Under detta tema redogörs resultatet vi fått av hur informanterna kommer i kontakt med unga tjejer med självskadebeteende, hur de arbetar med dem, vilka egenskaper som krävs av en behandlare samt vad de anser att de måste tänka på i mötet med tjejerna. Resultatet analyseras utifrån våra teorier och tidigare forskning.
6.2.1 Arbete och behandling
Alla informanter kommer i kontakt med tjejerna genom sina arbeten. Fem av informanterna jobbar på behandlingshem där tjejerna även bor och en informant jobbar på en behandlingsenhet som har öppet dagtid, dit kommer tjejerna för att få behandling. Hur de sedan arbetar med tjejerna ser olika ut. Två av informanterna, ”Pernilla och ”Malin”, berättade att de jobbar både i grupp och individuellt med tjejerna och att de jobbar efter Dialektisk Beteende Terapi (DBT). DBT är den form av behandling som visar goda resultat inom forskningen på självskadebeteende (Allmänna barnhuset 2004:10). ”Pernilla” berättade att där hon arbetar försöker de ha det familjärt. De gör allt från att laga mat med tjejerna till att samtala med dem. Vidare berättar hon att den terapi (DBT) som utförs är obligatorisk och det gäller även de individuella samtalen. Så här beskriver ”Malin” hur hennes verksamhet arbetar med tjejerna och deras känslor utifrån DBT:
Vi jobbar individuellt och vi jobbar i grupp. Där lär man sig hantera, för det första hur man känner, och varför man känner som man gör. De här tjejerna har ju, de är emotionellt lite mer sårbara /…/ känner mer än normalbefolkningen kanske gör /…/ de känner egentligen inte vad de känner. Då känner de bara ångest och så fort ångesten kommer skadar man sig själv.
31 Individuellt och i grupp lär de ut hur tjejerna ska hantera sina känslor och lära sig uttrycka dem. Tjejerna ska hitta nya sätt att arbeta med sina känslor. ”Malin” och hennes verksamhet ser tjejerna som unika individer där alla har olika känslor men genom DBT lär de sig uttrycka och hantera sina känslor på samma tillvägagångssätt. Det blir tydligt att problematiken självskadebeteende inte är i fokus utan att det är de bakomliggande orsakerna och deras känslor som styr behandlingen. Det är tjejernas känslor som leder till ångest som i sin tur leder till självskadebeteende. Allmänna barnhuset (2004:10) betonar att de mål som finns för behandling av beteendet inom DBT är att den utsatte ska lära sig uttrycka svåra känslor på ett annat sätt än tidigare, samt att kunna lära sig att reglera och hantera sina känslor. Det är viktigt att de professionella har kunskap om hur de ska arbeta med tjejerna för att nå ett bra resultat.
Vidare nämnde ”Malin” att de jobbar i team på sin arbetsplats. Även om hon behandlar en tjej individuellt så är det ändå hela teamets patient. Styrkan i att arbeta i team och att kunna samarbeta lär vara av stor vikt i en problematik som denna. I ett team kan de ha olika roller som innebär att de bidrar med olika kunskaper vilket kan förbättra arbetslaget och på så vis leda till effektivare behandling. Självklart är ett bra samarbete nödvändigt för att uppnå detta. Payne (2005:247) menar att inom organisationer är det vanligt att människor arbetar i team för att dela på ansvaret och för att verkställa socialt accepterade roller. Vidare nämner Payne (2005:247) för att förmedla en given definition av situationen är samarbetet mellan team-medlemmarna viktigt. De vet att det handlar om ömsesidigt beroende då alla i teamet har olika roller som är viktiga för framträdandets inramning. ”Malin” uttryckte att det finns en styrka med att jobba i team och berättade att hon aldrig hade jobbat med detta om hon inte hade haft teamet.
Båda informanterna som arbetar efter DBT berättade att det i behandlingen ingår att tjejerna sätter upp strategier för hur de ska agera när de får ångest och i vanliga fall skadar sig. Då har de en lista som de ska följa och det kan vara allt från att måla naglarna, gå ut och gå till att ringa de som har jour. De andra fyra berättade att där de arbetar finns det inte någon särskild plan eller något strukturerat arbete på hur man arbetar med självskadebeteende. De använder sig av strukturerade samtal och de arbetar alla på behandlingshem som inriktar sig på flera olika psykosociala problematiker. De tar hjälp av andra enheter som inriktar sig på just
32 självskadebeteende för att ge tjejerna den hjälp som behövs. Även om de jobbar på olika sätt med tjejerna var alla informanter dock överens om att det är viktigt att inte bekräfta tjejerna när de skurit sig, utan vara ganska kall i den situationen, men det gäller också att visa respekt. ”Pernilla” berättade:
Vi jobbar inte med medömkan och vi jobbar inte med ”oj, nu har du skurit dig, stackars dig”, vi uppmärksammar inte det, utan det är ju de bakomliggande faktorerna som vi försöker komma åt. Vi är ganska kalla i det faktiskt /…/ Det handlar om att visa respekt och det gör vi verkligen. Vi tror på dem när de säger att de mår dåligt /…/ Säger de, jag vill ta livet av mig och jag kommer göra det inatt. Ja då försöker vi faktiskt respektera det och ta dem på allvar. De här är tjejer som mår så dåligt och steg ett i behandlingen är att få dem att överleva. (”Pernilla”)
”Pernilla” förklarade hur hon och hennes kollegor agerar i och hanterar känslosamma situationer. Hon talade utifrån hur verksamheten arbetar vilket kan tyda på att hon befann sig i sin professionella roll, hon nämnde sin profession som ”vi”. Det finns normer på arbetsplatsen som personalen rättar sig efter, t.ex. gällande hur de ska agera i olika situationer. Normerna är att tänka utifrån tjejernas bästa och inte utifrån deras egna känslor. Enlig Repstad (2005:54) är det i situationer som dessa behandlaren måste visa upp sig från sin professionella roll och agera efter den för att patienten ska känna sig trygg, behandlaren ska följa de förväntningar som finns av denne. Studier från BRIS (Stiftelsen Allmänna barnhuset 2008:122) visar att unga är oroliga över att bli oprofessionellt bemötta. När en allvarlig händelse uppstår kan de professionella många gånger känna instinktiva känslor men att de inte kan uttrycka dem då det inte passar den miljö de vistas i. De har lärt sig hur de ska agera inom ett specifikt område, vilket Repstad (2005:59) benämner som sekundär socialisering. Enligt Repstad (2005:56) är rollen illustrativ för hur arbetet ska utföras. Två av de andra informanterna tänkte i samma banor som ”Pernilla”. ”Maria” berättade att en del av tjejerna vill visa upp sig när de skurit sig. Då kommer de upp till personalen i kortärmat för att visa upp sina skador. En del av dem stänger in sig på rummet och märker personalen att de varit borta länge måste personalen uppmärksamma detta. ”Sofie” nämner att hon tycker det är viktigt att de agerar professionellt, särskilt när
33 tjejerna har skurit sig. Hon nämnde att just i själva situationen när det har hänt går de först in och ser hur såren ser ut, ser vad som behöver göras i första skedet innan de börjar prata om det.
6.2.2 Egenskaper
När det gäller vilka egenskaper som krävs av en behandlare för att arbeta med flickor med självskadebeteende fick vi varierande svar. ”Sofie” och ”Maria” tyckte att man bör vara lyhörd, att lyssna på tjejerna och finnas där för dem. Tydlighet och trygg i sig själv är egenskaper som nämndes av ”Pernilla” och ”Elin”. Samtliga informanterna nämnde att man måste vara stark i sig själv för att kunna arbeta med detta. ”Malin” trodde att detta är en mognadsprocess hos behandlaren själv. Att du stärks som person för varje dag som du arbetar med tjejerna. ”Karin” uttryckte sig på följande sätt gällande egenskaper:
Först måste man vara lugn, man får inte gå igång när det händer. Kan vara svårt, invärtes kanske man går igång men man får inte liksom vara för uppjagad i mötet.
”Karin” belyser hur man bör agera professionellt i emotionella situationer. Professionella kan känna starka känslor men får inte visa dem, utan bör vara övertygande i sin roll oavsett om intrycket de förmedlar är äkta eller inte. I den påfrestande situationen bör de försöka agera professionellt, men efter emotionellt påfrestande upplevelser kan de gå ur rollen och få utlopp för sina känslor, t.ex. på kontoret. De professionella bör ha god självkännedom och våga möta tjejerna oavsett deras tillstånd samt ha en känslomässig distans mellan sina olika roller, något Johansson (1996:35) nämner som dramaturgisk disciplin. Goffman (1986:188) menar att om individen känner av sådana känsloyttringar ska detta ske i den bakre regionen, t.ex. personalrummet där klienten inte kan ta del av dem. I den främre regionen förväntas de agera på annat sätt än i den bakre regionen. ”Pernilla” berättade på följande sätt om vad de professionella bör tänka på när de möter dessa tjejer i den främre regionen:
34 Jag tänker ju att man ska behandla dem som vanliga tjejer, alltså inte fokusera på deras självskadebeteende. Det är inte det liksom. Bemöt dem som du själv vill bli bemött tycker jag /…/ Hur vill du bli bemött om du mår dåligt?/…/ De kan ju vara jätte sönderskurna men det är ju ändå tjejen i personligheten som ska behandlas inte såren.
Återigen nämns att det viktiga är att fokusera på personligheten och känslorna istället för självskadebeteende, vilket visar att de professionella inte ger tjejerna uppmärksamhet som förstärker deras beteende. Det är påtagligt att bemötandet är betydelsefullt, utan ett gott bemötande blir terapin inte lika betydande. Detta är något som de professionella är medvetna om vilket däremot inte behöver vara fallet för alla människor. Förväntningar som uppträder i dessa situationer för de professionella är desamma. De professionellas sätt att arbeta har lärts in omedvetet och blivit en del utav deras verklighetsuppfattning. Utan att alltid reflektera över det väljer de att bemöta tjejerna på det sätt som deras yrkesroll säger att de bör göra vilket tyder på att de finner en trygghet i sin roll och enligt Repstad (2005:60) kan det vara bra att agera utifrån en roll som vi känner oss trygga med samt som vi behärskar. ”Elin” instämde med ”Pernilla” då hon tyckte att det är viktigt att inte skuldbelägga. Hon betonade att hon tycker att det är absolut viktigast eftersom tjejerna känner mycket skam och skuld. ”Sofie” berättade att tjejerna inte vet varför de gör som de gör och har svårt att förklara varför. Vidare nämnde hon att hon tror att det är viktigt att de som arbetar med tjejerna inte försöker få dem att berätta så mycket utan bara finnas där för dem. Enligt Croona (2003:15) är god vård och bra bemötande betydelsefullt i vården. Hon anser att möte med professionella antingen kan leda till ett bra samarbete där patienten känner tillit till behandlaren eller att det uppstår sprickor som leder till misstro vilket gör att patienten inte tar ytterligare kontakt med vården. Eftersom tjejerna inte vet varför de gör detta menade hon att det är svårt för behandlaren att veta hur man ska bemöta dem. ”Malin” nämnde vidare att en behandlare måste tänka på hur man bemöter tjejerna eftersom de har svårt att reglera känslan. Hon menade att det kan räcka med att tjejerna tycker att du tittar konstigt på dem för att utlösa ångesten. Enligt Engman (2003:8) är det viktigt att ha kunskap för att kunna bemöta en person med psykisk ohälsa på rätt sätt vilket är något som informanterna instämde med. De var tydliga med att det krävs kunskap för att möta tjejer med
35 självskadebeteende och att behandlaren måste ha inställningen att hjälpa tjejerna till förändring.