF så är det dock, enligt Jute och Karlsson, sällan som innehavaren anmäler detta. Innehavaren värnar helt enkelt om sina medlemmars integritet. Polisen har i och för sig möjligheten av få ta del av dessa uppgifter om de ställer frågan men då krävs det att det föreligger en konkret misstanke om brott.

Utifrån de förhållanden som jag nu nämnt är det många som förespråkar en revidering av lagstiftningen på området så att den anpassas till modern tek-nik. Lagstiftaren bör också, menar man, se över möjligheten att den som drab-bas av nätdrab-baserade förtalsbrott skall kunna få tillgång till förövarens identitet.

105 http://tryggaresverige.org/oskyddad-pa-internet hämtad 2012-04-25.

106 Kommittén har i oktober 2010 avlämnat utredningen Ny yttrandefrihetsgrundlag? Yttrande-frihetskommittén presenterar tre modeller (SOU 2010:68).

Den förtalsdrabbades skyddsintresse bör anses väga tyngre än förövarens skydd för den personliga integriteten. På sikt är det ett måste att lagen anpas-sas till vår nya IT-teknik.

Jag kan dock tänka mig att det inte enbart handlar om en omodern lagstift-ning. Att dessa brott är lågprioriterade av polis och åklagare kan tänkas bero på att förtal och ärekränkning traditionellt ansetts som en tvist som skall lösas privatpersoner emellan och därmed inget för en domstol att ta ställning till. Jag skrev tidigare om att brottet förtal låg under enskilt åtal, något som jag kan tycka handlar om att det svenska samhället ”målat in sig” i ett hörn, vad gäller den här typen av brott som sker på Internet. Den här typen av åtal väcks inte av åklagare om det inte är befogat ur allmän synpunkt. Den som utsätts för ärekräkning måste alltså i princip själv åtala och stå för de kost-nader det medför. Något som förmodligen bidrar till att många struntar i det.

7. NÅGRA JURISTERS SYNPUNKTER PÅ DISKURSEN I DE