Presentation av idealtyper (modifierade)

Jag har för mitt syfte översatt och även anpassat Skot-Hansens typer något. Ändringarna är relativt små och har gjorts mest för att tydliggöra modellen för mig själv med begrepp som jag uppfattar som karaktäristiska för respektive rationalitet. I vissa fall har jag använt samma formuleringar som Sven Nilsson gör i sin översatta bearbetning av Skot-Hansens modell.¹⁵⁰ I andra fall har jag lånat begrepp från Johannissons diskurser.¹⁵¹ Jag har dock försökt undvika att nyansera typerna för mycket – syftet har inte varit att göra typerna mindre idealtypiska, utan att klargöra hur jag tolkar dem.

Modifierad version av Skot-Hansens idealtyper över kulturpolitisk rationalitet:

Humanistisk Sociologisk Marknadsorienterad

Mål Bildning och

konstnärlig kvalitet

Frigörelse, delaktighet och en god livsmiljö Tillväxt Kulturbegrepp Estetiskt (sektor) Antropologiskt (sektor) Antropologiskt (aspekt)

Bakgrund Stat Civilsamhälle Marknad

Förankring Nationell Lokal Global

Strategi God konst till folket Eget skapande Kulturalisering – marknadsföring – profilering       

150 Nilsson 2003, s. 448. 

29

Publik Hela befolkningen Grupper Segment – livsstilar

Ram Kulturinstitution Pluralistiska ramar

(t.ex. lokaler, föreningar)

Flaggskepp och evenemang Funktion Upplysning Bekräftelse – kommunikation Underhållning –

upplevelse Förmedlare Kulturförmedlare, t.ex.

bibliotekarie

Animatör, t.ex. kultursekreterare

Projektledare

5.2.1 Kommentarer till ändringarna

5.2.1.1 Kulturbegreppet som analytisk dimension

Den största förändringen i modellen är tillägget av kulturbegreppet som en analytisk dimension. Kulturbegreppet kan ses som en viktig nyckel för att förstå kulturpolitikens idéinnehåll (jfr kap 4). Den innebörd som ges ”kulturpolitik” kan inte separeras från definitionen av ”kultur” – vilket inte nödvändigtvis betyder att de skulle stå i ett kausalt eller konsekvent förhållande till varandra, dvs. att en viss kulturdefinition per definition skulle medföra en viss sorts politik. Men här finns en koppling som jag tycker är värd att belysa. Jag väljer därför att framhäva kulturbegreppet i modellen, något även Jenny Johannisson gör i sina diskurser. Jag använder dock en delvis annorlunda

kategorisering. Johannisson talar om ett estetiskt, antropologiskt (grupporienterat) respektive antropologiskt (individorienterat) kulturbegrepp.¹⁵² Som framgår av figuren ovan har jag valt att kombinera tudelningarna estetiskt-antropologiskt och sektor-aspekt för att illustrera skillnader i synen på vilket kulturbegrepp som kulturpolitiken ska arbeta utifrån (jfr 4.2).

5.2.1.2 Idealtyp 1: Humanistisk rationalitet

Den humanistiska rationalitetens mål har kompletterats. Jag väljer att betrakta

konstnärlig kvalitet som ett mål parallellt med bildningsmålet. Här har jag influerats av Johannissons kvalitetsdiskurs vars mål beskrivs som professionell konstnärlig kvalitet (jfr 4.1). Men även i Skot-Hansens egen beskrivning av humanistisk rationalitet betonas den konstnärliga kvaliteten, även om det inte explicit anges i modellen. Kulturbegreppet är estetiskt och sektorsorienterat. Kulturpolitiken kretsar inom denna rationalitet kring ett snävt och hierarkiskt ordnat kulturbegrepp som är liktydigt med de konstnärliga uttrycksformerna och studiet av dem. Kring detta kulturbegrepp byggs en sektor bestående av institutioner, organisationer och personer. Vad gäller bakgrund (stat) och förankring (nationell) har jag behållit Skot-Hansens ursprungliga beteckningar.

Däremot har jag liksom Sven Nilsson i sin bearbetning valt uttrycket ”god konst till folket” för att representera den humanistiska rationalitetens strategi att utifrån en jämlikhetstanke föra ut den goda konsten till alla lager av befolkningen.¹⁵³ Den

humanistiska rationalitetens publik (hela befolkningen) och ram (kulturinstitution) följer Skot-Hansen. Som funktion har jag valt att använda ordet upplysning, vilket inte är en direkt översättning av danskans erkendelse som betyder erkännande, men som i

sammanhanget syftar på att erkänna sanningen, dvs. att nå insikt, vetskap eller bildning. Sven Nilsson använder i sin bearbetning både upplysning och bildning för att beskriva funktionen, något jag ville undvika då det kan bli förvirrande om rationalitetens mål anges vara detsamma som dess funktion. Kulturpolitikens förmedlare följer Skot-      

152 Johannisson 2006, s. 218. 

30

Hansens modell (kulturförmedlare), med tillägget att jag har valt att i modellen exemplifiera denna förmedlarroll med en bibliotekarie.

5.2.1.3 Idealtyp 2: Sociologisk rationalitet

Den sociologiska rationalitetens mål har kompletterats något i min version. Förutom frigörelse anger jag delaktighet och en god livsmiljö som mål för rationaliteten. Även här har jag influerats av Johannisson, vars välfärdsdiskurs anger målet att vidga deltagande och skapa en god livsmiljö.¹⁵⁴ Särskilt ordet delaktighet uppfattar jag som mycket centralt i svensk kulturpolitisk tradition och jag menar att det därför är befogat att betrakta som ett övergripande mål för denna rationalitet. Kulturbegreppet som denna rationalitet kretsar kring är antropologiskt och sektorsorienterat. Det är vidgat,

relativiserat och avhierarkiserat vilket innebär att allt fler kulturyttringar och företeelser innefattas i begreppet. Men det är sektorsorienterat, vilket samtidigt betyder att

kulturpolitiken fokuserar de organisationer, institutioner och personer som sysselsätter sig med det (vidgade) kulturbegreppet. Det medför att den estetiska kulturen i praktiken fortfarande har en stark ställning inom ramen för det breddade kulturbegreppet, men till skillnad från den humanistiska undviker den sociologiska rationaliteten att normativt värdera vad som är god kultur. Processen värderas högre än resultatet. Bakgrund (civilsamhälle) och förankring (lokal) följer Skot-Hansens modell. Jag har emellertid valt att omformulera strategin som i Skot-Hansens modell anges vara ”kulturell demokrati” till ”eget skapande”, eftersom jag ser detta uttryck som typiskt för den sociologiska rationaliteten. När det gäller publik (grupper), ram (pluralistiska ramar) och funktion (bekräftelse och kommunikation) placerar jag mig med mina ordval nära Sven Nilssons bearbetning, dock med vissa skillnader. Till exempel använder Nilsson i tillägg till ”pluralistiska ramar” även uttrycket ”aktivt deltagande” för att beskriva kulturpolitikens ram, något jag inte gör dels för att jag har svårt att se aktivt deltagande som en del av kulturpolitikens ram (form, struktur) och dels eftersom jag redan

använder tangerande uttryck (delaktighet; eget skapande) för att beskriva den

sociologiska rationalitetens mål respektive strategi.¹⁵⁵ Kulturpolitikens förmedlare följer Skot-Hansen (animatör), en förmedlarroll som jag har valt att i modellen exemplifiera med en kultursekreterare.

5.2.1.4 Idealtyp 3: Marknadsorienterad rationalitet

Målet tillväxt anser jag bättre än synliggörande representerar den marknadsorienterade rationalitetens övergripande mål i förhållande till de andra rationaliteternas bildning respektive frigörelse. Synliggörande uppfattar jag mer som ett medel för att nå målet ekonomisk tillväxt, alltså snarare som strategi. Kulturbegreppet i den

marknadsorienterade rationaliteten betecknas i min version som antropologiskt (aspekt). Det är brett, inkluderande, avhierarkiserat och innefattar en stor mängd företeelser och uttrycksformer. Kultur uppfattas i hög grad symboliskt och processuellt och ses som aspekt snarare än sektor. Bakgrund (marknad) följer Skot-Hansens modell. När det gäller kulturpolitikens förankring har jag valt beteckningen global istället för internationell, vilket även Nilsson gör.¹⁵⁶ Strategin kan som i Skot-Hansens modell beskrivas genom begreppet kulturalisering, men jag har valt att komplettera med orden marknadsföring och profilering som även Sven Nilsson använder och som jag finner       

154 Johannisson 2006, s. 218. 

155 Nilsson 2003, s. 448. 

31

klargörande i sammanhanget.¹⁵⁷ Den marknadsorienterade rationalitetens publik (segment/livsstilar) benämns som i Skot-Hansens modell. I beskrivningen av

kulturpolitikens ram har jag lagt till ordet evenemang, som jag tycker väl representerar den marknadsorienterade rationaliteten och som för mig står för något tillfälligt, projektinriktat och flexibelt, i kontrast till de två andra rationalitetens mer konkreta fysiska kulturpolitiska ramar (infrastruktur). Kulturpolitikens funktion anges hos Skot-Hansen som underhållning och så även i min version, men jag väljer att liksom Sven Nilsson komplettera med ordet upplevelse eftersom jag ser det som karaktäristiskt för denna rationalitet. Det är just detta ord som Skot-Hansen ställer i kontrast till ordet upplysning när hon beskriver förskjutningen i kulturpolitisk rationalitet under efterkrigstiden.¹⁵⁸ Istället för Skot-Hansens kaospilot låter jag kulturpolitikens förmedlare i min version representeras av en projektledare. Titelbytet ska ses som en anpassning till svenska förhållanden – andemeningen är dock densamma som i Skot-Hansens modell.

157 Nilsson 2003, s. 448. 

32