Producentansvar för elektriska
och elektroniska produkter
Uppföljning producenter
I och med att förordningen (2000:208) om producentansvar för elektriska och elektronis- ka produkter trädde i kraft, den 30 juni år 2001, blev producenter av elektriska och elektroniska produkter ansvariga för insamlandet och omhändertagandet av uttjänta elektriska och elektroniska produkter i samband med att en konsument köper en ny produkt med samma eller liknande funktion.
En producent i förordningens mening är den som tillverkar, importerar eller säljer en elektrisk eller elektronisk produkt. Förordningen anger inte vem i ledet tillverkare, importör, försäljare som ska ta ansvar för insamling och omhändertagande av uttjänta elektriska och elektroniska produkter, det får aktörerna själva komma överens om.
Rent praktiskt kan producenterna uppfylla skyldigheterna på egen hand eller genom att anlita någon annan som gör det, exempelvis genom samarbete med El-kretsen. El- kretsen är ett servicebolag som bildades för att underlätta för producenter och kommuner att leva upp till de nya kraven.
För att följa upp hur väl producenterna uppfyller sina skyldigheter har en enkät skick- ats ut till 90 stycken producenter som inte är anslutna till El-kretsen.
Syftet med undersökningen är att se hur stora kunskaper producenterna har inom området, hur de producenter som inte är anslutna till gemensamt insamlingssystem har gjort för att uppfylla kraven i förordningen (2000:208) och om det finns eventuella brister i förordningen.
Tillvägagångssätt
För att följa upp hur väl producenterna uppfyller sina skyldigheter och för att ta reda på om det finns särskilda svårigheter för producenten att efterleva förordningen har en enkät skickats ut till 90 producenter som inte är anslutna till El-kretsen. Uppgifter över
producenter har erhållits dels från branschorganisationer och dels från El-kretsen, två aktörer som är väl insatta och som bör ha kvalitativ information om vilka producenter som borde ta producentansvar. Enkäter har skickats ut till producenter av alla produkt- grupper som anges i bilagan till förordningen (2000:208) med undantag för klockor, kameror och kamerautrustning, spel, leksaker och medicinskutrustning. Detta på grund av att dessa branschorganisationer inte haft möjlighet att lämna relevanta uppgifter eller inte svarat på förfrågan.
108
• Företagens verksamhetsinriktning
• Producenternas ansvar om återtagningen • Information till konsumenter och förbehandlare
Enkätresultat
Resultatet är indelat i inkomna enkäter, återtagning, information och uppgifter till myndighet.
Inkomna enkäter
Av 90 utskickade enkäter har följande svar erhållits: • 11 st uppger att de berörs och har fyllt i enkäten • 2 st av dessa är anslutna till El-kretsen
• 13 st anger att de inte berörs • 5 st uppger att de inte vill svara
Figur 1. Relationen mellan besvarade enkäter och icke besvarade enkäter.
De elva besvarade enkäterna från producenter som anser sig vara skyldiga att ta producentansvar täcker alla produktgrupper i förordningen förutom klockor, kameror och kamerautrustning, spel, leksaker och medicinskutrustning. Flertalet av enkäterna är bristfälligt ifyllda. Resultatet och samtal med producenter visar på att producenternas kunskaper om producentansvaret i många fall är låga.
Underlaget till resultatet är på grund av låg svarsfrekvens och bristfälligt ifyllda enkäter osäkert.
Ej svarat Berörs ej El-kretsen Svarat
109
Nio av de elva företag som besvarat enkäten är relativt stora företag med en omsättning mellan 13 miljoner och 600 miljoner kronor år 2001. De andra två företagen har en omsättning på 7 miljoner kronor. Genomsnittsomsättningen är 210 miljoner kronor. Återtagning
Av de elva som uppger att de berörs av producentansvaret uppfyller alla utom ett företag skyldigheterna om mottagande och omhändertagandet av uttjänta el- produkter. Det företag som inte tar sitt ansvar uppger att deras produkter är av så hög kvalitet att de aldrig skrotas och producenten har därför inget organiserat återtagningssystem.
De övriga tio företagen har löst återtagningskravet genom att själva ta emot uttjänta elektriska och elektroniska produkter i samband med nyköp. Företagen har sedan avtal med leverantör som hämtar och transporterar till avtalad förbehandlare.
Information
Samtliga producenter som svarat och som anser sig vara skyldiga att ta producentansvar informerar sina kunder om återvinningssystemet på olika vis. Informationen har
förmedlats via hemsidor, tavlor i butik, i kataloger, muntligt på kundträffar, på offerter och på produktinformationsblad.
Åtta av företagen anger att de har tillgång till information om sina produkter som förbehandlarna önskar för att underlätta demontering och återvinning. Ett företag svarar nja, ett nej och ett har avstått från att svara på frågan.
Uppgifter till myndighet
Två av de elva företagen som besvarat enkäten har meddelat Naturvårdsverket på vilket sätt de lever upp till de krav som ställs i förordningen (2000:208) trädde ikraft.
Kommentarer
Underlaget till resultatet är bristfälligt och kan vara missvisande. Något som är tydligt är dock att kunskaperna hos producenterna är låg, viljan hos flertalet är låg och att det krävs stora insatser för att reglerna ska efterlevas i praktiken.
Inkomna enkäter
Att 13 av 31 producenter har meddelat att de inte är skyldiga att ta producentansvar trots att deras verksamhet innefattar elektriska och elektroniska produkter visar på att det är svårt för kommunerna att bedriva tillsyn på området. Det krävs stora insatser för att härleda vilka producenter som ska ta ansvar för återtagning och förbehandling av elektriska och elektroniska produkter.
Med enkäterna och samtal med producenter som underlag finns det skäl att tro att det inte är en tillfällighet att enbart större företag svarat på enkäten. De större företagen har
110
generellt mer kunskaper inom området, är medvetna om sina skyldigheter och är mer angelägna att efterleva förordningar och regler. En anledning till detta kan vara att kostnaden för ett mindre företag är för hög.
Återtagning
Tio av de elva företagen som svarat på enkäten och som angett att de är skyldiga att ta producentansvar uppger att de tar emot uttjänta produkter i samband med nyköp. Det företag som uppger att de inte har organiserat insamlingssystem på grund av högkvalitati- va produkter med högt samlarvärde har missuppfattat förordningens innebörd. Oavsett om producentens egna varor skrotas eller inte är producenten skyldig att ta emot en produkt med samma eller liknande funktion vid försäljningstillfället. Producentens resonemang tyder på okunskap.
Det är sannolikt ingen tillfällighet att det enbart är företag som anser att det efterlever förordningens krav som uppgett att de är skyldiga att ta producentansvar. Efter samtal med producenter och studier av de enkäter som kommit in finns det skäl att tro att flera producenter avstått från att svara antingen på grund av att de inte är medvetna om reglerna eller att de avsiktligt undviker att ta sitt producentansvar.
Varför tar inte producenterna sitt ansvar? Kunskapsbrist
Att kunskaperna är låga hos producenterna har sin förklaring i att producentansvaret är ett nytt sätt att tänka för de som tillverkar, importerar och säljer el- produkter. Företagen måste känna till lagar och förordningar och praktiskt åstadkomma lösningar för de krav som förordningen (2000:208) ställer. Detta kan vara krävande, i synnerhet för mindre företag som inte har möjlighet att anställa extra personal för sådant arbete.
Kostar pengar att ta producentansvar
En annan anledning till att inte ta sitt producentansvar är att det kostar. Genom att undvika att uppfylla de krav som ställs kan ett företag minska sina utgifter märkbart. Producentföretag som ”friåker” på det gemensamma systemet får konkurrensfördelar jämfört med dem som är anslutna till systemet eller tar sitt producentansvar på annat sätt. Det kan därför löna sig ekonomiskt för ett företag att undvika att ta sitt ansvar, dessa kostnader faller då på andra producenter som får betala även för dessa produkters omhändertagande.
Otydliga regler
Ytterligare en anledning till att producenter inte tar sitt ansvar är att regelverket är otydligt utformat. Exempelvis står det inte vem i ledet från importör, tillverkare till försäljare som är producent. Fördelen med att texten är otydligt formulerad är att det finns frihet för producenterna att fördela ansvaret själva och kan lösa frågan på det sätt som är mest fördelaktigt. Nackdelen är att det underlättar för de producenter som väljer att inte ta
111
sitt producentansvar eftersom det försvårar för tillsynsmyndigheterna att finna de producenter som smiter från ansvaret.
Slutsatser
- Producenter som står utanför gemensamt insamlingssystem har löst åter-
tagning av uttjänta elektriska och elektroniska produkter genom att ta emot
uttjänta produkter vid nyköp och anlitat transportör som transporterar av-
fallet till avtalad förbehandlingsverksamhet.
- Alla producenter som svarat på enkäten och som angett att de är skyldiga
att ta producentansvar anger att de informerar sin kunder om sitt insam-
lingssystem.
- Producenter antas avstå från att ta producentansvar av olika anledningar:
kunskapsbrist, det kostar pengar att ta producentansvar och otydliga regler.
112
Bilaga 2
Producentansvar för elektriska
och elektroniska produkter
Uppföljning av kommunerna
I och med att förordningen (2000:208) om producentansvar för elektriska och elektronis- ka produkter och Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2001:8) om yrkesmässig förbe- handling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter trädde i kraft fick kommunerna tillsynsansvar över producenter och förbehandlare av elektriska och
elektroniska produkter. Sedan tidigare har kommunerna ansvar för hanteringen av hushållsavfall och i samband med att förordningen (2000:208) trädde i kraft och samtliga Sveriges kommuner slöt avtal med El-kretsen fick de ett mer uttalat ansvar att tillhanda- hålla konsumenterna med lämpliga insamlingssystem.
För att följa upp hur långt kommunerna kommit i sitt tillsynsarbete och tillhandahål- landet av lämpliga insamlingsstationer har 10 av Sveriges 289 intervjuats.
Syftet med undersökningen är att förutom att se hur kommunerna arbetar med detta området se om det finns eventuella brister I förordningen och föreskrifterna.
Tillvägagångssätt
För att ta reda på hur kommunerna lever upp till de krav som förordningens ikraftträdan- de medfört har 10 kommuner, miljöenheten respektive renhållningsenheten, intervjuats. Uppgifter om återvinningscentraler och insamlade mängder har erhållits dels genom intervjuer, dels via kommunernas hemsidor och dels från en enkät RVF skickat ut till samtliga kommuner år 2002 som behandlar kommunernas avfallshantering. Kommuner har valts efter antal invånare för att få en spridning över storlek på kommunerna.
Frågorna behandlar följande:
• Tillsynsarbetet över producenter och förbehandlare • Antal återvinningscentraler
• Insamlade mängder el-avfall • Information till kommuninvånare
113
Intervjuresultat
Resultatet är indelat i fyra delar, kommunernas tillsynsverksamhet över producenter och förbehandlare, hur varierar antalet personer per återvinningscentral med kommunstorlek respektive hur påverkar antalet personer per återvinningscentral insamlad mängd el- avfall, inkomna reaktioner från de boende i kommunen och information till de boende i kommunen om hur insamlingssystemet fungerar.
Tillsyn
Av de tio kommunerna som intervjuats är det två som angett att ingen förbehandlings- verksamhet av el-avfall finns i kommunen. Av de övriga åtta är det två kommuner som inte utövar tillsyn över förbehandlare efter de krav som föreskrifterna (NFS 2001:8) anger.
Ingen av de tillfrågade kommunerna utövar tillsyn över producenter i den mening som fo (2000:208) avser varav en saknade vetskap om kommunens operativa tillsynsansvar över producenter. Ingen av de tillfrågade kommunernas aktuella tillsynsplaner innefattar tillsyn över producentansvar för elektriska och elektroniska produkter. Endast en av de tio kommunerna arbetar för att tillsyn över producentansvar för elektriska och elektroniska produkter ska inkluderas i kommande tillsynsplan.
Antalet personer per återvinningscentral varierar med kommunstorlek
Genom att studera relationen mellan antalet invånare i kommunerna och antal invånare per återvinningscentral får man indikation på om servicen för boende i mindre kommu- nerna, med avseende på insamlingsplatser, är bättre eller sämre än för boende i större kommuner. Information om återvinningscentralernas lokalisering tas dock ingen hänsyn till. Diagrammet inkluderar enbart återvinningscentraler. Ett flertal kommuner komplette- rar sin insamling av el-avfall med bostadsnära lösningar som grov- soprum i anslutning till flerbostadshus och hämtning av el-avfall vid bostaden. Antal personer per återvin- ningscentral kan på grund av dessa faktorer inte direkt översättas med tillgänglighet till insamlingsplatser för de boende i kommunerna men ger indikation på tillgängligheten till insamlingsplats för konsumenterna.
114 (Antal personer/återvinningscentral)
(invånare i kommunen)
Figur 1. Antal personer per återvinningscentral i förhållande till befolkning i de olika kommunerna
Trenden i diagrammet ovan visar att de mindre kommunerna generellt har fler återvin- ningscentraler i förhållande till antalet boende i kommunen, de är färre personer per återvinningscentral. Servicegraden i de mindre kommunerna är då högre gentemot de boende i kommunerna än i kommuner med större befolkning. Antal personer per återvinningscentral i de intervjuade kommunerna varierar mellan 188 740 och 9 750, genomsnittet är 71 089.
Antalet invånare per återvinningscentral påverkar mängd insamlad mängd el- avfall
Genom att vidare studera om insamlingsnivåerna påverkas av antalet invånare per återvinningscentral ser man om kommunernas servicegrad har betydelse för hur stora mängder el-avfall som samlas in.
(kilo insaml. el-avfall/person)
(Antal personer per återvinningscentral)
Figur 2. Insamlad mängd el- avfall i kilo per person i förhållande till antal personer per återvinningscentral. 0 20000 40000 60000 80000 100000 120000 140000 160000 180000 200000 0 200000 400000 600000 800000 Minskad tillgänglighet till ÅVC 0 2 4 6 8 10 12 0 50000 100000 150000 200000
Isamlad mängd i förhållande till antal personer per ÅVC
115
Diagrammet ovan visar på att mängd insamlat avfall påverkas av antalet invånare per återvinningscentral. Ju fler insamlingsplatser ju mer insamlat el-avfall. Av resultatet kan avläsas att kommunernas roll i insamlingsarbetet är stort. Genom att satsa på ökad tillgänglighet för de boende till insamlingsplats kan insamlingsnivåerna stiga märkbart. I de intervjuade kommunerna varierar de insamlade mängderna mellan 3.3 till 9.9 kilo per person år 2001.
Reaktioner från de boende i kommunen
Reaktioner från allmänheten har inkommit till ett flertal av kommunerna att tillgänglighe- ten på inlämningsplatser inte är tillräcklig. I de mindre kommunerna är det främst öppettiderna som de boende i kommunen har reagerat över. I större städer är det framförallt de boende i lägenhet som generellt inte är lika mobila som villaägare, som påpekar att inlämningsplatserna inte är tillräckligt tillgängliga. En av kommunerna planerar att öppna ytterligare en mottagningsstation, hälften av de tillfrågade kommuner- na anser själva att tillgängligheten är för dålig.
Information till de boende i kommunen
Fem av kommunerna uppger utan förfrågan att kunskaperna hos allmänheten är låg. De boende i kommunerna vet inte var de ska lämna sina uttjänta elektriska och elektroniska produkter, detta trots att alla kommunerna på olika vis informerat de boende i kommu- nerna. Vanligen förmedlas informationen via separata informationsblad men även i dagspress, på Internet, på fakturor etc.
Kommentarer
Tillsyn
I förordningen (2000:208) anges inte vem i ledet från tillverkare, importör till försäljaren som ska ta producentansvar för en viss uttjänt produkt. Detta försvårar för kommunerna att utöva tillsyn över producenterna eftersom man måste vara väl insatt i varje kedja för att kunna veta vilka varor det inte tas något producentansvar för. Kedjor från impor- tör/tillverkare bildar i regel nätverk eftersom en försäljare har flera olika leverantörer under sig. Detta gör att tillsynssituationen kompliceras ytterligare.
I de flesta fall är inte alla i kedjan lokaliserade i samma kommun, utan tillverkaren i en kommun, leverantörer i flera olika kommuner och försäljare spridda över hela landet. För att kunna utöva effektiv tillsyn över en geografiskt utspridd verksamhet krävs ett stort samarbete kommunerna emellan eller ett övergripande tillsynsorgan. Eftersom tillsyn inte bedrivs underlättas situationen för ”friåkare”, producenter som smiter från sitt producent- ansvar.
I förordningen (2000:208) finns varken särskilda bestämmelser om tillsyn, hänvisning till kapitel 26 MB eller till förordningen om tillsyn enligt miljöbalken (1998:900), där det operativa tillsynsansvaret tydliggörs. Detta till skillnad mot förordningen (1997:185) om
116
producentansvar för förpackningar, där hänvisning till förordningen (1998:900) finns. Denna skillnad kan medföra att kommuner inte uppmärksammar sitt tillsynsansvar på området.
Tillgänglighet av insamlingsplatser
Att insamlingsnivåerna per person är lägre i de större städerna kan dels bero på att, som undersökningen visar, det finns fler personer per återvinningscentraler och dels på att det i större städer är större andel som bor i lägenhet och som generellt är mindre mobila. I större städer kan därför lägenhetsnära lösningar vara mer effektiva än stora återvinnings- centraler som oftast ligger i utkanterna av tätorter. I mindre kommuner kan servicen lämpligen förbättras genom att utöka öppettiderna med ytterligare en kväll i veckan. Information
Informationen för de boende i kommunen är en viktig del för att få systemet att fungera. Trots att alla kommuner informerat sina boende anses ändå kunskapsbristen vara ett problem.
Slutsatser
- Ingen av det tillfrågade kommunerna utövar tillsyn över producenter av elektriska och elektroniska produkter.
- Det finns stora svårigheter för kommunerna att utöva tillsyn över producenter. Dels för att det är svårt för kommunerna att härleda vilka producenter som är skyl- diga att ta producentansvar och dels för att kedjan av producenter bildar komplice- rade nätverk och är utspridda i flera olika kommuner.
- Mindre kommuner har generellt fler återvinningscentraler i förhållande till antal invånare än större kommuner.
- Undersökningen visar på att tillgängligheten till återvinningscentral påverkar mängd insamlat el-avfall.
117
Bilaga 3
Producentansvar för elektriska
och elektroniska produkter
Uppföljning förbehandlare
I samband med att förordningen (2000:208) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter trädde ikraft kom nya föreskrifter från Naturvårdsverket om yrkesmässig förbehandling av avfall som utgörs av elektriska eller elektroniska produkter (NFS 2001:8).
För att följa upp hur väl dessa regler efterlevs har enkäter skickats ut till 23 företag som behandlar elektriska och elektroniska produkter.
Syftet med undersökningen är att ta reda på hur väl föreskrifterna följs och om det finns vissa regler som är särskilt svåra att leva upp till.
Tillvägagångssätt
För att ta reda på hur väl Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2001:8) efterlevs har enkäter skickats ut till 23 verksamheter som hanterar uttjänta elektriska och elektroniska produkter. Uppgifter har hämtats från Gula sidorna, från El-kretsen och från Stena Gotthard. Samtliga verksamheter som erhållit enkäten är lokaliserade i de kommuner som intervjuats i tidigare beskriven undersökning (bilaga 2). Kommunerna har valts efter antal invånare för att få en spridning i storlek.
Enkäterna behandlar följande: • Certifiering
• Dokumentation som krävs enligt (NFS 2001:8) • Förvaring av el-avfall
• Tillgång till information om produkterna av producenter
Inkomna enkäter
Av 23 utskickade enkäter har följande svar erhållits:
• 13 företag har svarat och bedriver förbehandlingsverksamhet av el-avfall. • 1 företag har inte svarat på enkäten, trots påminnelse
• 9 företag berörs inte i nämnvärd omfattning av de nya reglerna då verksamheterna endast bedriver transportverksamhet eller sortering av el-avfall.
118
Enkätresultat
Resultatet är indelat i en sammanställning av resultatet, dokumentationsrutiner, certifie- ring, förvaring av el-avfall och tillgång till information från producenterna.
Figur 1. Sammanställning, hur väl efterlever förbehandlare föreskrifterna (NFS 2001:8) 1. Har verksamheten ett certifierat kvalitets- eller miljöledningssystem?
2. Dokumenteras inkommande mängd avfall fördelat på avfallsslag?
3. Dokumenteras typ av förbehandling som förekommer med avseende på olika avfallsslag?
4. Dokumenteras till vilka anläggningar olika avfallsslag och mängder transporteras (komponenter och el-produkter avsedda för återanvändning, avfall för materialåter- vinning, avfall avsett för energiåtervinning, avfall avsett för bortskaffande)? 5. Dokumenteras mängd av icke förbehandlat lagrat el-avfall, behandlat avfall samt
farligt avfall vid kalenderårets slut?
6. Förvaras inkommet el- avfall på separat plats?
7. Tillhandahåller producenterna den information ni behöver för att underlätta demontering och återvinning?
Fyra av de tretton verksamheterna som besvarat enkäten uppfyller i dagsläget alla de krav i föreskrifterna, vilka behandlats i enkäten. Ytterligare tre verksamheter som arbetar
0%
10%
20%
30%
40%
50%
60%
70%
80%
90%
100%
1. Ce rtifier ing 2. Do k.avfa ll 4. Do k.tra nsp. 5. Do k.lage r 7. In format ionInte svarat
Nej
Ja
119
för en certifiering uppfyller alla behandlade krav i enkäten så snart de certifierat sin verksamhet.
Certifiering
Sju av de tretton företagen som svarat på enkäten har ett certifierat kvalitets- eller miljöledningssystem. Ytterligare fyra verksamheter anger att certifieringsarbete pågår. Enligt föreskrifterna har förbehandlarna på sig till och med 1:a juli år 2003 att certifiera sin verksamhet utan att bryta mot föreskrifterna
Dokumentationsrutiner
Överlag dokumenterar de flesta av företagen som svarat på enkäten de uppgifter som föreskrifterna anger. De största bristerna i dokumentationsrutinerna är dokumentation av förbehandlingsmetod och mängd el- avfall på lager.
Förvaring av el-avfall